– Det är lugnt. Parkera bara här bredvid entrén.
Akutmottagningens väntrum är helt tomt klockan fem på natten. Vi ringer på klockan och dörren öppnas. En bit in i korridoren möter vi en sköterska. Det är 8 januari 2019.
– Jag har tryck över bröstet.
Allt hade börjat en timme tidigare med samma tryck i mitten av bröstet. Det var inte den där mindre halsbrännan jag haft tidigare, det kröp i benen och smärtan strålade ut mot höger axel och arm. Som om någon riktigt tung människa sitter på din bröstkorg. Efter en halvtimmes liggande på soffan väckte jag Lisa och sa att hon inte behövde bli rädd, men att vi ska åka in till Akuten. Ingen ambulans behövs, vi åker bara. Lisa körde.
Efter att jag sagt att jag har tryck över bröstet tar det ett par minuter så hade jag fått portar i båda armvecken och EKG-plattor på bröstet. Jouren rings in. Efter kanske 20 minuter får jag Nitroglycerinspray. Smärtan avtar ytterst marginellt. Jouren har gett klartecken till morfin och efter det avtar smärtan eftersom. Det tar inte så länge till så ligger jag på operationsbordet. Kärlen vidgas och tre stentar sätts in i kärlen. Stentarna ser ungefär ut som fjädrarna i kulspetspennorna.
Det är helt stopp i ett kärl och riktigt trångt i ett annat.
När min pappa var 32 år fick han sin första hjärtinfarkt. Min syster skulle precis döpas men allt fick ställas in. Det blev aldrig av. Min syster och jag, min mamma och nu senaste åren också min sambo har levt med hans hjärtproblem. Han var sjuk sedan dess, bypass-opererad och allmänt riktigt dålig sista åren. 2016 gick han bort i sin tionde konstaterade infarkt. Han var tjurig. Jag är tjurig. Det gick så där. Vi hade väldigt dålig kontakt de sista åren. Idag är det en sorg på sitt sätt. Samtidigt är jag glad att han till slut slapp allt slit och helvete med sin sjukdom. Både min farfar och morfar gick också bort i hjärtattacker. Min mamma har fått en stroke. Ärftligheten är inget att tveka över.
Jag var 43 år när jag fick min infarkt. Förhoppningsvis min enda. På något sätt var det en befrielse för mig själv. Att det skulle hända har alltid funnits någonstans i bakhuvudet. Det är inte så att jag har gått och funderat på det, men samtidigt visste jag nästan direkt vad som hände. Jag har heller inte innan dess känt av något som jag kopplat till hjärtat. Flåset och konditionen har varit mindre bra, dålig återhämtning och allmänt lite matt vid längre promenader. Men det kunde inte ha med hjärtat att göra. Det hade det. Nu vet jag det. Jag vet vad jag behöver hålla efter vad gäller mat, kondition och mediciner. Utan medicinerna skulle jag sannolikt smälla dit rätt snabbt igen. Jag har börjat utredas för genetiskt höga kolesterolvärden, konstateras det så får hela min släkt erbjudande om förebyggande behandling. Nog vet vi vad vi gör här i Sverige. Det är världsklass. Allt har varit världsklass.
Men jag är inte den viktiga. Det kanske är naturligt att fokusera på sig själv. Men människorna runt mig, människorna som blir oroliga och funderar vad som händer. Min sambo Lisa som fått ta hand om mig och hantera allt i mitt adrenalinrus, när jag själv tycker att det inte är något större fel på mig. Det. Dom. Mina vänner som inte vet vad som hände. Jag ville självklart inte ha några besök på sjukhuset, av någon. Och min syster. Min mamma som är lite dement har vi faktiskt inte ens berättat något åt. Det låter barockt, men det var ett väldigt naturligt beslut min syster och jag tog direkt. Hon har annat att fundera på. Hon vet ännu ingenting. Hon har heller ingen aning om vad Internet är.
Det är jävligt enkelt att själv surfa igenom sånt här. Utmaningen är att förstå och se andras känslor och tankar i allt adrenalin och alla andra försök att få någon ordning på sitt eget huvud.
När jag direkt efter operation kom upp på avdelningen var jag på bra humör. Det var inget fel på mig. Jag skulle kunna åka hem direkt. Livet har varit glimrande, nästan som en pånyttfödelse. Det där möjliga adrenalinet har hållit i sig i några månader. Sedan landar man. Sedan är man tillbaka och allt rullar på.
Men jag är friskare än på länge. Kom ihåg att hålla koll på era värden, inte minst om ni har en historik med hjärtproblem i släkten. Och håll efter era nära.
____
OBS! Det är en skitdålig idé att inte ringa ambulans. Ambulans ska ringas, framförallt för att man redan i ambulansen kan inleda viktig behandling. Du vet aldrig hur allvarligt det är.
Mer:
En text om att Mina introverta dagar är inte alltid lätta och givna.
Mitt inlägg på Facebook efter att det hänt:
Tack Johan, jag ligger här på hjärtintensiven och återhämtar mig från min infarkt. Också 43 och kände mig ensammast i världen. Hoppas du fortsatt mår bra, ska bläddra vidare i din blogg.