Blickarna är fortsatt tomma även om kinderna torkat. Det är vi värda.

Vi satt kvar länge. Där på läktaren. Blickarna var tomma, ögonen glansiga. Kinderna blöta.

När jag kom in genom Delfinens entrédörrar är klubbens VD Stefan Enbom den första jag ser. Vi tittar på varandra, jag ger honom en lätt kram och säger ”Tack. Det är det Här.” Han delar förresten ut röda t-shirts i förberedelserna för klubbens största match genom tiderna. Det säger kanske något.

Inför match fyra i Karlstad satte sig runt 100 personer i två fullproppade bussar från Luleå. Avfärd natt till torsdag, hemma sent fredag eftermiddag 215 mil träsmakande rumpor senare. Och en förlust. För många två semesterdagar borta. Efterfrågan på biljetter till bortastå var likt biljettsläppet som aldrig riktigt blev av till match 7. Det gick åt direkt, uppskattningsvis hade vi kunnat sälja många hundratals bortabiljetter till Luleåbor och norrbottningar i förskingringen. Jag hade möjligheten att vara där av sammanfallande tillfälligheter. Den långa promenaden till hotellet mitt i natten med ett band av skrålande och jublande värmlänningar var tung.

Jag har sagt många gånger att guld inte är huvudsaken. Vi möter gärna ett halvsunkigt byalag i ett plåtskjul en fredagskväll i någon sopdivision om det är där vi ska vara. Att hela tiden utmana om guld är inte drivkraften. Man står inte så nära en klubb för att vi kan vinna guld. Vi står där för något annat. Gemenskap, tro, vänskap och något vi gemensamt älskar. Unga och gamla, kvinnor och män, tjejer och killar, arbetslösa och välavlönade.

Men ändå sitter vi där med tårar i ögonen och tomma blickar. Alla dessa tillsammans. Vi vill alltid vinna trots min möjligen filosofiska tidigare bild. Målet är att segra. Så är idrotten. Så är vår blick framåt. Nu är den tom och blank.

Kanske har fler sett vad ishockeyn betyder för Norrbotten och Luleå. För människor. För gemenskapen. Kanske förde den här finalserien norrbottningarna närmare varandra. Ishockeyn är inte det enda, men kanske kan den symbolisera vad vi har här.

Färjestad vinner rättvist till slut. Jag tycker det är rättvist när den som gör det den måste också klarar av det. Linus Omark känner att han svikit en hel stad. Sanningen är att utan Linus hade vi inte varit nära en final. Utan värvningen av Dominik Furch till Färjestads mål hade guldet hamnat i Luleå. Marginalerna är så oerhört små, så ska det också vara. Det gäller att klara av marginalerna och vinna över dom.

Så jag kan inte undvika att slås av hur vi inte lyckas hos herrarna. Damerna är nederlagstippade med den på papperet sämsta truppen i förhållande till motståndet sedan starten. Men tar sig samman och hittar en väg att vinna. Här hittade vi inte den där vägen i år heller. Jag reflekterar åtminstone över det. Vi har inte hittat den vägen på 26 år i en klubb som majoriteten av åren varit ett topplag. Jag väljer att fundera lite över det.

Tack för en fantastisk säsong. Det är så många jag vill krama och uppskatta. I klubben, i laget och på H. Ni betyder så mycket. Ett guld kom hem, ett till borde ha kommit men vi orkade inte riktigt till slut. Det gör så väldigt ont för så många. Men kärleken till klubben försvinner inte för det.

Vi kommer följa er i hela våra liv, i med och motgång och i strid.

Blickarna är däremot fortsatt tomma även om kinderna torkat. Det är vi värda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.