En vecka har passerat. En stor del av Luleås och Norrbottens befolkning har befunnit sig i en odefinierbar blandning av festbaksmälla och en cocktail av allsköns förkylningar och influensa. I supporterkretsar kallad ”Luleåaids”, något smutsigt benämnt men syftat till att om du inte är förkyld så kommer du i princip ovillkorligen drabbas efter en kväll på H medelst bar. För mig själv har allt satt sig på rösten, och senaste två månaderna har jag sannolikt gått igenom alla förkylningarnas kvalisorter. Är uppe i tio dagar med den senaste där torsdagens finalmatch klarades av med stöd av panodil, maltdryck, Fernet Branca, Jägermeister och framförallt eget adrenalin.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt. Lika egentligen, säkert ingenting och allt. Ofta när jag pratat och pratar om Luleå och norra Sverige så lyfter jag vår vardag. För väldigt många åtminstone i städerna lever vi i en 15-minutersstad, du tar dig nästan till vad du behöver på max en kvart. Till livet som levs, med en känsla av skaplig puls men ändå lugn. Med isbanans magi om vintern som är ett gigantiskt stort folkhälsoprojekt, till skärgården om sommaren med flest båtar per invånare och många som nästan bor på havet från juni till augusti. Till kulturen, till idrotten.
Idrotten som får barnen att röra på sig och där tiotusentals timmar läggs ner ideellt av engagerade vuxna och föräldrar. Idrotten som bygger tro, hopp och kärlek – höll jag på att säga, och jag skrev det. I Luleå har vi haft det där hoppet om ett nytt SM-guld för herrarna i ishockey. Oavsett om guld inte är det enda allena viktiga har det varit något att blicka mot och drömma om. Vad det betydde för norrbottningen, många Luleåbor och besjälade norrbottningar i exil är det inget snack om. Aldrig har Luleå firat så stort och så hårt. Det var liksom inte riktigt bara guldmedaljen som firades. Det var något mer. Det var någon bekräftelse att vi är något. Att vi kan driva mot drömmar och göra rätt saker, att vi kan vinna. Att hårt arbete, tillsammans, ger resultat. Att man inte ska stirra för mycket på enskilda dåliga prestationer, som lag eller individ, utan att sammanhanget gemensamt kommer leda oss i bevis.
Luleå Hockey har fattat grejen, det är medlemmarna och alla som finns ikring som stakar ut vägen. Stefan Enbom med medarbetare har gjort ett enastående jobb under så många år. Mest är jag fascinerad av hur alla så sansat lyckas hantera allt flöde av synpunkter, kritik och emellanåt rena påhopp. Jag själv får dåligt samvete då och då över hur jag blir irriterad på saker.
Tänk.
– SM-guld! Jag förstår ännu inte.
Vad ville jag nu säga med allt det här? Jag vet ännu inte. Något om att ishockey inte är allt här i världen, eller ens i Luleå och Norrbotten. Men senaste veckans eufori kanske visar hur mycket det betyder, även för många som knappt varit i Delfinen. Idrott, kultur och vår gemensamma framgång spelar stor roll för vår egen ryggrad, i företag eller i det här fallet på isen. Vi vet vad vi kan, och nu fick vi lite upprättelse.
Min idol, och en av Luleå Hockeys viktigaste värvningar senaste åren: Julia Edbom