Foto: Fanni Ohlin Dahl / TT

Zara Larsson. Parnevik. Männen. Och Schyman.

Vad är det som händer när rika, kända och välbärgade snubbar i miljonvillor spontant måste uttrycka sig, kanske för att göra sig rolig eller bara helt enkelt vräka ur sig sin fantastiska nära världsbild? Och rakt på häcklar en ung kvinna som om någon representerar precis det världen behöver. Medmänsklighet, synliggörande av kvinnor, förebild för världens unga människors liv och ett glasklart ställningstagande mot allt vidrigt tafsande och objektifierande på och av flickor och kvinnor.

Jesper Parnevik. Vilken sopa. Zara Larsson. Vår största.

När Gudrun Schyman på Vänsterpartiets kongress 2002 sa att alla svenska män var talibaner blev jag rasande. Jag tyckte hon var det största stolpskottet vi skådat. Hon beskyllde mig som man. Jag var kränkt. Men det hon sa var ju faktiskt inte att alla svenska män var talibaner, utan det var så klart vad jag hörde. Det hon sa var: ”Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Jag har kallat henne för Spyman många gånger efter det. Lika mycket som att jag alltid tyckt att hon är en av landets skickligaste politiker har det där tidigare upplevda påhoppet inte riktigt lagt sig i mig. Orden framför budskapet. Orden skymmer budskapet. De har skymt mig länge. Lika starkt som skrivna ord är när man inte får förklara sammanhanget, lika starkt upplevde jag hennes ord då. Jag har sedan länge förstått vad hon menar med orden och budskapet, men sista tiden har budskapet blivit glasklarare än tidigare. Tack Gudrun.

Jag har kallat henne för Spyman många gånger efter det.

Mänskligheten består av människor. Vi lever här på jorden. En del av oss är ljusa i hyn, en del mörka, en del riktigt svarta må jag säga. En del är födda i Botkyrka som Jesper Parnevik (hoppla!), en del i Gällivare som jag – som en korsning mellan Nattavaara och Svappavaara som min far ofta sa att jag och min syster är – en del födda i Damaskus, i Banja Luka, i Erbil eller i Caracas. Överallt på vår fina jord. När jordens befolkning räknas verkar vi i alla fall vara lika mycket värda. En och en. I våra hemländer är vi däremot inte alltid lika mycket värda. Många får inte rösta. Och röstar de så vinner ändå den store Mannens parti. Alltid män. Många kvinnor får inte rösta, inte gå utanför dörren, inte bli kär i vem de vill och framför allt inte vara några som tar plats i samhället. Vill vi ha det så? Jag har extremt svårt att tro att någon intelligensmässigt innerst inne kan stå för det. Miljö, arv och tradition maler ner oss. Och ska vi vakna och skapa vackrare arv måste vi alla jobba med det, varje dag. Människor för människor. Män mot män också. Stå upp.

I västvärlden, om vi slarvigt ska kalla det så – jag menar, vad är väst? Om världsordningen utgår från allt väster om Ryssland och Asien så. – Där är kvinnan relativt sett väl jämställd mannen, relativt allt annat alltså. Många tycker det är kanoners och bra så. Vad fan har vi att gnälla på? Hur kommer det sig att en sådan bild ens kan finnas i människors medvetande? I många mäns, primärt. Vi räknas ju en och en, varför räknas alla inte en och en när det stör Din egen världsordning? Varför är det en konstighet att en kvinna i Sverige ska tjäna lika mycket som en man som utför precis samma arbete? Varför är det en konstighet att en kvinna var som helst i världen ska vara precis lika mycket värd som en man på samma ställe – som vilken människa som helst på vår fina jord? Varför? Varför orkar du som man jamsa om det? Vi har det som vi byggt världen. Det är galet. Världen skakar. Du, och vi måste få ordning på skiten. Vi kan få det om vi alla betraktar den bredvid oss som sin jämlike. Kvinna, man, homosexuell, norrman, irakier, muslim, kristen, svensk, arjeplogare, same, miljonär eller tiggare.

Det är galet. Världen skakar.

Jag förstår Gudrun. Jag avgudar Zara Larsson, och många många andra.

Om jag uttrycker mig sparsamt blir jag ledsen och allvarligt skakad av mina medmänniskors beteenden när de som miljonstint golfproffs anser sig ha utrymme i världen att häckla Zara Larssons gärningar och sätt att vara människa, samtidigt som en galning mejar ner hundratals människor med en lastbil på en strandpromenad i Nice. Lika mycket som när en till synes vanlig snubbe tycker sig ha rätten att talla på tjejer i folkhav på festivaler. Vad fan är det som händer? Kom igen nu alla män, och människor. Världen består av oss alla. Hur fan ska vi överleva om vi inte kan tycka att den vi står bredvid är lika mycket värd som jag själv. Hur fan kan ni leva med att häckla fantastiska människor som Zara Larsson och andra kvinnor och män som står upp för det du inte själv pallar att förstå eller stå upp för? Eller vågar.

Jorden behöver inte fler gränser. Vi behöver färre. Inte på marken och på kartor. Inte mentalt.

Jorden behöver inte fler gränser. Vi behöver färre. Inte på marken och på kartor. Inte mentalt. Storbritannien, vi behöver färre gränser. Inte er protektionism som en av historiens stora världserövrare. Pinsamt. Historielöst. Och omänskligt.

På samma sätt som Gudrun Schyman visade oss männens position visar nu Parnevik det i vår närmare samtid. Många andra också. Jag är ledsen Jesper, du får stå modell för mycket nu.

Men jorden behöver inte fler Jesper Parneviks. Vi behöver Zara Larssons.


Update 2016-07-18

Läs också Sanna Lundell på samma tema: http://www.sannalundell.se/2016/07/16/nice-jag-sorjer-och-zara-larsson-gate/



Foto: Fanni Ohlin Dahl / TT, från denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/musik/zara-larsson-besviken-ar-jag-ens-med-pa-bravalla/ Hoppas ni överser min bildpublicering för ett gott syfte.