Den mängd kritik SHL fått under året har varit massiv. Många gånger är det vi supportrar som låter känslorna flöda, men det finns gott om kritik som inte har undgått SHL. Deras nya mantra lyder däremot nu ”kan du bli konkret”. Från att aldrig tidigare svara på tilltal tog det till ungefär efter det pinsamma pressmeddelande de gjorde som moteld mot attacken från några av Hockeyallsvenskans lag, till att nu vara aktiv på sociala medier och bemöta det mesta som väller in. Eller bemöta är fel ord, det handlar om att försöka stilla allt liv genom att den stackars kommunikatören på de flesta tilltal får svara ungefär: ”Vi läser och tar till oss, kom gärna med konkreta förslag.” Det sista är ett kommunikativt misstag som signalerar två saker; 1) Vi är skitless på allt gnäll, avled okynnesgnäll med att be kritikerna konkretisera vad de vill, och 2) Vi har suttit med huvudet under en sten de senaste åren och låtsas nu som att vi inte vet vad kritiken genomgående och rätt unisont bestått av, framförallt håller vi inte med om den kritik vi fått så nu ber vi folk bli konkreta istället.
En kommunikativ plan finns inte, eller är ett slarvverk. Kommunikation som består av ”Hej, vi läser vad du säger”, men aldrig återkopplas är ruinerade på sikt. Det stoppar initial blödning men kommer bita sig själv i rumpan på sikt. Att bli aktiv i kanalerna är bra, men måste formas och tänkas igenom. Att mitt under enorm storm runt några omtalade huvudtacklingar som renderat i helt inkonsekventa disciplinutslag gå ut med en nyhet om hur bra SHLs arbete mot hjärnskakningar och huvudtacklingar fallit ut är bara… bara så dåligt. Obegripligt. Otaktiskt. Ogenomtänkt. Intentionerna är rätt och bra, men vägen är lång och tyvärr är kommunikation det som avgör hur man uppfattas. SHLs kommunikatör gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna och direktiven. Det måste vara ett av kommunikationssveriges mest otacksamma uppdrag. Jag vågar säga ”direktiven” utan att ha en aning om dessa, men så tydligt är det.
Innan play-in kommenterade VD Jörgen Lindgren pajas-åttondelarna med: ”Så här långt är vi nöjda med det och vi tycker att det är en intressant och positiv utveckling” och ”hitintills har vi tyckt att det har varit bra för alla inblandade”. Vilken självbild. Och det visar hur illa det är ställt i ligan och hur lite de på riktigt är intresserade av vad publiken tycker. Det är bara sorgligt.
SHL är demokrati på sitt sätt. Klubbarna äger ligan och styr den. Medlemmarna äger klubbarna och styr dessa om de vill. Jag tror det är en tidsfråga innan någon supporterförening inte orkar mer. Dit vill varken ligan eller enskilda klubbar, inte fansen heller – annars hade vi redan varit där. Men då måste man på riktigt inleda en transparent genomlysning och ett arbete med att prata med varandra och forma framtidens liga. En liga som tar ansvar för sin överlägsna plats i svensk ishockey. En liga som visar handlingskraft och genomför förändringar skyndsamt.
Med tanke på SHLs kompletta oförmåga att ta till sig år av kritik som i många fall varit både konkret och konstruktiv, ska jag här just konkret sammanfatta allt som är Kalle Anka med Sveriges högsta hockeyliga för herrar och som gör att intresset dalar, ishockeysverige mullrar och hopplösheten finns i de flesta supportrars hjärtan. Jag tror faktiskt att samtliga 14 supporterföreningar kan stå bakom huvuddelen av dessa konkreta förslag. Allt kan inte supportrar bli ense om, men betänk att nästan allt nedan kan troligen de flesta i huvudsak skriva under på.
Seriestrukturen
SHL har tappat all sin spänning. Drömmen är borta och att lyckas åka ur serien eller ta sig upp till SHL är en större bedrift än att vinna SM-guld. Supportrar älskar sina lag, ena året kan man vinna guld och nästa år åka ur. Där ska kniveggen ligga. Kärnan i nästan all kritik ligger i att ligan i praktiken är stängd och drömmen död.
- Det svenska seriesystemet ska ha rak upp- och nedflyttning.
- I SHL ska det lag som blir sist flyttas ned utan kval och trams. Hockeyallsvenskans vinnare ska gå upp i SHL utan kval och trams.
- Låt lag 13 i SHL spela direkt avgörande kval mot lag 2 i Hockeyallsvenskan. Låt lag 12 i SHL spela direkt avgörande kval mot ett lag från Hockeyallsvenskan som kvalas fram genom en mindre kvalserie.
- Ett kanske bättre alternativ till punkten ovan är att återuppliva den klassiska Kvalserien där dåliga SHL-lag på riktigt får visa att de ska vara kvar.
- Klubbar som tillåter klappor på sina läktare tvångsnedflyttas omgående och får inte spela färdigt årets seriespel. Ett möjligt annat alternativ är att i code of conduct mellan klubbarna skriva in att klappor inte ska förekomma på svenska läktare.
Slutspel
Strävan och målet att få spela slutspel, slåss om guldet och samtidigt skapa mer intäkter till sin klubb måste överväga andra konstruktioner som bara syftar till att skrapa ihop några extra hundratusen till några lags klubbkassor. ”Förlänga säsongen” är bara trams, det rör sig om maximalt sex dagar. Lag som inte lyckas komma bland de 8 bästa får ta semester eller förbereda sig på att slåss för sin SHL-plats mot hungriga lag från Hockeyallsvenskan.
- Slutspel börjar med kvartsfinaler mellan de 8 bästa lagen i ligan.
- ”Play-in” skrotas. Publik och supportrar är inte intresserad av det. Det skapar ingenting mer än trygghet för klubbarna att få lalla på i några dagar till och ta in några hundratusen i publikintäkter.
Regeltolkningar och disciplinärenden
Slutet på säsongen 2017/18 har med all önskvärd tydlighet visat att något inte stämmer i hur grova regelbrott behandlas.
- Ett omfattande arbete måste med Svenska Ishockeyförbundets ansvar ske för att redan till nästa säsong få bukt med all hårklyvning och juridiska vinklar på när spelare anmäls till Disciplinnämnden och de milsvida olika bedömningarna Svenska Ishockeyförbundet gör till skillnad från ett distrikt (lex Albin Eklund i Boden, ett gigantiskt misslyckande någonstans och för hela hockeysystemet). Om man ska prata juridiskt språk: det kan inte ha varit lagstiftarens mening att spelare helt ska frias från ett uppenbart grovt regelbrott beroende på om anmälan har rätt rubrik eller rätt regelhänvisning. Rättssäkerhet är viktigt, men det måste kunna införlivas ändå.
- SHL måste ta ett större kommunikativt ansvar för att pedagogiskt redogöra för de beslut man tar i bland annat Situationsrummet. Det måste finnas ett intresse att stilla den kritik som ständigt kommer på exempelvis disciplinärenden. Gör en recap efter varje matchdag där ni enkelt och pedagogiskt sammanfattar besluten och värderingarna runt dem, även uppmärksammade situationer som inte gått vidare. De flesta beslut man tar är säkerligen helt korrekta, men upproret blir när det inte kommuniceras och förklaras. Huvuddelen av publiken kan inga regler alls även om de tror det.
- Direktiven gällande bedömning av ”Spelare i målområdet” är under all kritik och måste förtydligas. Det är inte konstigt det blir livat. Ta dessa texter i tolkningen, de är faktiskt helt fantastiska: ”Om delar av anfallande spelares skridskor har kontakt med målområdeslinjen kan spelaren av domaren både anses tillhöra målområdet men också anses vara utanför målområdet.” och ”Målvakt som står eller på annat sätt har kontakt med målområdeslinjen kan av domaren både anses befinna sig i målområdet men också anses vara utanför den samma.” Tydlighet i tolkningar och direktiv är a och o, efter att ha jobbat med fotbollsdomare i över 15 år vet jag det. Fotbollens direktiv är aldrig otydliga, domare kan däremot vara dåliga eller dåliga på att följa dem.
- Diving, är regeln helt bortglömd? Den används nästan aldrig på isen. Situationsrummets övertag av att granska saker i efterhand har gjort att domarna på isen struntar i regeln. Förra säsongen skulle det tas krafttag, men ingenting hände. Fusk förstör spelet och retar upp publik oerhört. Det är ett lätt sätt att skapa ordning genom att plocka diving när spelare uppenbart filmar eller förstärker situationer.
- Personligen avskyr jag 3 mot 3 i Overtime, all hockeyidé är borta. Det är lika bra att lotta ut extrapoängen. Återgå till 4 mot 4. Fundera på om vinst i Overtime istället ska ge 2 extrapoäng och jämställas med vinst efter full tid. Vinst på efterföljande straffar ger bara 1 extrapoäng som idag.
Jag har sagt det här förut, men återigen om varför jag och så många andra med andra lag i sina hjärtan tycker detta är så viktigt:
Jag vill också vinna SM-guld igen. Men inte till priset av att mitt otroliga hockeyintresse och kärlek till Luleå Hockey skulle bestå av läktare med klappor, popcorn, match efter match som inte betyder ett förbaskade dugg, 4000 på Delfinens läktare varav 3500 gnällande gubbar sittandes på händerna och inte ett barn i sikte mer än på Kidzday. I sådana fall spelar jag hellre med Luleå Hockey i Hockeyettan och tar emot SK Lejon en fredagskväll och beger mig till Björknäshallen och Lombia ett par gånger per säsong. Där själen finns och hockeyn är hockey. Ska det vara så svårt att fatta. Jag väljer play-off och kval neråt än att spela pajas-grejen Play-in. Inte går vi på damernas matcher för att det är guld som hägrar. Vi går på och älskar matcherna därför att det är äkta hjärta, slit, kärlek från spelarna och så nära hockeydrömmen vi kommer. Blod, svett, tårar och genuin glädje till sin idrott. Utan löner upp över öronen. Bara hjärtan och drömmar.
Drömmar bygger idrott och nerv. Var är drömmen i SHL?