Den vattendelare Brendan Shinnimin blivit går inte att hitta bakåt i Luleå Hockeys historia. Robin Kovacs är närmast och troligen den enda, och det är inte ens nära. Shinnimin är heller inte en vattendelare, det är närmare en avgrund. Situationen om och runt honom är inte infekterad, den är mer toxisk. Rent obehaglig.
Var du än står, vad du än känner och tycker om honom – eller ska vi mer rättvist säga allt kring honom – är du på ena eller andra sidan. Antingen dum i skallen som inte uppskattar honom och minst vill förlänga hans kontrakt, eller dum i skallen för att du inte förstår vad hans närvaro gör med oss på ett kanske bredare och djupare plan. Med sitt eget sätt att se det har alla kanske rätt. Jag vet bara inte om det går in under termen ”högt i tak”?
Där är vi. Där har vi varit i stora drag sedan hans första match med Stålmannen på bröstet. Ingen av lägren har hittat hem. Det har vandrats i att han självklart är en skicklig spelare och bidrar till vårt driv, till att hans emellanåt beteende får det att räcka för även några tidigt frälsta. Han har uttalade vänner, han har på motsatt sida mindre uttalade men högljudda motståndare. Någon tycker att det är uppfriskande och att det är så det ska vara. Jag vet på riktigt inte vad som kan vara bra med det, ärligt talat. Inte på den här nivån.
Fokuset blir också tyvärr mot personen Brendan, nästan som att han är en tyrann eller i motsatsen klubbens frälsare. Jag har själv sett att Brendan Shinnimin är en bra pojk, att han bryr sig utanför isen. Att han tar åt sig, att han vill klubben och Luleå väl. Allt är så lätt att bara hänga upp på någon individ, en sopa och den sämsta vi sett. Tyvärr är vi många bra på sånt, inte minst jag själv. Jag tror mycket väl det är en snubbe man i alla väder vill ha bakom sig när det blåser som satan, oavsett vad det handlar om.
Det är helt säkert att han gör allt för sin arbetsgivare. Om han gör allt för sin klubb är kanske det allt det här handlar om? Alltså hockeyspelaren Brendan, kanske inte människan Brendan.
Jag behöver nog skriva av mig, det brukar vara så. Vi borde lämna allt, han gjorde ju två mål ikväll och ståplats var åtminstone inte emot honom. Hallen jublade. Sportchefen var tidigare säker på att allt sparkatjafs är över dagen efter hans utbrott i tisdags. Jag skrev att sportchefen har otroligt mycket att lära sig, det har han. Men spelaren är ”ångerfull”, vilket han i och för sig varit förut, och från klubben kom ingenting mer än att någon helt sannolikt skrev en copyursäkt som godkändes av vederbörande och publicerades som ett ”Uttalande”. Då var man helst av med frågan. Huvudcoach Berglund var däremot klart störd över frågorna i TV rörande nummer 24.
Debatten har bland annat bestått av om man ska eller ens får bua åt någon, eller ens hela egna laget. Gör man det får mottagaren kanske reagera tillbaka? I kommentarsfält och bland i huvudsak anonyma konton på X rasas det över allt från ”klanen på H” och ”begåvningarna på ståplats”. De buar åt Brendan, de tillför ingenting, ”alltid stötta och aldrig bua” osv. Inte minst snackas det runt i varianter på just ”klanen på H”, antagligen menat som kärnan på H. Underförstått de som i huvudsak är där och skapar ”Luledraget”. De som orkestrerar allt, de som sjunger högst och de som driver på. Ja, och de som gör tifon.
Det låter nästan som att sittplats och soffplats i nära symbios med snapungdomarna på H och barnläktaren kommer lösa draget utan kärnan på H? Kanske är det så, men med det sagt, kärnan och ”klanen på H” är i delar lika splittrade i Shinniminfrågan som alla andra. Därför står vi här. Läs nu gärna detta stycke igen. Bodelningen om Brendan skär genom alla. Därför skriver jag det här. Det handlar om hela gänget, alla oss som älskar vår klubb.
Jag känner att allt nästan är obehagligt. Luleå Hockey har en situation med en djup avgrund bland följare och supportrar, bland de som är för eller emot fenomenet Shinnimin. Jag tror och hoppas att de flesta förstår att det personligt helt säkert är en superkille.
Själv tycker jag det är minst sagt oroande att en enskild spelare, eller en företeelse, kan skapa denna debatt och diskussion. Detta enorma energidränage bland allt och alla. Detta tomrum i supporterleden. Denna hätska stämning både på sociala medier och i hallen. Antingen är man på Brendans sida, eller så är man emot. Mellanting godtages ej liksom. ”Är du dum i huvudet som inte ser att han bidrar och gör poäng!?” eller ”Är du dum i huvudet som inte fattar att klubbens närvaro av honom delar oss itu?”. Bevisen åt båda håll sprutar i sociala medier.
Luleå Hockey är vårat gäng. Vi har tillsammans skapat något som delar oss, och det är så in i helvete sorgligt. Klubben har också så klart underskattat sprängstoffet i att fortsätta på samma linje. Och att värva honom, eller det förstod man men prioriterade ner. ”En glidning från vad vi tror på” sa jag då 2021. Jag är på riktigt orolig för vad det här håller på att göra med vår sammanhållning. Det är mer oroande än om vi kan utmana för ett guld eller inte, eller vem som slår in sista pucken. För mig är det inte guld till varje pris.
Men vi är väl delade även i den åsikten. Jag fick iallafall skriva av mig. Tack.
1 kommentar / Lägg till din kommentar nedan