Det är ett minfält. Få vågar sig dit. Jag har nästan lämnat.

Det är ett minfält. Få vågar sig dit. Jag har nästan lämnat.

Det är ett minfält där ute. Antingen är du djärv och ger dig ut med din självkänsla som insats eller så kanske du redan bor där i fältet och stannar kvar. Du kanske har vant dig. Men många väljer att ta skydd.

Dagens ytor för att prata med varandra, umgås och vara sociala ser inte ut som de gjorde tidigare. Det är inte så jättekonstigt. Min mamma frågar ännu om jag ska faxa in intyg och papper som jag hjälper henne med. När jag var jätteung, det känns inte så längesen – men är – så var det Heta Linjen vi hängde på förutom fritidsgården eller på stan. Ett telefonnummer man ringde som ruinerade ens föräldrar. Man pratade med folk. Man blev ett gäng som hängde där, nya kom in, ibland dök det upp nå snuskgubbar men de lämnade ganska fort när det inte fanns något att hämta. Det var annars mest på torget man fick hålla ögonen öppna.

Idag är det likadant. Plattformarna är andra, tekniken och utvecklingen har nått ljusår från den tiden och minfälten är helt andra. Då var det snuskgubbar som försökte flåsa upp någon på tråden. Idag är det vem som helst.

Då var det snuskgubbar som försökte flåsa upp någon på tråden. Idag är det vem som helst.

Nedbrytningen av begreppet ”sociala medier” stör mig däremot otroligt mycket. Som om det är något dåligt. Det är på alla sätt precis helt tvärtom. Det är en evolution för mänskligheten vi ännu inte orkat ta hand om och helt lära oss vidden av. Som när telefonen kom en gång i tiden. Det unkna uttrycket ”sociala medier” är en gåva stor som något annat. När folk säger att dom inte vill ha något facebook-konto brukar jag ibland blinka lite och fråga om de tror att de hade vägrat telefon också på den tiden. Ja, jag vet. Det är på spetsen, men lite talande. Var du gärna utan sociala konton och Swish. Men du får jobba! Ja, jag vet. Vi kan alltid diskutera privacy och ett annat av uttrycken jag tycker så illa om – ”internetjättarnas” – makt och mening. Men på de sätt vi meddelar oss idag är de sätt vi har att förhålla oss till. Internet är verkligheten. Ingen parallellvärld. Facebook är verkligheten för dig och för mig. Allt annat också. Du kan välja, men då väljer du också att bli bortvald ibland.

När folk säger att dom inte vill ha något facebook-konto brukar jag ibland blinka lite och fråga om de tror att de hade vägrat telefon också på den tiden.

De är också minfälten. Diskussionerna i vårt samhälle. Herregud, vad är det som håller på att hända? Jag brukar ta mig själv som exempel. Jag har varit en högt aktiv internetanvändare sedan Internets födelse. Jag använde någon av de första Netscape Navigator som kom. Jag började blogga för över 20 år sedan. Jag raderade allt efter 10 år. Och började om. Jag har alltid varit hyfsat med på nya grejer och nya plattformar. När Facebook kom var det en ny värld, samma sak med Twitter. Det är det nyaste rörliga jag är offside på helt, men jag försöker. Facebook kopplade ihop mig med gamla klasskompisar, vänner, lagkompisar från fotbollslaget, gamla flickvänner och flirtar. Det var och är fint. Så jäkla fint. En plats för alla. Jag älskar det verkligen! Men ibland ryggar jag.

Facebook kopplade ihop mig med gamla klasskompisar, vänner, lagkompisar från fotbollslaget, gamla flickvänner och flirtar. Det var och är fint. Så jäkla fint. En plats för alla. Jag älskar det verkligen! Men ibland ryggar jag.

Över tiden har steg tagits. Steg som gör att dessa plattformar också nu är viktiga debatt- och diskussionsforum. Det är helt fantastiskt. De har gått om mediehusens försök till debatt på egna forum och i kommentarsfält i deras egna artiklar – som så klart mest bara utvecklades till en ren kloak. Plattformarna erbjuder åtminstone någon form av mer eller mindre avancerad autentisering som gör att det anonyma tyckandet kan få fortsätta på insändarsidorna, där de hör hemma. Facebook som plats gör med sin mångsidighet att det är lite tjorvigt att försöka skapa olika profiler för när man vill välja att vräka ur sig saker eller när man vill berätta vad man grillar och dricker denna lördag. Därför dess slagkraft. Därför dess unikitet. Därför dess betydelse. Därför dess magi och samtidigt dess användares sorg. En del fattar ju faktiskt inte vad dom gör, antar jag.

För där är minfältet. Du måste hålla tårna rätt i styr för att inte hamna i ett jäkla stim om du ska ge dig in i en diskussion. Där vi helt plötsligt släpper vår förmåga att värdera saker. Där drevet går. Där det inte spelar någon roll om du vill föra in något klokt i en diskussion. Du kommer inte ut mentalt levande. Du kan kommentera dig till döds, det hjälps inte. Dag och natt. Du kan bli tokig på dina notifieringar. Du kanske själv är fel ute. Men det spelar ingen roll. Diskussionen kan aldrig falna. Den eldas alltid på något sätt.

Det blir ett minfält. Jag har skrivit om det tidigare här. Du vet aldrig var du sätter foten om du ger dig in i en diskussion. Helt säkert en helt vanlig diskussion utan potential till rasande. Men där kan det hamna. Ser du en diskussion som pågår om något du både kan någonting om, tycker någonting om eller bara känner en smula kall för att försöka hjälpa någon att inte blir helt nedmejad i… så stannar du utanför.

Jag själv stannar ständigt utanför diskussioner även om jag verkligen känner att jag behöver och vill säga något. Jag tror många gör det. För många är jag säkert en feg jäkel och ska inte gnälla. Men jag är mån om mitt huvud. Jag har gjort det förr, och det har stormat. Väldigt många går bara inte in över det där minfältet. För när det smäller så smäller det som bara tusan. De orkar inte. Det är bättre att stanna på sidan av och se ut över slagfältet.

Där man kanske hellre borde vara.

Facebooktwitterredditlinkedinmail