Är det en sandlåda som nu spelas upp framför oss? Kanske främst då bland riksdagspartierna. Det verkar vara den bild man slänger sig med. Och ja, nog håller jag till viss del med om det. Men den leken är helt nödvändig. Den är nödvändig för att försöka skapa en stabil regering som kan driva Sverige på det anständiga sätt som 83% av väljarna bett dom.
Men det är inget lätt jobb. Pressen är enorm från alla håll, från andra partier, från inom det egna partiet, från väljarna och inte minst från Pressen själv. Betänk att partiledarnas pressekreterare antagligen inte hinner lägga på luren så ringer det igen från vartenda hörn i Sverige, och utomlands. Partiledarna och partiernas gruppledare känner ett måste att uttala sig, även om det inte finns något att säga. Taktiken började redan på valnatten när nästan alla partier utsåg sig själv till vinnare – och ex Moderaterna väldigt tydligt bestämt vad som ska kommuniceras: nu måste statsministern avgå. Alla som fick en mikrofon under näsan sa nästan samma sak. Det är inte en slump, så klart. Taktik. Påtryckningar.
Det kanske känns som att alla bara borda sluta larva sig och sätta sig ned och prata med varandra och lösa allt. I själva verket pågår maskineriet redan långt innan valdagen, och den fortsätter nu med mer fakta på benen. Det är dock kanske inte partiledarna som pratar med varandra, det är mer en symbolik. Det är ju sällan VDn i stora företag som ensam driver verksamheterna, som en parallell.
Varför är detta så svårt? Ja främst för att vi just har demokratiska val i Sverige, för att medborgarna ska få säga hur Sverige ska styras de kommande fyra åren. Främst för att när man röstar så röstar man på ett parti med dess ideologi och värderingar, oavsett om det är till höger eller vänster. Partier är så klart dedikerade till sin väljarkår och att, som det nu ofta pratas om efter valet, bara hips vips sätta sig ner och bilda regering med ett parti som på den ideologiska skalan ligger långt från varandra både är riskabelt internt i partiet och inte minst svårt att hitta vägar att praktiskt jobba i regerande ställning.
Ett av de stora bekymren är att försöka se in i framtiden. För att kunna ha en regering som kan jobba måste man ha stöd i Riksdagen för sin politik, sina reformer och sina förslag. Däri ligger hela denna sandlåda, för de som vill kalla allt så. Det är det spelet som pågår, där man utmanar varandra och känner varandra på pulsen. Man kan ju som inte bara bilda en regering och se hur det går. Den regeringen blir inte långlivad, och man måste redan från början ha rett ut de viktiga delarna i hur och vilken politik som ska drivas – och vad det därmed finns stöd för. Hade vi inte haft det så kan man fundera lite filosofiskt över om och hur vi alls då ska göra våra riksdagsval.
En del säger: Det parti som blir störst får väl bilda regering själv. Ja, det låter logiskt, men nej – i dagens politiska landskap går det inte när partierna är så små och de traditionella ”blocken” nu inte heller fyller majoritet i Riksdagen.
En del säger att blockpolitiken är död. Nej, det är den sannolikt inte. Men det kanske är andra block som måste prövas för att ta sig framåt. Så ser det ut i stora delar av västvärlden idag, och titta bara på landets kommuner.
I vårt eget län tror jag vi kommer få se nya och intressanta lösningar på många ställen, för att alls få ihop de kommunala politiska liven. I Region Norrbotten blir det otroligt spännande att se hur vallöftet från M, C, L och KD att spara 90 miljoner på regional utveckling ska infrias. Om det ska infrias, Sjukvårdspartiet var inte lika klara i den frågan. Vi kommer sannolikt få se någon form av analys och utredning i frågan, för det finns ju inga 90 miljoner att spara som jag tidigare visat. Jag är ännu dock väldigt fascinerad av att denna fråga nästan inte alls belysts eller lyfts fram i länspressen. Nu ska ju dock först valet till ”landstinget” räknas klart, och det lär inte bli helt klart förrän kanske nästa vecka. Det valet kontrollräknas alltid sist. Då får vi också veta om L klarar sig kvar i regionfullmäktige, KD tar sig dock inte in och MP åker ur.
Vad gäller de norrbottniska riksdagsledamöterna så kan det bli kryssförändringar.
– Linda Ylivainios plats för C är ohotad, Linda kommer in i Riksdagen så länge C får ha sitt mandat kvar.
– Mattias Karlssons plats för M är ännu mindre ohotad, Mattias är klar för Riksdagen så länge M får ha sitt mandat kvar. Även om det just nu är många distrikt i Luleå räknats tror jag det kan sägas vara klart.
– För S känns rangordningen odramatisk. Bara Sven-Erik Bucht lär nå minst 5% personkryss och därför blir S ledamöter Bucht, Ida Karkiainen, Fredrik Lundh Sammeli och Emilia Töyrä.
– Det är i stället i V det kan bli en förändring där Nina Berggård har tagit hem väldigt mycket kryss, men som sagt många distrikt i Luleå som är räknade. Når hon minst 5% när allt är klart tar hon Birger Lahtis plats och V måste därmed också lyfta fram någon ny att driva V i Luleå kommun, där de också gick framåt starkt. Helt klart spännande.
Men som sagt, i skrivande stund (12 sept kl 13.50) är bara 98 av 177 distrikt färdigräknade.
Följ personrösträkningen här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rvalkrets/29/personroster.html