Mina introverta dagar är inte alltid lätta och givna.

Mina introverta dagar är inte alltid lätta och givna.

Tim Bergling orkade inte mer. Han älskade sin musik och sin publik. Men han orkade inte med rampljuset, kändislivet, hetsen, kraven och trycket utifrån. Han orkade inte med samhället idag.

Många känner sig kallade att prata om psykisk ohälsa, depressioner och prestationshets. Kanske jag också. Jag brann inte för Avicii’s musik, den fanns där men oftast slog jag av för att den spelades precis överallt. Jag råkade hamna mitt i dokumentären om honom för ett tag sedan, verkligen råkade. Sedan satt jag där. Tyst. Och jag såg om allt igen från början. Jag släppte inte blicken, inte tanken.

Efter det fanns tanken kvar. Så målande, men i helt olika världar och helt olika verkligheter. Jag tänkte väldigt mycket på det, och har tänkt väldigt mycket på det i många många år. Prestationshetsen, utsattheten, hur människor väntas vara och prestera. På topp, alltid. Glada, inspirerade och inspirerande, kreativa, snabbtänkta och inte minst sociala. Och sen satt jag där, i en soffa i en bar, onykter, när newsflashen kommer att Tim Bergling gått bort. Och alla som sett dokumentären visste att han inte orkade mer. Fy fan, tänkte jag bara. Det kunde varit jag.

Nej, det kunde inte varit jag på stora scener i världen. Nej, jag har aldrig haft några som helst tankar på att inte vilja leva mer. Men ja, att känna att man inte orkar mer och att hjärnenergin är slut är inte ovanligt. Att alltid fundera på vad meningen egentligen är med det man håller på med. Det är en nästan ständigt närvarande känsla. För många fler än Tim.

introvert
som fokuserar sin energi främst på egna känslor;
inåtvänd, sluten

Jag vet inte om det här på något sätt är så där speciellt klokt att skriva om. Vilken bild skapar jag av mig själv? Slår det tillbaka? För många är det inga nyheter, människor jag har mig nära känner mig relativt väl även om jag nog är extremt svår att komma under skinnet på, på riktigt. Men jag tror jag är som väldigt många andra. Väldigt många andra, som likt mig ägnar många av dygnets timmar till att fundera på världen, på vad vi håller på med, på vad man själv håller på med eller på hur det man engagerar sig i ska lösas eller göras. Vi vänder oss snarare inåt än utåt, introvert. Vi försöker tänka innan vi pratar. Vi trivs i bra sällskap, men är gärna själv. Vi jublar inte när det är personalaktiviteter, förutom möjligen när det är After Work och vi får dricka rusdrycker som trubbar av huvudet lite. Vi tänker och analyserar det mesta vi hamnar i och ställs inför. Så fungerar jag, och många med mig.

Jag är en väldigt tänkande person. Jobb och uppdrag jag haft och har, har alltid varit viktiga för mig. Inte för att jag alltid tycker det är roligt, utan för att jag tycker det är viktigt och att vi gör skillnad. Om jag alltid gör det bra? Nej, troligen inte. Men jag tycker alltid det jag ger mig in i är genuint viktigt och bra. Jag har fått förklara för chefer att jag inte drivs av vad som är roligt, utan av vad jag tror på. Jag har fått förklara för chefer att jag visst tycker om mitt jobb, men att jag tycker mer om att vara ledig. Jag har fått förklara för chefer att jag inte gillar verksamhetsplanering och team building eftersom det sällan ger mig klarare bilder av vad som behöver göras utan bara fyller på hur mycket mer som behöver göras. Jag har sagt åt medarbetare att vi inte ska jobba ihjäl oss, för att ingen kommer att tacka oss. Att vi gör tillräckligt. Så fungerar jag, och många med mig.

Jag är aldrig ledig. Jag har bara lärt mig att världen och allt man gör inte rasar samman om det inte görs idag. Och det fungerar bra för mig. Jag stressas inte ett dugg av att läsa jobbmail på sommaren eller bara ha en telefon. Jag stressas av att inte ha världen nära mig, få mail, komma åt mina sociala kanaler och läsa nyheter. Det finns värre saker i världen än att jag inte svarar på ett mail ’i tid’ eller trycker av telefonen. Jag har lärt mig att vara svårstressad och välja mina strider. För jag tänker efter om det också. Så fungerar jag, och många med mig.

Det introverta tär hela tiden på mitt huvud och min energi, men det är så jag måste ha det för det är så jag är. Det jag engagerar mig i är det jag lever. Får jag kritik i mitt jobb, får jag kritik själv. Jag vet rent intelligensmässigt att det är skillnad på sak och person, jobb och privat. Men så fungerar jag inte. Och många med mig.

Jag har gått igenom tyngre tider i livet. Kliniskt skulle många tider säkert klassas som depressioner. Jag har aldrig velat ta det dit, kanske har det varit fel, men jag har löst det. Varje dag består alltid av ett huvud på högvarv som snurrar tankar, idéer, problem och letar lösningar. Åtminstone i bakgrunden. Mitt ena vattenhål är ishockeyn där jag laddar ur huvudet och inte funderar på något annat. Mitt andra vattenhål är de människor som finns mig allra närmast, som åtminstone hyfsat vet hur jag fungerar och hur vi fungerar ihop – där vi inte behöver prata om det. Min sambo och några fantastiska vänner. Trots att jag är egoistisk och många gånger hemsk att ha att göra med.

Vi introverta är ganska många. Någon har sagt att säkert halva befolkningen är mer eller mindre introverta. Vi som går in i oss själva, vi som inte är så där speciellt roade av sociala sammanhang där man ska vara glad, trevlig och mingla i prat om väder, vind och Zlatans vara eller icke vara i landslaget. Tim hade en helt annan verklighet, men jag känner nog mycket av det han kände. Trycket att prestera och göra rätt, att inte tycka om att mingla och synas förstrött, den ständigt mentala pressen som ens personlighet gett en i julklapp och önskan att bara få slippa allt och vara ledig på riktigt – samtidigt som man gör det man vill och tror på. Det är jag. Och många andra.

Jag ville bara att ni skulle veta det.

Facebooktwitterredditlinkedinmail