Det är sällsynt. Tillfällen när man får fyra timmar med en journalist och fotograf för att över en välsmakande fiskgryta till lunch, ett par koppar kaffe och sedan på sightseeing i en bil få tid att prata, berätta, resonera och diskutera. När man kan sänka axlarna lite och inte fundera så väldigt mycket på exakt vad man säger. När man får resonera till punkt och sätta saker i sitt sammanhang. När man får eftertänksamma frågor och samtalet leder i väg en på olika vinklar och perspektiv. Det blev en bra dag som kokades ner till en välskriven artikel, om än så klart ett reportage som kan publiceras under jul och nyår och hjälpa till att fylla tidningens utrymme. Men inte att förakta, det är kanske då tiden finns att dyka i frågor och skeenden. Artikelserien består av ytterligare delar från Skellefteå, Gällivare/Malmberget och Boden.
Läs artikeln här.
Det är också sällsynt att riksmedierna gör djupare nedslag i de mer perifera regionerna, om nu världens centrum betraktas från centrala huvudstaden. DN startar redaktion i norra Sverige och Dagens Industri stationerar reporter i norr. De bullrar om det med eftertryck på något sätt, åtminstone DN. Som om det precis börjat hända saker här. Jag har svårt för det där och det kliar lite i mig när DN skojar med sig själv i en småfnissig och på sitt sätt fyndig reklam som rullar på TV nu. Riksmedieredaktionerna har dragit härifrån tidigare, nu etablerar dom sig här igen. Det finns olika anledningar till det. Men jag är liksom glad ändå att det sker. Det är viktigt.
För det är inget nytt fenomen som sker. Ja, vi är i början av vad vi kallar någon form av grön industriomställning som vi är säkra på kommer föra med sig en hållbar och grön samhällsomställning. Omställningar och teknikskiften sker med jämna mellanrum. Men frågan är om något går att jämföra med hur fort det går nu, och hur fort det måste gå. Bodens kommundirektör Mats Berg beskriver det bra med att våra samhällen, kommuner och företag måste göra en förflyttning som normalt tar 15 år, på 2–3 år. Det pratas industri, stål och gruvor. Men allt hänger ihop. Samhällen hänger ihop. Företagens utveckling, behov av infrastruktur, underleverantörer, konsulter, forskning och expertis, behov av människor, en bra fritid, ett civilt samhälle som fungerar och är delaktiga, kultur och idrott, bostäder i alla former – för korttidsboende och för det nutida och framtida samhället. Skolor, dagis, hälso- och sjukvård, krogar och restauranger. Det hänger ihop. Samhällen hänger ihop, precis som företagens värdekedjor gör från råvaror, transport, produktion, färdig produkt, konsumtion och återvinning.
Men att Luleå, Norrbotten och norra Sverige nu gör något helt nytt och att vår del av landet vaknat upp ur en flera decennier lång dvala – och att våra företag och akademi gnuggat sömnen ur ögonen är så offside man bara kan springa. Då har man faktiskt ingen aning och tittar på Sverige och världen genom ett sugrör. Jag har skrivit om det många gånger, bland annat här i Norrbotten har alltid varit före sin tid:
Om det handlade Carina Sammelis och mitt samtal mest om tillsammans med Aftonbladets Peter Kadhammar och hans skickliga fotograf Peter Wixtröm. Vi pratade också om internetjätten Facebooks intåg i Luleå och vad det betytt och betyder. Därför att det hänger ihop. Ett Internet som drivs av förnybar energi, som inte då men nu är en självklarhet och hygienfaktor – och att exempelvis stål och batterier snart också produceras med så små klimatavtryck som möjligt. Det är i grunden samma mekanismer som styr. Vårt globala klimatmedvetande och vi människors krav på de tjänster och produkter vi använder. Där spelar Luleå, Norrbotten och norra Sverige redan idag en stor roll globalt. Den kommer och ska bli större. Därför att vi är en del av världen, vi också.
Lägger ut artikeln här eftersom den trycktes i tidningen 7 januari 2022. Tidningens digitala version har gått att läsa sedan mellandagarna 2021, där finns även videointervjuer med Luleås kommunalråd Carina Sammeli och mig (Plus-låst).
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/ALXjeM/varldens-framtid-finns-i-lulea