Allt är inte investeringar som glimmar.

Långläsning. Helgläsning om ni vill. Om att allt inte är investeringar som glimmar. Utmaningarna är monumentala, men vi är beredda och med. Några ord här om allt annat.

Efter mina inlägg om allt fantastiskt som händer i norr och i Luleå sorterar den sorterade att det också finns många utmaningar. Den som är motströms kanske säger att det är nys och kanske att det inte kommer att bli något, vi har inte sett ett dugg än.

Utmaningarna är sannerligen monumentala, men det som kanske inte syns är det arbete som pågår bakom kulisserna. Det är inte så att norra Sveriges kommuner, regioner, myndigheter och berörda aktörer sitter och solar sig i uppmärksamheten. Tvärtom. Det har sedan länge pågått väldigt mycket arbete, och vi har kommit en bra bit på väg.

Är allt nys? Jag hör till dom som inte är road av siffror. Alls. Allt ska sättas i siffror, allt ska mätas, allt ska visualiseras i just siffror. Några har försökt räkna alla investeringar som planeras och visar över 1000 miljarder. Om dessa kommer bli sanna vet ingen, men om säg bara hälften eller en tredjedel uppfylls så är det helt sanslöst mycket och inget som den här landsändan någonsin upplevt eller skådat. Så nej, det är inte nys. Men siffrorna, kan vi försöka beskriva saker med ord i stället? I media. Och vi själva.

Om vi kommer eller måste bli 100 000 fler människor i norra Sverige, en siffra som också florerar? Ingen vet, verkligen. Men många kommer behövas. Vi kan nöja oss så, tycker jag.

Här är några reflektioner från mig personligen. Och ja, det finns mycket mer att säga än så här, och mycket fler ämnen att ta upp. Men några här.

🎾 Det som bullrar är inte allt

Industrier och saker som bullrar är inte allt. Ibland ter sig nästan bilden till just det. Industrier och basindustri är en stor bas för mycket. Många företag är leverantörer och har sina huvudkunder där, och väldigt många människor i Norrbotten har sin försörjning från basindustrin – direkt eller indirekt. Men samhällen är också allt annat. För att världen ska fungera och vi människor må bra är så mycket annat också helt avgörande. Alla andra branscher, vår fritid, kulturen, konsten, teatern, idrotten, barnens fritidsaktiviteter för att inte tala om skola och dagis, mamma och pappas äldreomsorg, vården och allt ideellt vi alla bidrar med. Utmaningen är det självklara, att allt viktigt inte är det som bullrar. Och förstå det.

🎾 Alla känner sig kallade

Jag vet inte hur många debattartiklar som producerats det senaste året från sakägare, sakkunniga, professorer, politiker, branschorganisationer, tyckare och allmänt oinsatta. En av de stora utmaningarna är att alla hjärnor, viljor och resurser inte far åt för många olika håll. Diversifierade perspektiv är viktiga, men vi måste också samla oss och inte drivas av för många sak- och egenintressen. Ta initiativ, men samla huvudena. Vi har inte råd med något annat. Det är utmaningen.

Samtidigt är det så nu att alla som redan känt sig kallade är anledningen till att det går att komma framåt i viktiga frågor. Alla kallade ser till att tillståndsprocesser ses över och att finansiering av avgörande infrastruktur tas på allvar. Det är ett resultat av att man får direktiv och att man känner att man är en del av lösningen. Människa som myndighet.

🎾 Tiden. Takten. Magnituden.

Vi har faktiskt funderat över vad vi står inför. Innan förra sommaren gjorde vi i Luleå gemensamt med många aktörer ett insiktsarbete för att bena i det. Inget facit, men en bra utgångspunkt i vad samhället står inför. Men också vad uppsidan är.
Summeringen är: Tiden. Takten. Magnituden. Det är epicentrum i utmaningen. Tidsfönstret för Sverige, norra Sverige och våra fina företag och arbetsgivare här är nu – inte om några år. Det måste gå sjukt fort i relativ jämförelse. Det som måste skapas, byggas, förberedas och utvecklas är av här aldrig tidigare skådat slag.

Läs mer, det är bra avsatt tid: https://luleabusinessregion.se/ccc

🎾 Kompetensförsörjningen

Denna dalgång. Hur ska vi ha folk och kompetens till allt som ska göras och byggas? Kommer det ens att gå? Inget vet, faktiskt. Min egen bild är att samhället genom tiderna löst problemen. Vi formar oss. Räcker det nu? Säkert inte. Men någon brist på initiativ för att hantera kompetensförsörjningen finns liksom inte. Om det kommer att lösa allt? Jag vet inte. Det är heller ingen brist på kompetensförsörjningsinsatser som funnits de senaste 20 åren. Har de löst utmaningarna? Oklart, ingen har väl riktigt forskat kring det? Utmaningen är sannolikt att tänka utanför boxen. På riktigt. Alltså på riktigt.

🎾 Tillståndsprocesser och miljöfrågor kommer avgöra

Centrala frågor. Får man inte göra det man vill går det liksom inte. Men det är något vi från alla håll varit medvetna om hela tiden. Vi har bland annat tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten skapat AGON. Rätt unikt. Läs mer här: https://luleabusinessregion.se/…/agon-arbetar-for-att…/

🎾 Kultur och arv

Utveckling och behov måste leva med vår historia. Det finns alltid avkall som uppstår någonstans, ingenting är konstant. Saker, natur och det som varit förändras. Det är också utveckling och historians gång. Allt ska inte förändras, eller vi måste värdera vad som är viktigt i alla hörn av vårt levande och arv. Jag är oerhört luddig nu, medvetet. För att jag inte riktigt vet vad som ska sägas. Vad som är rätt. Med samiskt ursprung en bit bak i släktträdet är jag på något sätt även nära just det, exempelvis. Jag är bara så väldigt rädd att samhällen och människor slits isär av särskiljande viljor, känslor och perspektiv. Det sliter i mig. Kulturen är vår historia. Vi kan skriva ny historia, men inte skriva över den som är.

🎾 Forskningen

Forskningen är nu oerhört viktig. Inte minst är det vi lär oss nu viktigt. Inte minst är det vi kan lära andra viktigt. Här har vi ett skickligt universitet i Luleå tekniska universitet och flera forskningsinstitut här runt oss som är världsledande och sedan länge fattat galoppen och utmaningen. Här sitter det inte fast!

🎾 Samarbetet

Boden och Luleå har sin historia. Den har säkert inte alltid varit solklar eller enkel. Ibland helt naturlig. Men vi är ur många perspektiv samma sak. Poängen är att se allt vi gör med ögon utifrån. Från ett annat håll. Vad ser andra oss som? Är våra sätt att värdera saker, det som kommer vara framtidens sätt? Världen skiter i kommungränser. Inte minst runt kusten. Det är inga avstånd. Vi är gemensamma. Om ingen utifrån ser några gränser kan och ska inte vi heller göra det. Det är min fullständiga övertygelse. Boden och Luleå är ett, för mig. Åtminstone.

🧩 Det som händer och är på gång att hända i norra Sverige är på riktigt. Ska vi fixa det måste vi förflytta oss till att på riktigt våga var nytänkande, testa nya saker, jobba tillsammans på sätt vi inte gjort förut, och inte minst satsa resurser på att göra det.

Utmaningarna är monumentala. Men det går.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.