Samtidens stening är folkets melodi.

Samtidens stening är folkets melodi.

Det individualistiska tränger djupare och djupare in i oss. Vi har alla svårare och svårare att se perspektiv och sammanhang. Vi väljer att fokusera på att känna och tro istället för att veta. Att utstuderat fokusera på person, inte på sakfråga eller uppdrag. Det är alltid någons fel. Hade vi inte haft den där bedrövliga målvakten hade vi vunnit, det är tränarens fel att vi ligger sist eller att en politiker får klä skott för det mesta ont som ibland inte ens skett, eller som sker. De ska stenas. Sparkas. Hängas ut. De ska riktigt känna min egen frustration in i sitt eget hjärta. Gärna i sociala medier där man själv åtminstone inte behöver se någon i ögonen eller än mindre behöver lyssna och behöva förstå vad som sker och varför.

Hur det låter när individer utsätts för denna samtidens stening är inget man vill att ens barn ska se eller höra. Eller så är det precis det man vill, för att barn och unga både ser och förstår vet man ju. Jag tror barn skäms för sina föräldrar när kommentarsfälten fylls till bredden av deras påhopp och okvädningsord. Till slut orkar heller inte lokaltidningarna mer och tar bort artiklarna från sociala medier. En politiker lämnar stafettpinnen vidare, tränaren letar ett nytt jobb och målvakten bryter kontraktet.

Det finns alltid bortförklaringar till hur det låter under denna stening, eller förlåt – förklaringar brukar de kallas. De består i att bemöta kritik med att det minsann ju är lika jävligt på andra håll och kanske inte minst hos motparten själv, den så kallade ”whataboutismen”. Jamen du då? Bortförklaringarna består i att det bara är ett fåtal som inte kan bete sig. I relation till mängden är det helt riktigt. Men de är tillräckliga. En kan räcka. Du kan räcka. Bortförklaringar består i att personen måste kunna ta kritik i den roll denne har, speciellt när folket är så upprörda och beslut som tagits är helt fel eller att tränaren uppenbarligen inte kan sitt jobb. Bortförklaringar består i att den kritik och press som drabbar enskilda personer beror på att denne bäddat för det själv. Alldeles säkert många gånger. Men rättfärdigar det att bli hotad, hatad och misskrediterad större delen av sin vakna tid?

…det bara är ett fåtal som inte kan bete sig. I relation till mängden är det helt riktigt. Men de är tillräckliga. En kan räcka. Du kan räcka.

Fokus ska ligga på individen och den enskilda människans tillkortakommanden och förehavanden. Fokus ska ligga på där det svider mest, inne i hjärnan och hjärtat på människan. På ishockeyläktaren kan perspektivet vara ungefär likadant.

Twitter 2019-10-05

Där är förklaringsmodellen ungefär likadan. Det är ”bara ett fåtal”, det är ”känslor”, ”läktarkultur” och så länge man stöttar sitt lag ska alla vara väldigt försiktiga med att berätta vad som är lämpligt att sjunga och inte. Yttrandefrihet och sånt, gott så. Men vad gäller känslouttryck som rör rasism och könsord har det kunnat marineras bort. Hora, kärring och diverse könsord är numera ytterst sällsynta. Där finns det tydligen någon form av gräns och samhällets värderingar har kommit i kapp. Men att håna enskilda människor får leva kvar. Som att en spelare med problem med psykisk ohälsa kan besjungas som psykopat, Djurgården alltid ska påminnas om Johan Forsbergs näst värsta hockeyögonblick när han satte en otroligt ful tackling i huvudet på Daniel Fernholm, som efter det aldrig mer spelade ishockey. Det är ännu okej att sjunga att vi aldrig mer behöver se Fernholm på isen. Nu ska det sägas att det här inte på något sätt är ständigt pågående. Men det kommer då och då. Som förra helgen. Jag tycker inte det är okej. Vi, för jag är också en del av det, vi kan bättre. Vi kan vara större än andra.

Men folket är upprörda! Just ”folket” fascinerar mig. Jag har en jättestor respekt för människors engagemang och inte minst förmåga att samla sig. Det är bottenplattan i demokratin. Däremot blir bilden ofta att större delen av medborgarna eller folket tycker si eller så och därmed bildar argument för debattnivån. Det är klart att ihopsamlade namn i listor representerar saker, men samtidigt är det svåra mätpunkter som nästan blir till sanningar.

Det är klart att ihopsamlade namn i listor representerar saker, men samtidigt är det svåra mätpunkter som nästan blir till sanningar.

I frågan om en storregion i Norrland hade runt 20 000 personer i Norrbotten skrivit under en lista som krävde en folkomröstning i dåvarande landstinget. Det enda som egentligen var helt klart var att 175 000 röstberättigade inte hade skrivit under någon lista. Ett starkt, viktigt och genuint engagemang. Men att folket inte ville ha någon storregion säger det i sak inte.

Om den tidigare debatten om Framtidens skola i Luleå hade 8 000 personer skrivit under en lista med krav på en folkomröstning. Då också. Folket var upprörda. Och visst var många det, men det enda som var helt klart var att 51 000 röstberättigade inte hade skrivit under någon lista.

Vad gäller den aktuella debatten om byaskolorna, eller landsbygdens överlevnad i stort ska sägas, är och har debatten och kritiken varit massiv. Det råder inget tvivel om det och inte heller om att det är viktiga och svåra frågor. Men det är lite av samma sak där. Det är över 50 000 luleåbor som inte krävt en folkomröstning. Ett fantastiskt viktigt engagemang, men att folket tycker att kommunen drivs åt fel håll är väl ändå i sak att dra för stora växlar.

Just det där som alla levande individer egentligen ställer upp på – även bakom tangentborden, i politiken och på läktaren – att bemöta människor på samma sätt man själv vill bli bemött. Det gäller bara när man slipper se folk i ögonen och på riktigt prata med människor bakom. Ända till dess kan man fortsätta att häckla, rasa, hata och stena.

…att bemöta människor på samma sätt man själv vill bli bemött. Det gäller bara när man slipper se folk i ögonen

Vad gäller whataboutismen så är det helt riktigt. Men du då!? Precis, jag är själv inte alls någon ängel på det här området. Det är nog ingen av oss. På läktaren har och kommer jag säkert höras sjunga med i tveksamma saker, personer jag kritiserat hårt heter bland andra Leif Boork och Tommy Boustedt. Jag kritiserar inte på något sätt världens finaste supporterförening LuleåFans, H-läktaren eller klacken som jag oftast är en del av i det jag säger. Jag förstår att det kan komma att uppfattas så. Jag försöker skildra vår samtid med mina erfarenheter. Jag funderar över hur det kommer sig att alla medmänskliga värderingar behöver ta sådan tid att få fäste, exempelvis på läktaren och bakom tangentbordet. Men öga mot öga finns dom redan där.

Messenger 2019-10-10

Även jag nås av grejer, även fast jag inte har någon som helst position mer än att jag emellanåt skriver saker som denna. Det här kom exempelvis sent i går kväll. Avsändaren är högt uppsatt i samhället, sent en kväll bemödade hen sig att skicka detta. Vi är inte ens vänner på Facebook, vi har ingen relation till varandra, vi känner inte varandra, hen har aldrig tilltalat mig om hen inte varit tvungen, skulle vi mötas på en gata någonstans är jag inte ens säker på att hen skulle hälsa. Ja, jag tog illa vid mig. Det är fult. Det är småaktigt. Det är uttänkt. ”Man ska inte ta åt sig”, men jag somnade kanske vid tre i natt. En skitsak, men det tar.

Det här är miljön människor som uttrycker sig hamnar i. Då kan ni tänka er politiker som har till uppgift att uttrycka sig och driva en idé om samhället. Jag skriver ju bara om kontroversiella saker som regional utveckling, vår regions framtid, jämställdhet, ishockey och om tonläget i debatten och på Internet. Men det blir fokus på personen och försök att sticka hål i något. ”Vilken gäng”, som min pappa skulle ha sagt lite finskklingande.

Det möjligen goda i den debatt som nu i positiv bemärkelse rasar är att vi förhoppningsvis ruskat tag i oss själva. Även de som låter otänktheten gå före förståndet. Det har varit dags för längesen. Det är inte mer på riktigt nu än för några år sedan.

Kanske är det dags att börja med politik. Jag har knappt tänkt tanken förut. Men jag tvekar ändå starkt. Vem orkar med det liksom. Att somna vid tre varje natt.

___________

Fler relaterade texter:
Klockan 04.59 burrar telefonen till. Någon har skrivit en till kommentar. Den här gången vaknar också din partner.
Det är ett minfält. Få vågar sig dit. Jag har nästan lämnat.
Vuxna människor som tappat vettet. Internet är faktiskt på riktigt, visste du inte det?
Det här är på allvar. Du borde inte heller sova gott.
Mina introverta dagar är inte alltid lätta och givna.
Politiker. Polariseringen. Folkomröstningar och Rasande medborgare?