Det kanske är stora ord att säga att världens framtid finns här. Jag håller med. Men det beror nog på från vilket håll man väljer att se på orden.
Med internationella mått är både framtida SSAB och H2 Green Steels ståltillverkning en väldigt liten del av världsmarknaden. I oktober lyssnade jag på ett panelsamtal under en vätgaskonferens i Bryssel. Där satt en rad stora europeiska stålföretag och svarade på frågan om det verkligen finns en efterfrågan på fossilfritt stål. Den ena efter den andra skruvade på sig och mumlade om sina premiumprodukter i tydligt tyst budskap att de faktiskt inte har riktigt fossilfria produkter, ens på sikt. Frågan landade till slut hos SSAB och H2 Green Steels paneldeltagare. De tittade på varandra och sa nästan i kör ”Vi har redan tillverkat fossilfritt stål” och ”Vi har nästan fyllt orderböckerna”.
Det som sker i Luleå, Boden och Norrbotten är inte förvånande. Det är stort, svårt, bråttom och det är faktiskt världskänt. Vi ska både vara stolta och förväntansfulla, men också ordentligt medvetna om att det är omställningar på extremt kort tid med enorma utmaningar. Både för företagen och inte minst för samhället och kommunerna. Det kommer bli jobbigt.
Vi var många som för 7-8 år sedan pratade om när världen börjar inse klimatomställningens drivkrafter. Att produkters hela livscykel spelar stor roll, inte bara att det vi köper eller gör för stunden är klimatvänligt. Om stål eller batterier är tillverkade med smutsig energi spelar stundens klimatmedvetenhet totalt sett mindre roll. Inom Internets explosion har det här skett tidigare, därför har Meta/Facebook ett stort datacenter i Luleå och vi bidrar och blev pionjärer till att Internet idag drivs mycket mer hållbart. Vi sa att det är en tidsfråga innan klimatets drivkrafter når batterier, kolfiber och mycket annat. Som stål. Där är vi nu. Vad kan komma efter stålet? Konstgödsel till exempel, något Sverige gärna behöver bli självförsörjande på och inte importberoende från bland annat Ryssland.
I Norrbotten har vi alltid varit pionjärer. Vår industri har alltid varit tvungna att konkurrera med att ligga längst fram inom teknikutveckling och i hållbarhetens alla delar. Basindustrierna och forskningen har därför länge varit världsledande. Det är också dessa som nu visar vägen; som vågar investera och göra saker på ett nytt sätt och driva en hållbar förändring.
Häromdagen ställde en bekant frågan om vad som händer om den här gröna omställningen inte görs? Tja, fortsätter vi tillverka stål i världen på dagens sätt fortsätter vi skita ner planeten. Bara SSABs omställning kan minska hela Sveriges totala koldioxidutsläpp med 10%, och Finlands med 7%. Så betydelsefullt är det. Utöver det uppenbara klimatskälet är en skaplig gissning att om industrin inte ställer om och fortsätter vara längst fram så kommer de halka efter. Det är bättre att leda loppet och styra alla andras utvecklingsbehov, som det där panelsamtalet i Bryssel med all tydlighet visade. Blir man sist brukar man till slut få skruva ner skylten. Det är så klart inte ett alternativ.
Att inte ställa om för klimatet, för världens framtid och för våra jobb i Norrbotten och här i Luleå – är inte heller ett alternativ. Därför kommer det här att hända.
Johan Sjökvist, etableringschef hos Luleå Business Region
—
Krönika publicerad i Luleå kommuns tidning om Luleå Industripark februari 2023.