Vad de har gemensamt?

Fanny Rask, Rebecca Stenberg, Jenni Asserholt, Melinda Olsson, Maria Omberg, Annie Svedin, Maria Lindh, Tina Enström, Maja Jakobsson, Lina Bäcklin, Hanna Lindqvist, Emma Eliasson, Henriette Sletbak, Christa Alanko.

Vad de har gemensamt?

De var alla toppelitidrottare i sin idrott. Landslagsspelare, förebilder och många av dem OS-deltagare. De spelade ishockey. Men eftersom de var kvinnor räckte inte pengarna till för att betala räkningar och hyra. Bland annat. Elitspelandet bestod av ungefär lika mycket träning som herrar i motsvarande situation, men på sidan av det jobb och plugg för att få det att gå ihop. De levde många gånger på sina föräldrar eller sin partner. Alla har slutat för att det inte går mer. Mer eller mindre, det har de flesta uttalat sagt vara åtminstone en stor orsak. Några har dessutom ställt sig upp emot Svenska Ishockeyförbundets gubbvälde, men då åkte de ut. De orkade inte mer, energin och adrenalinet som de levt på tog slut.

Få har brytt sig. Tills nu. Nu har stora delar av alla hockeyintresserade snubbar runtom i landet plötsligt blivit enormt brydd i vad de kallar ”damhockey”. Men de är inte speciellt upprörda över just det här. När Fanny Rask förra veckan berättade att hon inte orkar mer blev det några nyheter. Men få rasade. Ingen gick i taket förutom vi som vanligt lyfter denna fråga.

Alla plötsligt ”damhockey”-intresserade snubbar, som sannolikt de flesta inte satt sin fot i en ishall när deras representationslag spelar eller än mindre bidragit med en spänn till ”damhockeyns” matcher är nu rasande. Riktigt rasande. Någon spelare i ett lag i Sverige fick i veckan som gick sin hundrasjuttiofemte egna sändningstid för att berätta saker ur hennes perspektiv. Hon är väl som en ”frisk fläkt” eller har ett ”viktigt perspektiv” och ”annorlunda erfarenheter”. En av hennes lagkamrater orkade till slut gå ut och säga emot. Vad spelaren uttryckte låter jag vara därhän, det är inte värt det ens. Men jag häpnas över hur ”annorlunda” åsikter så lätt får sändningstid. Som om det är någon form av viktig pelare i demokratin. Det blir många gånger publicerat för att man är så förbannat skitnödiga för att allt ska bli för ensidigt, det finns så klart en poäng i det. Men gång, på gång, på gång, på gång. Spelaren berättade häromdagen att hon nu själv tar ett uppehåll från ”damhockeyn” och SDHL. Och alla plötsligt damhockeyintresserade snubbar runtom i landet gick i taket! Herrejösses så intresserade de nu plötsligt är. Något var inte ”PK” och någon bekräftade deras syn på ”damhockey”: det är skitdåligt, det är skittråkigt, alla är homosexuella och ihop med varandra.När alla dessa stjärnor och landslagsspelare jag nämnde tidigare slutade, berättade om ångest och en ekonomi som inte går ihop. Då var det tyst. Knappt en krusning på ytan bland alla dessa. Men nu!

Pengar är så klart inte allt, spelarna har aldrig krävt något som liknar vad deras motsvarigheter i herrlagen tjänar. De vill bara klara sig och må bra. Det här är en orättvis jämförelse för att jag vet att Fannys bror Victor gjort mycket för att bland annat stötta sin syster, men Fanny Rasks bror som spelar i Minnesota Wild i NHL tjänade under förra säsongen i runda slängar 35 miljoner kronor.