Det finns många fotbollsspelare att hylla. Ibland hyllar vi nog lite väl många och mycket. Men Lisa Dahlkvist ska ses. Vi kan räkna upp många kvinnor som betytt mycket för den svenska framgången; Pia Sundhage, Lena Videkull, Elisabeth Leidinge, Jane Törnqvist, Hanna Ljungberg, Sara Thunebro, Malin Moström, Therese Sjögran, Nilla Fischer och Lotta Schelin. Fler så klart. Lisa Dahlkvist dammade ihop 134 landskamper. Ja, och Caroline Seger som inte lagt dojjorna på hyllan än har gjort 229.
Lisa ska hyllas och uppmärksammas på riktigt. Det är något speciellt med henne. Hon har dundrat omkring där på mittfältet och alla har kanske inte alltid tänkt på det. Som Caroline Seger. En spelare som driver omkring och den som verkligen ser och kan fotboll, ser också vem som sätter upp spel och avgörande passningar. Vem som bygger spel och karaktär. Vem som är laget. Tillsammans med alla andra. Som Lisa. Som Caroline Seger. Som Malin Moström.
Lisa började lira boll i Karlslund i Örebro. Jag har själv ändå trott att hon nog är norrlänning på riktigt. Umeå IK var liksom hennes go to. Där var hon med och byggde Umeå IK och där avslutade hon så klart också sin spelarkarriär. Hon kom hem. Men även i Norge hann hon spela, på den tiden var liksom Norge allt och det stora – som att vara proffs. Senare blev det Paris Saint Germain. Det är inte så förbaskat många svenskar som spelat där. Tänk ett tag.
Tvekar man om att Lisa är en av de största har man inte hängt med. Hon har drivit mycket av det svenska spelet i många år. Hon har kommit till sina klubbar och varit hjärnan, kärnan och hjärtat i deras spel. Hon kom hem och ledde sitt Umeå IK en sista gång. Örebro är kanske hemma, men UIK blev det riktiga.
Hon var den kallaste av alla med sin igenmurade rutin och känsla för livets riktiga moments – och dammade in avgörande straffar i de största ögonblicken som om hon stod på ICA och skulle välja Arla eller Norrmejeriers mjölk. Mot USA i OS i Brasilien 2016 myste och log hon åt USAs målvakt Hope Solo så till den milda grad att hon också satte den sista straffen i kvartsfinalen mot USA. Hope Sole var vansinnig när hennes psykning gick åt skogen. Lisa bara log. Senare bara så där dammade hon även in den avgörande straffen i semifinalen mot Brasilien. Mot Brasilien, i Brasilien.
Lisa Dahlkvist.
Till slut kom hon också ifrån ”Sven ’Dala’ Dahlkvist” som är ”hennes pappa”. En ständigt tröttsam referens. En halvskaplig mittback med ändå respektabla 39 svenska landskamper och svettandes i AIK och Örebro.
Lisa Dahlkvist är en av våra största.
Tack för allt. Tack för allt du gett svensk fotboll.