Om SHL. Går blödningen att stoppa?

Följetongen om Svenska Hockeyligan (SHL) är lång. Det är en skildring med många bottnar och vinklar, så många perspektiv och så lite känsla. Följetongen handlar i mycket korta ordalag om att i ivern att professionalisera den högsta ligan för herrarnas ishockey har man tappat bort sig. Supportrarna försvarar i första hand den svenska idrottsmodellen där inga ligor och idrotter ska bli livegna och stänga in sig, och där drömmen alltid ska leva. Vinna eller åka ur. SHL i första hand försvarar den ekonomiska utvecklingen där mer resurser måste in i svensk ishockey, eller egentligen till SHL själv, för att deras ägare – de 14 klubbarna i SHL, ska ha råd att snurra sin verksamhet med allt vad spelarlöner och organisationer kostar. Sen finns det ditt och datt som det bråkas om: licenskrav, regler och tillämpningar, disciplinsystem och arenaupplevelser.

Och följetongen tar aldrig slut. Den får inte ens ett uns av hopp. I flera säsonger har svenska supportrar kritiserat förslag på förslag som i praktiken betyder att den ekonomiska stärkningen av ligan, och de krav som ställs på lag som ska få bli ägare – och då spela i ligan – blir så avancerade att det i realiteten betyder att ligan är stängd. Det är en större bedrift att lyckas att åka ur SHL eller från Hockeyallsvenskan ta sig upp än att lyckas vinna ett SM-guld. Drömmen är död. Drömmen är däremot inget som SHL har som affärsidé.

Förra säsongen ljöd ”SHL Hockeymördare” på alla arenor någon gång. Säsongen innan likaså. Säsongen innan det likaså. Förra säsongen försökte SHL lura sina kritiker genom att helt plötsligt bli aktiv i sina sociala kanaler. Mycket av den kritik som kom kommenterades eller svarades på med ungefär: ”Vi hör vad du säger. Vi tar med mig det i vårt utvecklingsarbete. Bli gärna konkret så är det lättare att förstå vad du vill utveckla eller inte tycker är bra”. Jag har skrivit om det i slutet på säsongen, och jag sammanfattade en stor del av de mycket konkreta synpunkter supporterleden kommit med under alla säsonger sedan förfallet börjat. Synpunkter inte ens dövblinda kunnat missa. Inte heller SHL. De bara inte bryr sig eller tycker supportrarna har helt fel. De som köper deras produkt. Deras huvudkundgrupp, om vi ska använda affärstermer.

Även denna säsong har inletts med ”SHL Hockeymördare”. Det känner SHL är problematiskt och från ligaorganisationen skickade man ett internmail härom dagen till sina klubbar som kan tolkas som att man måste rensa upp i detta och kanske censurera eventuella banderoller och hålla kolla i sociala kanaler där olika ”supporterfalanger” befinner sig. Jag tycker faktiskt inte det mailet i sig är så farligt. Jag tolkar det heller inte så hårt som det kanske gjorts. Det är heller inte poängen. Poängen är att denna lilla vattenstråle är en del av ett vattenfall. Ett vattenfall och blödning ingen i organisationen kan, vill eller förstår sig på att hantera. SHLs VD har också hamnat i skottgluggen från supportrar och medias sida, vilket också är rätt otänkt. Man kan så klart kritisera hur någon sköter sitt jobb, men en VD är bara verkställande av sin styrelses beslut och strategier. SHL består av alla 14 klubbar. Samtidigt är det inte så enkelt.

Det är SHL som är produkten. Klubbarna har sin egen produkt. Så länge SHL är en produkt alla 14 klubbar tillsammans ansvarar för kan man inte, som SHL konstant gör, ducka all kritik och fortsätta sitta med huvudet under en sten. Det finns bevisligen klubbar i ligaorganisationen som med sina egna supportrar både har en bra tvåvägskommunikation och gjort mycket för att möta supportrarnas önskningar om den egna produkten. Bara mitt eget hjärta Luleå Hockey är ett gott exempel. Det finns säkert fler. Men det spelar ingen roll i ligasammanhang. Luleå Hockey är bara en liten delmängd av vad produkten SHL är. Därför måste SHL själv på liganivå driva dialog och kommunikation med sina kundgrupper, likt de säkert gör med centrala sponsorer. Här har man sannolikt, utan att jag har insikt, linjärt bestämt att det är klubbarna som ska ha dialog med supporterklubbar. Det är ett misstag. Ett misstag de inte tagit tag i, därför sjungs det ännu ord som ligan inte vill höra från deras ägares läktare. En annan försvårande omständighet är att supporterklubbarna inte heller på något sätt är gemensamt organiserade för att bli en enklare samtalspart. Nu blir det hagelstormar, och inte ett samlat grepp. Men hursomhelst, det kommer inte sluta blöda förrän ligan tar detta på allvar. Det är precis det de inte gör i och med att detta mail skickas och kommer ut i media. SHL ska kanske främst fundera på varför det läcker ut.

Efter att Expressen publicerade delar av mailet i går skrev jag på Twitter ett antal enkla råd till SHL som liga.

Här är dessa:

Tweet 1: Jag vet inte var jag ska börja.

Men jag ska ge några råd, råd som är så enkla och simpla att det inte ska behöva sägas om man ska betraktas av andra än sig själva som en organisation som vill och kan ta sig framåt.

1. Om svansföring är hög i att hålla sportens supportrar högt – visa det i aktion och praktik. Alltså, återkoppla och var transparent i alla synpunkter, kritik och konkreta förslag dessa kommer med. Tycker man inte som dem, säg det och förklara varför.
2. Säg inte att ni vill ha ”konkreta förslag” om ni inte vill hantera dem. Supportrars förslag och kritik har varit mer eller mindre likadana i åratal. När inget återkopplas blir supportrar fundersamma, milt sagt.
3. Kommunikation, oavsett om VD eller kommunikatör säger något, är vad andra uppfattar. Inte alltid vad ni vill säga. Uppfattar media, supportrar och andra saker är det kortet man har att spela. Inte vad man tycker på egna kontoret.
4. Att ”hantera” supportrars upprördhet genom att, enligt mailet som läckt till Expressen, med att eventuellt censurera (underförstått) – kan vara det absolut mest korkade man kan göra. Alla kategorier. Om er PR-byrå kan något berättar dom det till er.
5. Instängdheten och tystnaden, tondövheten och frånvaron – är det som gör att ishockeyintresserade människor blir ”irriterade” och uppgivna. Prata med er kundgrupp, likt en del av era ägare gör. Ha dialog. Ta på allvar. Argumentera för det ni inte håller med om.
6. Supportrar blir ”irriterade” och skriver att ni är ”hockeymördare” av anledningar. Inte pga att något läckt till media. Supportrar är inte dumma i skallen. De uttrycker sin frustration, må hända direktriktat och korthugget, eftersom ingen som styr över deras passion lyssnar.
7. Att som under förra säsongen inleda operation ”bli aktiv i sociala medier” är bra från ligan. Men det räcker inte att svara och kommunicera. Interaktionen handlar om utveckling och kritik. Kommunikation som inte återkopplas är förödande, och det visar sig nu. Igen.
8. Supportrar har inte alltid rätt, och (ishockey)världen består inte bara av supporter”falanger”. Allt supportrar tycker är inte per default det bästa i ett större perspektiv, men när inget återkopplas och ligan blåser på åt motsatt riktning i snart alla frågor så förstår ingen.
9. Vad kan SHL som kollektiv liga lära sig av enskilda klubbars dialog och interaktion med sina supporterföreningar?
10. Det finns massor av saker som supportrar i åratal fört fram för att SHL ska bli starkare och ishockeyn leva. Summan av allt detta är: DRÖMMEN. Har skrivit om det i konkreta ord efter förra säsongen. SHL ville att vi skulle bli konkreta.http://johansjokvist.se/blog/2018/03/22/ishockeyn-i-sverige-ar-inte-frisk-har-shl-har-ar-allt-konkret-ni-efterfragar/
    10,5: Hur mycket av detta var okänt? Ingenting. Hur mycket har återkopplats på något sätt? Inget.
11. Det enda ni i SHL behöver göra är att faktiskt kommunicera, bli transparenta, ta till er av kritik och synpunkter, berätta vad ni vill, berätta vad ni inte vill. Var proaktiva. Prata och ha dialog med er viktigaste kundgrupp: de som går på era arenor.
12. Om en av ett företags huvudkundgrupper säger att de är missnöjda med den produkt som säljs och vill reklamera den – så måste man antingen sluta sälja produkten eller göra om den. Inte fortsätta sälja samma produkt. Det gör inga framgångsrika företag.
13. Supportrar skanderar inte ”SHL Hockeymördare” tillsammans och skäller på VDn bara för att. De gör det för att de är allvarligt rädda för att deras passion håller på att krasas. Deras liv. Deras intresse. Deras vattenhål. Deras dröm. Tack för att ni läste. @SHLse komigen nu.

Ett dygn efter att det återigen började storma roade jag mig (nåja…) med att kika på vad SHL gjort kommunikativt för att hantera situationen.

1. Sedan gårdagens, och den fortsatta stormen, runt @SHLse har de i sina kanaler lagt ut en tävling om att se ett mål, eller nått, och berättat att Frölunda nu har InstaTakeover. De hade annars kunnat säga:
2. ”Vi har självklart tagit del av all kritik senaste dagen. Vi ber om ursäkt för det interna mail som nått ut. Vi måste bli bättre och kommer inom kort bjuda in representanter för supporterklubbar och våra ägare till ett första avstamp till att tillsammans utveckla vår liga.”
3. Jag bjuder på den. Det är bara kopiera och klistra in. Jag ser faktiskt inget annat sätt för SHL att hantera sitt anseende.

Jag då? Varför bryr jag mig

Jag har också funderat mycket på hur jag själv reagerar och vad som gör att jag blir så matt och så hopplös. Jag sammanfattade det i några tweets sent i går kväll:

1. Tänk att vara så svajjig som jag i mitt hockeyhuvud, mitt tänkta vattenhål för att skingra jobbets tankar och mitt för introverta sinne, att ena veckan bara längta till nästa match – och nästa som idag bara tappa sugen helt. Varför ska vi brinna, när allt bränns ut?
2. Stötta mitt lag, ja absolut. Känna glädjen för allt bra @LuleaHockey gör, ja. Men ändå känna tomhet och hopplöshet inför hur ligan kantrar mer och mer. Och jag menar inte dagens drag i frågan. Flera års.
3. Ikväll känner jag igen mest för att klippa säsongskortet, skicka in det till SHLs HQ, säga upp @cmoresport abonnemanget och till fullo bara bry mig i SDHL. Barnsligt? Ja! Men återigen, varför ska vi truga, böna och be om ishockeyns riktiga framtid – och bara bli lyssnade på.
4. Jag vet att jag måste kamma mig och byta fokus. Försökt, många gånger. Jag företräder bara mig själv, inte @LuleaFans även om jag ofta pratar om dom som ’vi’ eller ’oss’, inget kollektiv i övrigt. Beundrar vår klubb @LuleaHockey massor. Men de är faktiskt också en ägare till SHL.
5. Är mest bara egoistisk om allt detta. Det jag älskar och följt slaviskt sedan jag var 10 år – det är 33 år sedan – som är där jag får energi och en av väldigt få saker jag på riktigt brinner för, håller på att slockna. Där energin istället blir dränage. Efter 30 år.

Vi får se om jag kan ruska ordning på mitt huvud. Men jag håller faktiskt på att ge upp. Jag tror inte jag är ensam.

Här är allt jag skrivit ungefär på detta ämne under senaste åren:
http://johansjokvist.se/blog/tag/shl/