Fotbollens själ är under attack.

Fotbollens själ är under attack.

När det ibland blev fel förut var många förbannade. Det skulle ha varit straff. Det var offside innan. Känslorna svallade i div 5 norra Dalarna efter en missad serieseger, uteblivna euforiska känslor och inför en helt plötsligt avslagen lagfest. Känslorna svallade i finaler i Champions League där klubbar kan vinna ytterligare några hundra miljoner. Ett tag var folk bittra och förbannade. Sedan var det glömt och man gick vidare. Idag blir det i så gott som alla fall helt hundra procent rätt. Det visar tekniken. Nu svallar känslorna över det. Att det blir rätt. Men att det blir parodi, fast det blev rätt. Vi står i ett vägskäl och väntar på bussen. Jag är rädd att den blåst förbi och vi inte fattade vad som hände.

Själv har jag som domare blivit tillfrågad om jag har flugor under armarna då jag i en kvalmatch till div 3 vinkade en frispark vid mittlinjen och det säkert 30 sekunder och 5-6 moment senare trillade in ett mål. Ovärdigt. Slugt. Ointelligent. Det blev ett jäkla liv efter matchen. Ett obehagligt liv. Nästan hatiskt. Det blev också den sista kvalmatchen jag dömde. Jag tackade alltid nej kommande år innan jag slutade. Behöver jag nämna att det var en match mellan herrar.

Lugn nu, det är inte känslorna jag är ute efter. Idrott är känslor. Men jag undrar verkligen om idrott är millimeter. Om fotboll är det här robotliknande spelet vi börjar närma oss. Där millimeter är det enda rätta. Där VAR styr våra känslor.

Hela poängen med världens största sport har varit att den spelas på precis samma sätt på en sunkig vattendränk plan i div 7 en sen höstkväll, i Nepals National League och i en VM-final inför miljarder TV-tittare. Oavsett om kvinnor eller män spelar. Det har varit fotbollens själ och idé. Tjusningen. Det är samma sport för alla. Samma grundförutsättningar och samma regler. 22 spelare på planen, två mål, en boll, tre domare, 17 regler och 90 minuter. Fotbollens oskrivna regel, regel 18, har slutat att existera när det med pamparnas mått mätt betyder så mycket. Regel 18 kan ungefär sammanfattas med hur vi löser situationer med sunt förnuft och att det är bättre att fria än fälla. Fotbollens själ. Betyder det verkligen så mycket för oss dödliga?

Hela poängen med världens största sport har varit att den spelas på precis samma sätt på en sunkig vattendränk plan i div 7 en sen höstkväll, i Nepals National League och i en VM-final inför miljarder TV-tittare. Oavsett om kvinnor eller män spelar. Det har varit fotbollens själ och idé. Tjusningen. Det är samma sport för alla. Samma grundförutsättningar och samma regler. 22 spelare på planen, två mål, en boll, tre domare, 17 regler och 90 minuter.

Domarna har alltid varit en del av spelet. Så klart står de ofta i fokus. Trots en domares prickfria insats i 89 minuter är det alltid lättare att skylla på en utebliven straff i 87:e minuten än att rannsaka sig själv över varför ens eget lag under hela matchen inte gjorde ett mål till eller släppte in ett färre. När domarna inte syns har de varit bra. Idag är det nästan bara domarna som syns.

Jag antar att VAR ger någon form av tillfört underhållningsvärde. Åtminstone för någon. VAR för också möjligen med sig att det bygger en förståelse för hur otroligt svårt det är att se vad som händer, något domaren ska avgöra under bråkdelen av en sekund. Inte ens med slow motion, stillbilder och åtta kameravinklar går det till hundra procent att avgöra om ett antal straffsituationer verkligen är straff. Trots VAR. De enda som egentligen vet är de två spelare som situationen innefattade.

Med de senaste dagens matcher är det tre situationer som utmärker detta haveri. Först i Sveriges match mot Kanada. Det blir en straffsituation där det ser ut som domaren blåser straff när Fridolina Rolfö åker på en bensax i en tilltrasslad situation. TV-reprisen känns som att det inte är offside i spelmomentet innan. Efter att alla stora tänkare i videorummet käkat klart sina popcorn har de varit tvungen att rita ut två linjer som visar att svenskans naglar var för långa i momentet innan och offside utdöms. En situation som hundra gånger av hundra släpps med regel 18. De omedelbara TV-bilderna ger knappt stöd för offside. Men när detta nu börjat tillämpas går det inte att fria hellre än fälla. Det är slut med det. Det är ett millimetersystem. Vi är fast. Fotbollen är fast. Var det detta alla pampar önskade? Önskade fotbollsvärlden det här?

Men när detta nu börjat tillämpas går det inte att fria hellre än fälla. Det är slut med det. Det är ett millimetersystem. Vi är fast. Fotbollen är fast.

De andra två situationerna är när VAR skulle behöva användas men det inte görs. Frankrikes gigant i försvaret Wendie Renard stämplar en brasilianska och dobbmärkena sitter säkert kvar än. Sannolikt en grov utvisning, åtminstone är kortet rosa som vi domare brukar säga. Och när spelaren i Kamerun spottar på en engelsk spelare. Grov utvisning utan att blinka. Inget av det plockas upp utan där ska domaren bedöma och se det. Fusket på planen får fortgå. Spelets tjusning med tighta situationer i straffområdet inte. Där gäller millimeter. För Brasilien är det troligen en större effekt att Frankrike tidigt blir av med sin bästa försvarare än att det ska dömas i efterhand om det är straff eller inte. För sporten likaså.

Denna varböld är förstadiet till något riktigt sjukt. Botar vi inte det här nu är det försent. Om det inte redan är det.

Var det bättre förr eller var det bara på riktigt?

____
Jag har dömt fotboll i många år. Dömde min första match i div 5 herrar som 15-åring, förbundsdomare vid 20 och efter det en dalande karriär med bristande motivation och träningsvilja. Efter det 15 år i Domarkommittén hos Norrbottens Fotbollförbund och några år som Svenska Fotbollförbundets coach (C4) för länets förbundsdomare i div 4 herrar. Instruktör och domarobservatör. Idag ett helt avslutat engagemang sedan ett antal år.