Jag har någon djup känsla för det här laget. Efter final 1 var det längesen jag varit så upprörd. Efter final 2 var det längesen jag gapat och skrikit så mycket från soffan. Efter guldet ifjol var jag med på guldfesten även efter krogen stängde. Det där brinnet i ögonen efter ännu ett guld är otroligt. Ingen får nog. Några visste så klart att det kanske var det sista, men ändå. Samtalet med Jaycee Magwoods pappa och hans enorma stolthet. Den långa kramen med Jens nere på toaletten, trots att ingen av oss hade hunnit stänga byxorna. Hans stolthet och lycka. De tidigare gulden med Rebecca Stenberg som satt ganska lugn på festen, hennes sista resa när hon insett att hon inte har råd att leva hockey. Jag skrev om henne och just det. Jag fick en kram. Dagarna innan fick jag ett meddelande av Rebeccas mamma som tackade för att jag satte ord på allt. Jag grät.
Om Michelle Karvinens otroliga betydelse för att vi ens står här. Det smärtar ännu att behöva se henne i någon annan tröja än med Stålmannen. Jag skrev om hennes otroliga betydelse för hockeyn här och i Sverige. Och SDHL. Och om Noora Tulus, hennes betydelse och hur vi saknar henne idag, nu. Det blir så tydligt.
Det här laget är så nära. Tänker rätt ofta på den där matchen mot AIK när Galären och andra gick in med allt inträde. Folk satt i trapporna och massor fick vända utanför när det var helt fullsatt. Filmen som Rebecca & Ronja gjorde till sin vlogg där Johanna inte ville åka av isen och grät över allt hon drömt om. Att spela för alla lulebor, fulla läktare och med en klack som höll låda. En av få gånger på riktigt utöver någon finalmatch. Samlingen i omklädningsrummet där Fredrik Glader grät när han skulle vara ledare och berätta vad de åstadkommer, och Jenni Hiirikoski avbröt honom för att säga att han måste förstå vad han också betyder.
Om kvällen i Gävle när de gjorde det ingen trodde. Vann guld när Brynäs nästa plockat fram bubblet. Men sen var tvungen att sätta sig på en buss till Arlanda, och David Viklund tömde barskåpet hemma och begav sig norrut efter E4 och mötte bussen för att leverera lite förfriskningar. Jag skrev då att jag aldrig varit så stolt över vår klubb.
Om första guldet när Svenska Pampförbundet lackade på att barn och supportrar ville kramas med sina idoler och fira guld, så de slängde ut böter. Böter kan de. Pamparna.
Allt det. Det här laget med blickarna och huvudena högt. Varje gång, även om det kroknat i någon match.
I morgon, i morgon lyfter vi huvudet igen, med ögonen och blickarna framåt. Frölunda har börjat rigga guldfest. Men vi viker oss aldrig. Huvudet högt och blicken framåt! Var aldrig rädd att förlora. Vi kommer aldrig svika er. Vi står bredvid och bakom er oavsett vad.