Att sanning kan provocera män så fruktansvärt.

Att sanning kan provocera män så fruktansvärt.

Några ord från en scen av en av Sveriges bästa fotbollsspelare. På bästa sändningstid. Ord som tog. Ord som var sanna. Där hade allt kunnat stanna och applåderna ebbat ut. Det var bara det att fotbollsspelaren var kvinna. Orden skar igenom publiken så att stolarna, TV-apparaterna och Internet skakade.

Folk gick bananas. Män alltså. Lagkaptenen för herrarnas landslag Andreas Granqvist kände sig påhoppad. Svenska Fotbollförbundet kände sig påhoppade. Det handlade om huruvida herrarnas landslags sjunkande ersättning var en välvillig kompensation för att kvinnorna skulle få mer. Eller inte.

Vad det egentligen handlade om var mäns obekvämhet att se sig i spegeln.

Att Nilla Fischer väljer att adressera världen när hon står där handlar om att än en gång sätta saker i perspektiv och att lyfta hur verkligheten ser ut. För det hon älskar. Idrotten och fotbollen. Det betyder inte att Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare, Andreas Granqvist eller en före detta ordförande i Norrbottens Fotbollförbund är sopor. Det betyder inte att män i allmänhet är idioter. Det betyder inte att all idrott överallt är ojämställd i alla åldrar. Inte alls. Det betyder inte att det inte görs en massa bra saker och att förbundspampar inte jobbar med jämställdhet. Det görs massor av bra saker.

Det Nilla säger är hur världen är. Att kvinnor inte är i närheten av de löner eller förutsättningar som män har. Och trots att vi jobbat med jämställdhet i så många herrans år går det sakta. Skitsakta. Norrbottens Fotbollförbunds tidigare ordförande blev så provocerad att han var tvungen att rasa att det är ”ett kränkande påhopp på oss gubbar som hela livet jobbat med jämställd idrott”. Ändå går det så sakta och skillnaderna är så avgrundsdjupa. Tänka sig. Trots att vi jobbat med jämställd idrott hela våra liv. Det är det Nilla menar.

Jämställdhet hamnar allt för ofta i facket att det ska vara lika för alla. Att det är nobelt av herrar att sänka sin ersättning för att kvinnorna skulle få mer. Det är fint och bra och inget fel, men när alla inblandade redan tjänar så pass mycket att de egentligen inte skulle behöva någon ersättning alls haltar det lite. Man skulle ju kunna tänka sig att bara höja kvinnornas ersättning till herrarnas nivå så hade det också blivit lika. Lika är bra, och dit ska vi nå. Men om landslagsspelare i fotboll eller ishockey en månad tjänar ett par hundratusen svenska kronor om de är män, och om de är kvinnor får fickpengar och vid sidan behöver jobba eller plugga för att få livet att gå ihop så spelar det ingen roll om landslagsersättningen är densamma. Men som symbolhandling är den viktig, men lika är det inte eftersom situationen ser ut som den gör utanför landslagens samlingar.

Allt det här är så klart strukturella problem som vare sig är ett fotbollsförbunds, lagkapteners eller enskilda klubbars fel. Det är vårt gemensamma fel. När kvinnors prestationer och tid värderas likadant som mäns så är vi jämställda. Det gör det ju inte idag, även om vi jobbat med jämställdhet så länge. Och då är det ju inte jämställt. Män flyr frågan genom att skylla på att kvinnors idrott inte drar lika mycket intresse, sponsorpengar och lukrativa TV-avtal. Något de själva som kollektiv är en anledning till.

För att bli mer jämställda, och nej det händer inte över en natt, och komma bort ifrån att det ännu heter damhockey och damfotboll så måste vi jobba på alla fronter. Tillsammans, som Nilla sa. Man kan alltid börja med att sluta sortera och bara stryka ”dam-” och ”flick-” och inte ha damernas serier en bra bit ner på Svenska Fotbollförbundets resultatsida. Det är symbolhandlingar. Likväl som det är symbolhandlingar att företag mer och mer villkorar sin sponsring till att den ska fördelas jämställt. Låt mig gissa att det är många klubbgubbar runt traditionella verksamheter för herrar runtom i Sverige som skruvat på sig länge nu. Hoppas det kryper i er ordentligt. Det är bara så vi tar oss mot den jämställdhet ni jobbat för under era liv. Plus och minus, kronor och ören. Intresse och lojalitet. Men framförallt medvetenhet. Det var medvetandet Nilla lyfte. Igen. Och det där samvetet fick sig en törn till hos en massa män.

”Det är dags att komma in i matchen för jämställdhet är något som gynnar oss alla men det är något som vi måste göra tillsammans”, sa Nilla Fischer.

Kära män – det gäller mig själv också – vi är ungefär lika många som kvinnorna i världen. Därför angår det dig, som man, som åskådare, som sponsor och som medmänniska. Det är faktiskt inte svårare än så. Om det är något som är kränkande så är det att detta kan provocera så otroligt.

Inlägg av Nilla på Instagram den 19 november:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

För en vecka sen vann jag detta fina pris! 💎😊 Så stolt och glad, tack SvFF och @sydsvenskan MEN tills nästa gång när någon (kvinna) säger något om någon (män); andas i fyrkant och tänk på följande: 1. Sa jag inte ditt namn, ta det inte personligt. Det är en generell uppmaning. 👇 2. Fultolka inte mitt budskap. Det är fakta att för få män engagerar sig i jämställdhet och därmed bör fler göra det. 👇 3. Det är inte orättvist att jag riktar mig till alla män. Det är däremot orättvist att till exempel jag som kvinna och hbtqi personer tvingas kämpa för grundläggande mänskliga rättigheter. 👇 4. Lyssna på vad jag säger. 👇 5. Män, försök vara en förebild för andra män i kampen för jämställdhet. Precis som jag försöker vara för #allaälskadeflickorivärlden 💪 Textcred: @atillayoldas

Ett inlägg delat av Nilla Fischer (@fischernilla)

Facebooktwitterredditlinkedinmail