Men hur ids han? Ska han skriva om jämställdhet igen. Har han inget bättre för sig? Vad kan man begära? Det pratas ju om jämställdhet hela tiden, det är väl klart alla vill att allt ska vara jämställt. Att han ens ids gnälla när vi gör så mycket redan. Hur kan det vara ett bekymmer?
Kom igen, läs nu. Ja, jag tycker det är ett bekymmer när kvinnor under sin elitkarriär inom elitidrotten nästan inte alls har någon inkomst. Som om din son skulle ha det, men inte din dotter. Med samma slit. Det är inte nog med att kvinnor överlag tjänar mindre än män så gott som överallt. Inom elitidrotten lever kvinnor under tio år, kanske femton, på att få sig ett extrajobb vid sidan av, på att kunna studera och på att någon annan är välvillig att medfinansiera deras vardag. De har ingen inkomst de kan leva på och de kan inte kompensera sina år utanför det vanliga arbetslivet med att sätta av i pensionsfonder och annat. Stålarna finns inte. Men de ska prestera. Och träna. Och vinna. Som alla andra. Som herrarna alltså.
De lever istället på adrenalinet de får av det de älskar mest av allt. Och på sina föräldrar eller kanske på en partner. I världens mest jämställda land. Så är det. Vill vi ha det så?
Antagligen har jag redan tappat alla som jag egentligen vill ska läsa denna text. Men håll i ni som är kvar, jag skyller inte på Dig. Det är inte ditt fel. Det är inte mäns fel. Det är inte Luleå Hockeys fel, inte Stefan Enboms och inte Luleå Hockeys styrelses. Det är inte Piteå IF Dams styrelse eller dess ordförande Kent Ögrens fel. Inte Damallsvenskan och inte SDHL. Det är faktiskt inte ens SHLs fel, hör och häpna. Men Du kan faktiskt göra skillnad om du ändå känner att det här är bra ledsamt.
Luleå Hockey är bäst. De gör och har gjort otroligt mycket för utvecklingen av damernas ishockey. Det ska de fortsätta med, men de behöver hjälp. Inte några allmosor, utan hjälp att verkligen göra åtminstone ishockeyn så jämställd det bara går. Se det här som ett inspel i det arbetet. Till den klubb jag älskar och som jag levt med i över 30 år. Varje match, varje målskytt, varje assist, varje slutresultat. Varje nederlag och varje missat guld. Förutom 1996. Det är män som har spelat. Jag kommer att ljuga om jag säger att jag numera är exakt lika mycket intresserad av damernas matcher som herrarnas. Nej, det är jag inte. Men jag bryr mig. Väldigt mycket. Otroligt mycket. Luleå Hockey har också tagit guld 2016 och 2018. Det var inte män de gångerna.
I våra föreningar är männen normen. Det har som alltid varit så. Föreningarna är skapta för och av män. Det är inget illa menat med det från någon. Men ska vi fortsätta ha det så? Däremot är det illa menat när föreningsföreträdare inte doppar huvudet i iskallt vatten och vaknar till, och istället ägnar tiden åt att hitta en massa bortförklaringar till att de inte har eller vill ha någon verksamhet för damer. Eller helt enkelt slutar med den trots att det finns en massa tjejer som vill lira hockey. Anledningen är bara en enda, männens kärnverksamhet skulle skakas för mycket. Kärnverksamheten. Det föreningen har gjort i alla år. Men ska föreningen göra just det i all framtid?
Emellanåt, en del skulle säga ofta, tjurar jag till även åt Luleå Hockey. Det är mest petitesser och inget illa menat åt någon. Men ska vi på riktigt bli jämställda måste vi också jobba med normen. För mig är Luleå Hockey en helhet. Då är även ord och sammanhang viktigt. Klubben före könet. Men det kommer att växa bort.
Det jag vill säga med den här texten är att det egentligen inte spelar någon roll hur bra jämställdhetsarbete vi gör med ord, i strategidokument och i värdegrunder, på förbundskanslier och i styrelserum om vi inte också bryter tag i den största frågan för lika villkor. Inkomsten. Då vi kan utöva saker på lika villkor, inte bara lyfta vikter på samma gym och ha någorlunda lika träningstider, är vi jämställda. Nu jobbar vi med att bli det.
Möjligheten att betala bra löner bygger så klart på intäkter. Så är det för alla. Jag förstår det, det är ingen lätt sak att lösa. Det är ett långsiktigt arbete som exempelvis Luleå Hockey påbörjat. Det handlar om att skapa intäkter över hela klubbens erbjudande, inte bara runt männens del. Jag har funderat en del över basketen i Luleå. Det är två rätt likvärdiga produkter. Publiken strömmar till rätt lika, ibland till och med mer på damernas matcher. Guld kommer, mest till damerna. Det är två olika varumärken, ja, och två olika föreningar. Alltså åtminstone i publikintäkter och annat ungefär likadant. Tror ni damerna i Luleå Basket överlag har ungefär samma löner som herrarna i BC Luleå? Vad vet jag, jag har noll insikt, men jag tror inte ens det är nära. Varför det? För att sponsorintäkterna är större och arvet att herrarnas idrott är mer värdefull likaså. Det är enda anledningen, plus möjligen något centralt ligaavtal. Om produkten är bättre eller mer värdefull? Jag menar, det är ju där debatten alltid hamnar. Nej, det har jag extremt svårt att se. Samma produkt. Spelarna har ett annat kön. Spelarnas inkomster är i snitt sannolikt inte likadana. Alls. I ishockeyn är skillnaderna dessutom avgrundsdjupa.
Vi behöver mer offensivt börja arbeta med vår totala produkt. Säljer vi hockeyn, eller fotbollen, eller basketen – som idé och som paket. Eller säljer vi herrlaget och damlaget. För sig. Ibland kanske omedvetet. Men då är också ordval och på vilket sätt vi pratar om våra representationslag en viktig del. Jag säger inte att det är lätt. Det är en sak att sälja idén – men någon måste också köpa den. Där är du som åskådare, sponsor och människa i Sverige den enda lösningen. Du köper. Du bestämmer.
I veckan kom det ut att Luleå Hockey/MSSKs Rebecca Stenberg väljer att sluta spela ishockey efter den här säsongen. 26 år ung. I och för sig efter många år på elitnivå, men ändå tappar vi en av landets skickligaste och mest rutinerade ishockeyspelare. Hade hon slutat om hon kunde leva bra på sin största kärlek i livet? Vad vet jag. Men hon är 26 år, och lägger ner sin karriär. Det är sällan man ser det bland herrarna i den åldern om inte skador är orsaken. Jag tillåter mig att fundera över den aspekten.
Jaja, jag vet. Det finns idrotter där kvinnor är bättre betalda än män och där de dragit in välförtjänta fina individuella sponsorkontrakt. Men lyft blicken nu, vi håller oss till de stora idrotterna fotboll och ishockey. Där är det öken. Där är det som jag beskrivit det här. Vi kan faktiskt ändra på det. Tillsammans, som Luleå Hockeys klubbdirektör Stefan Enbom säger och jag ständigt mässar om i mina texter oavsett vad de handlar om. Vi är någonting tillsammans.
Den här texten har handlat om att det är otroligt bra att det arbetas med att kvinnor och män ska kunna hålla på med elitidrott på lika villkor. Den har handlat om att det för den delen inte får stillas någon ro med att vi jobbar med jämställdhet – när kvinnor inte ens i närheten kan leva på sin elitidrott i samma utsträckning som män kan. Den har handlat om att vi människor, män främst, som bakat ihop alla dessa strukturer också kan fixa till det. Vi som tittar på idrott. Vi som sponsrar föreningar. Vi som har döttrar och söner som finns i dessa föreningar. Vi vill att våra döttrar ska ha samma förutsättningar som våra söner. Även i plånboken.
Så vad väntar vi på. Kvinnor kan ännu inte leva på sin elitidrott i samma utsträckning som män, i världens mest jämställda land. Vi kan faktiskt ändra på det.
Fler texter om det här:
Att sanning kan provocera män så fruktansvärt
Svenska Ishockeyförbundet. SDHL. Gubbar. Och den där jämställdheten.
Luleå Hockeys 137 miljoner skulle räcka till 20 säsonger för Luleå Basket.
Zara Larsson. Parnevik. Männen. Och Schyman.
”We end up doing the documents instead of doing the doing”
Vad de har gemensamt?