I går gick delar av regionledningen i Region Norrbotten ut i en artikel med rubriken ”Tiden är här för att kräva tillbaka det som är vårt”. Eller artikel, det är lite oklart vad det egentligen var. Kanske var det en nyhet, kanske en debattartikel, kanske något annat. Den publicerades i alla fall på Region Norrbottens egen webb och i deras egna kanaler. Jag höll på att ramla av stolen. Jag läste den tre gånger, gick och hämtade en stark kopp kaffe, sen läste jag den en gång till. Det är sällan jag nästan blir chockad av texter. I går fann jag inte riktigt ord. Men inte på grund av sakfrågan.
Om man jobbar sig in emellan alla jämförelser och några i det närmaste skakande uttalanden så argumenteras det för att Norrbotten relativt får tillbaka alldeles för lite i jämförelse med vad vi ger Sverige. När jag säger ”för lite” så har jag devalverat artikelns tilltal och ton ett antal gånger. Det måste istället till en annan typ av beskattning av naturresurser, enkelt sagt, som gör att en mycket större del av värdet från det som utvinns här också i rena pengar kommer tillbaka till kommunerna och regionen. Norrbotten har varit en ”usel kreditgivare” och i Stockholm ska det inte byggas några nya pendeltågslinjer med pengar från Norrbotten. Ungefär så.
Det är lätt att det här blir en partipolitisk diskussion med högljudda ord. Sakfrågan tycker jag är en intressant diskussion, den har också kommit upp i många sammanhang genom åren. Den kommer varje dag upp vid köksbord runtom i Norrland. Den kommer upp på fikarasterna, i bastun och vid ölpumparna. Även i sammanträdesrummen, bevisligen. Denna sakfråga om hur Sverige ska förhålla sig till sina naturresurser och sitt landskap utanför storstadsområdena är viktig och ska föras, gärna intensivt. Men vi måste värdera och tänka på hur vi för den och vi måste försöka flyga lite helikopter och själva försöka se hela Sverige och hela bilden. Det är vi fortsatt så fruktansvärt pinsamt dåliga på många gånger. Varför ska vi alltid vara offer här uppe? Jag vet inte hur mycket jag skrivit om detta genom åren.
Men så där höll det på. Om jag själv tittar bortom sakfrågan tycker jag faktiskt att det är ganska uppfriskande att andra tilltal och nya sätt att belysa frågor tas till. Det behövs faktiskt i den oerhört torra regionalpolitiska debatten. Det är strukturfonder, strategier och program i leda som det enda som verkar vara vägledande för livet i norr. Elakt sagt, jag vet att det inte är så. Men det är som det som diskuteras. I den kontexten kan jag sådana här gånger mysa lite. Jag hade själv kunnat skriva och säga något på den här skalan. Jag har gjort det i andra sammanhang. Men jag har alltid, alltid, argumenterat för några centrala punkter:
- Att ställa norra Sverige mot Stockholm kommer inte ge några resultat överhuvudtaget, tvärtom.
- Att tro att Norrland skulle klara sig själv utan resten av Sverige är bara trams, rent ut sagt.
- Att inte förlika sig med att Sverige är Sverige från Treriksröset i norr, till ön Kataja i Haparanda skärgård i öster, till Smygehuk i söder och Stora Drammen i väster är att begå regionalpolitiskt självmord, om jag får använda ungefär samma nivå på liknelse.
Jag hittade inte riktigt ord när jag läste det här. Kanske blev jag chockad och var helt oförberedd. Nu har jag funderat på det i mer än ett dygn, och det enda jag egentligen landar i är att det är bland det konstigaste jag sett i sådana här sammanhang.
Om vi försöker titta bortom själva sakfrågan, som i sig har ett antal perspektiv som förblir obelysta och ett tilltal som gör att det känns som att norrbottningar är utelämnade till permafrosten – så är ändå textens tilltal i delar nästan skakande och jag undrar hur mycket som värderats runt detta innan man släpper ut det. Jag tror att man får tillbaka den attityd man ger ut. Man sätter nivån för samtalet. Jag tror, nej jag vet nästan, att bilden av Norrbotten som ett tärande län som lever på bidrag inte får någon annan skjuts av bilder som dessa. Tvärtom. Vill man uppfattas som icket gnällande, får man sluta gnälla och bli konstruktiv i alla sammanhang. Jag tycker att en text som denna är en del av det. Officiellt uttalande från den nordligaste regionen i nationen Sverige. Där naturresurser finns, ”tiden är här för att kräva tillbaka det som är vårt” liksom. Sedan släpper man ut det på sin organisations plattform och i dess namn, inte via sina partier. Det är anmärkningsvärt. Kanske är det ett privilegium man har som styrande majoritet, det har säkert tidigare majoriteter också gjort. Men inte kan man ha analyserat effekterna av detta speciellt noga.
Man tyr sig till ord, tilltal, jämförelser och polariserande perspektiv som jag ändå trodde vi från ledarskapets håll lämnat bakom oss. Man säger:
”Tiden är här för att kräva tillbaka en del av det som är vårt”
Vårt? Vems?
”Om Stockholm vill bygga en ny dragning av pendeltåg får de bekosta det utan pengar från Norrbotten. Vi har varit en dålig kreditgivare, gett bort pengar utan att kräva något tillbaka. Hade Norrbotten blomstrat och allt hade varit jättebra, då hade vi kunnat fortsätta att skicka iväg pengar. Men vi har alldeles för länge stått tillbaka och krökt rygg.”
Synd att vi kräver att staten ska betala all ny infrastruktur här uppe. Denna argumentation kan ju enkelt leda till ett ordkrig att Norrbotten får betala för sig själv och Stockholm behåller alla sina skatteintäkter som huvudstadsregionen skapar. Vi kanske ska ha tullar också mellan regionerna? Finansieringen av Norrbotniabanan tas på nästa regionfullmäktige, snart ett ärende på dagordningen? Jag raljerar, men det här är ett skakande uttalande om man tänker efter. Betyder detta då att så länge vi slipper betala saker i Stockholm, eller söder om Jävre kanske, så slipper Stockholm betala saker norr om Jävre? Jag ser inte riktigt någon annan effekt av detta resonemang.
”Andra kommer att påverkas om vi får tillbaka det vi har rätt till, men det är ingen orsak till att inte våga se över saker. Norrbotten har inget att vinna på att fortsätta så här – mer än att undvika tjafs”
Det vi har ”rätt till”? Vadå rätt till? Var Norrbotten ett eget land eller hörde vi ihop med Sverige? Vad har vi rätt till? Bättre återbäring, ja absolut, med en bra och grundad diskussion och analys, men måste vi uttrycka oss så här? Är det tjafs vi vill ha?
Jag orkar inte. Jag ger nästan upp. Kanske är det lika bra. Men vi kan väl åtminstone försöka vara rätt förebilder och hålla ihop landet även i dessa frågor. Att plocka upp en intressant sakfråga, som i sig skulle behöva förändra hela det svenska skatte- och regionalpolitiska systemet, och knåda om denna till att jacka in bra i givna köksbordsdiskussioner och försöka skapa en trampolin för att få ut sitt budskap är så tråkigt. Sakfrågan är okej, tilltalet och perspektiven är nästan skakande. Vi kan bättre. Alla politiker. Alla norrbottningar.
Att ställa Norrbotten mot andra delar av Sverige, nästan alltid mot Stockholm, blir jag rent ut sagt förbannad över. Det är så evinnerligt sorgligt. Har vi inte kommit längre? Har inte ledarskapet i Norrbotten kommit längre?
Jag ska försöka sy ihop detta nedan, men först några ord om det här med Norge. Detta ständiga Norge.
Och så det här med Norge
Vi tittar alltid mot Norge och Finland. Regionalpolitikens Atlantis. Båda är statsskick som åtminstone idag påminner mycket om det svenska, men det finns fundamentala skillnader och omständigheter. Innan man alltid drar det norska och finska kortet kan man försöka reflektera ett varv och googla lite om man behöver det. Det ser kort sagt annorlunda ut. För Norge är bilden att det öses pengar ut till regionerna (fylkena) – och i Finland, eftersom det ju händer saker där, pekar staten med hela handen och det satsas mycket i norra delen. Jag har inte så mycket emot de bilderna, men om vi tittar på Norge är det ett antal omständigheter som sannolikt är rätt betydelsefulla för norska statens politik.
Sverige har 290 kommuner på en yta av nästan 450 000 km2. 290 kommuner som tycker att de själva är bäste piga och dräng. Alla kan, vet och klarar sig bäst själv så länge de inte ber om något. Ber de om något så måste staten hjälpa till med pengar, sällan regionen. Förenklat och generaliserat. Norge har från 1 januari 2020 hela 356 kommuner på 385 000 km2, då har också en kommunreform pågått i Norge under senaste årtiondena och senaste fem åren har ett antal kommuner slagits ihop. I den minsta kommunen Utsira bor 198 personer, i Oslo närmare 700 000. Väsentliga skillnader gentemot Sverige är att sjukvården i Norge är statligt organiserad och gymnasieskolan organiseras och finansieras av regionerna (fylkeskommunerna). Inte av kommunerna. Två stora puckar som flyttats i nivåerna om vi jämför med Sverige.
Min lekmannaslutsats av detta är att i Norge är man van att staten tar ansvar för hur saker ska fungera ute i fylkena och ute i sina enorma massor av kommuner. Kommunerna är många gånger så små att de är byar som rymmer ett kommunhus med några få själar och en del bebyggelse. Med tanke på sin storlek har kommunerna aldrig kunnat ta ansvar för all offentlig service. Man är tvungen att luta sig mot sina grannkommuner och mot sin fylkeskommun. Och mot Stortinget i Oslo. Fylkeskommunerna är folkvalda precis som Sveriges regioner (fd landsting), däremot sker valen mittemellan Stortingsvalen och ställer därmed enkelt sagt hela vardagen i Norge i valrörelse. I Sverige har vi starka kommuner med starkt eget mandat. Vi har regioner som sedan i alla fall 1980-talet haft fullt upp med alla former av sjukvård. Flernivåstyret i Sverige har varit klart och tydligt. Varje nivå är stark i sig själv och ska inte vara så särskilt beroende av nivån över sig. Ungefär så. Det är klart att det finns skillnader i hur norska staten tänker på sina fylken och kommuner, jämfört svenska staten sina. Men i Norge har staten i översiktlig tid bakåt varit viktig för sina landsdelar. Kommunerna är och har varit pyttesmå, fylkena har spelat viktiga roller i infrastrukturutbyggnaden och inte minst för fylkets kommuner. Det ser kort sagt väldigt annorlunda ut västerut än det gör här i Sverige. Att jämföra oss är fel. Att ta intryck och inspiration av varandra är helt rätt, men att tro att någon kopia på Norges regionalpolitik skulle få landsbygden att blomstra är för enkelt.
Vad vill jag då säga
Vad vill jag säga med alla dessa ord.
- Jag tycker man ska vara bra förebilder för det debattklimat man vill ha.
- Jag tycker att det är olyckligt, nej det är för dåligt, att vi ska hålla på med polariserande tilltal gentemot vårt eget land och våra medmänniskor som bor här. Sverige är Sverige. Norrbotten är Sverige. Stockholm är Norrbotten. Den diskussionen är viktig, och jag har fört den massor av gånger. Men den diskussionen är inte densamma som denna.
- Jag tycker att det är konstigt att en sådan här text gått i Regionens egna kanaler och under deras namn. Man har tidigare varit väldigt rädda för hur det ska uppfattas vad Regionen tycker och inte. Inte nu, men tiderna förändras antar jag.
- Jag tycker sakdiskussionen är bra, viktig och intressant. Verkligen. Men man hade kunnat lyfta den på ett mycket bättre sätt än det här.
- Jag tycker det är viktigt att tänka efter två och tre gånger, och värdera vad det man uttalar betyder och kan komma att betyda i framtiden. Det sagda ordet, inte minst det skrivna, kommer att följa en och skapa det diskussionsutrymme som senare ges. Jag tror inte denna retorik är till godo. Alls.
Jag vill egentligen bara att vi ska tänka till när vi vill skapa opinion som är beroende av vad Norrbotten som region, Norrland som del av Sverige för fram till Rosenbad och Riksdagshuset.
Diplomati är inte alltid vägen, sannerligen. Men tilltalet och att föra sig med uttryck som ”kräva tillbaka det som är vårt” är rent skakande.
Klarar vi inte av att se perspektivet i det är vi på hal hal is.
____
Att skriva är både en drivkraft och en ventil. Mitt skrivande går i vågor och ibland kan det bli tyst under många veckor. Oavsett det så är det ett sidospår från allt annat jag gör i min konsultverksamhet. Jag publiceras ingenstans och har inget betalt för mina ord i den här formen. Jag försöker driva på utvecklingsfrågor, sätta saker i sina sammanhang och sortera i frågor som ibland far i väg.
Vill du vara med och heja på, eller tycker du att mina ord är viktiga? Du kan heja genom att läsa, dela, kommentera och resonera. Det är viktigast. Vill du också heja med en slant är det så klart väldigt uppskattat och betyder mycket.
Swish: 070-227 52 10
___
Andra texter på detta tema:
Jag vet känslan Irene Svenonius. Att vara bankomat är jobbigt.
“Vad tycker du om att Norrbotten ska försvinna? Nä, det känns inte bra. Här som är så vackert.”
Är det synd om oss här uppe?
Norrbotten har alltid varit före sin tid.
Det Norrbotten berättade åt världen redan 2014.
Nej, Norrland klarar sig inte själv