En eftermiddag på läktaren är som man oftast förväntar sig den att vara.
Men idag var jag ärligt tagen, från innan nedsläpp när jag sa åt pojken framför mig att så klart stå på mitt trappsteg så han ser något, till efter matchens slut när hans familj bubblade av glädje över möjligtvis segern, eller också bara av att varit där.
De drog raka vägen från Arjeplog till övre sektionen på H, 24 mil enkel väg. Ska barnen få uppleva och göra det de förstått att de älskar, så ska det göras på riktig. Kanske var det den största upplevelsen i livet hittills. Det såg ut så.
Jag har stått runt samma cementplats alldeles för många gråa år där på H, så jag såg direkt att det här just framför mig är något mer. Barnen brann. Mamman brann. Att de var där för första gången syntes direkt. I andra paus hade pojken hittat sig en flagga, men mamma instruerade tydligt att ”du får vifta när det inte spelas”.
Innan matchen sjöng vi ”Vårat Gäng”, och jag frågade pojken om han ville hålla min halsduk under sången när han inte hade någon egen. Mamman tittade på mig, och jag visste vad allt betydde. Hela andra perioden tänkte jag på att de inte hade några halsdukar. En ny schysst mössa satt på huvudena, en sådan där riktigt snygg som jag inte fattar varför jag inte själv köpt än. Men på H behöver man en halsduk.
Familjer bilar 50 mil med sina barn för att få uppleva vad de älskar. De hade ingen aning om något på läktaren, de kunde ramsorna skapligt och nästan väntade på just den där ramsan som de hört på TV.
Att jag inte beklädde dessa två barn med halsdukar jagar mig. Men tack för att jag och vi fick se varför vi håller på med allt. Vad det betyder för unga och äldre. Som för mamma och pappa, som för mig och oss.