Idag gav många personer på H-läktaren på ren svenska fullständigt fan i Svenska Ishockeyförbundets beslut att förbjuda ”supporterartiklar” på Luleå Hockeys hemmasektion. Alltså flaggor, banderoller, vepor och andra ”tygstycken”. Allt som kan skyla ”kriminella” aktiviteter.
Vi börjar med detta: De absolut flesta är helt överens om att bengaler, blinkare och eld absolut inte ska användas inomhus. Det handlar inte om det. En läktare styrs inte från någonstans, den blir vad människor skapar. Det är klart att tifon och ramsor görs gemensamt och dras igång, men vill man sjunga något annat kan man själv starta precis vad man vill. Är det galenskap, exempelvis som en trött och jävligt illa version av en tidigare ramsa mot Robin Kovács denna kväll, så kvävs det rätt snabbt. Läktaren lever själv sitt liv. Det betyder också att LuleåFans som supporterförening inte äger vad som sjungs eller görs. Det gör enskilda människor.
Vi börjar med detta: De absolut flesta är helt överens om att bengaler, blinkare och eld absolut inte ska användas inomhus. Det handlar inte om det.
Det som hänt är att någon tidigare under säsongen tänt en blink-grej. Förbundet och klubben har misslyckats med att kunna identifiera inblandade individer. Man får liksom tycka vad man vill om att det blir så, att det med någon attiralj skylts när något tänds – de absolut få gångerna det skett senaste åren. Det har liksom inte ökat hos oss. Oavsett vad man tycker om just det så har 99,9% av alla andra på H ingenting med det att göra. De är där för att stötta sitt lag, sjunga och vinka med flaggor och diverse tygstycken. För att de älskar att vara där, älskar gemenskapen och älskar klubben. Inte för att vi står bakom eld som tänds i någon form på vår läktare.
Men när ingen går att identifiera får alla skulden för ”säkerhets skull”, är motiveringen. Låter det inte helt galet? Det är det också. Hela den aktuella läktarsektionen beläggs med förbud att vifta. Förbudet beror på att de statuerat att så kommer ske om just detta inträffar, om individer inte kan identifieras så beläggs sektioner med förbud. Något som rimligen alla våra klubbar, ligan och distrikt innan säsongen gått med på i något avseende. Det kan ju inte vara så att Anders Larsson och hans kumpaner enskilt bara skriver ett reglemente och alla tvingas nicka förbehållslöst. Eller det kan det säkert, men inte ens jag tror det. Svenska Ishockeyförbundet brukar ju prata stolt om sin demokratiska rörelseform. Och de pratar och yrar i information som skickas ut om ”rättssäkerhet”, herregud vad är det som sker?
Vår läktare består inte enbart av de kriminella element som Svenska Ishockeyförbundet vill kväva, en del kanske tror det. Att huvuddelen av supportrarna är hardcore med bandana runt ansiktet och hat i blicken. Vår läktare består av alla möjliga olika människor. Kvinnor, män, flickor och pojkar. Rika, arbetslösa, advokater och allt annat. Och så klart av barn och unga. Massor av barn och unga, som inte vill annat än att också sjunga och vifta med sina små flaggor. De kvävs nu också. I Svenska Ishockeyförbundets drev mot allt ”kriminellt”.
Massor av barn och unga, som inte vill annat än att också sjunga och vifta med sina små flaggor. De kvävs nu också. I Svenska Ishockeyförbundets drev mot allt ”kriminellt”.
Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna i artikel 6. Detta gäller såväl i fred som i krig. Krig kanske det snart bildligt är mot ishockeyns pamperi. Återigen. Det har visat sig med jämna mellanrum komma i vågor över allt stolligt denna organisation lyckas hitta på. Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt såväl internationell som nationell lagstiftning. Men för arrangörer gäller något annat, där står man över konventioner och lagar. Man bestämmer enkelt beskrivet själv vad som får förekomma i sina arrangemang. Här är Luleå Hockey faktiskt arrangör, men på Svenska Ishockeyförbundets nåder.
Att ”det som kan uppfattas som kollektiv bestraffning” sker och utförs i vårt land tänker vi inte acceptera. Det kan inte ”uppfattas” som det, det är frågan om kollektiv bestraffning. Alla andra förutom den/de som utfört det ”kriminella” straffas och får inte uttrycka sina känslor och stöd på det sätt de vill. Det är utomordentligt osmakligt, förbundsordförande Anders Larsson. Utomordentligt!
Allt det här handlar om just det. De allra allra flesta av oss vill precis samma sak, få bort de få få gånger någon kommer på idén att tända på något eldförande på våra läktare. Helt rätt! Men vi gör det genom dialog och samförstånd om vår gemensamma idrott och passion. Inte med repressalier. Det kommer inte lösa ett förbannade dugg. Kort sagt. I dagens samhälle har vi nog med bestraffningar till tveksam eller obevisad nytta. De 99,9% på hemmasektionen som vill vifta med en flagga och inte har med någon eld att göra kan aldrig kvävas. Det kommer inte att hända.
För att vara tydlig, det visar sig oftast alltid vara viktigt att säga i dagens samhälle, så har jag ingen position alls inom LuleåFans. Jag är stolt medlem sedan många många år. Jag är supporter, jag håller sannerligen inte alltid med om allt som sker, och om ramsor som ramlar ur munnar på vår läktare. Det har jag tjurat om tidigare. Men vi är stolta och lever för vår passion allihopa. Vår klubb och vår gemenskap. Dessutom kan jag inte ens påminna mig om att jag hållit i en flagga på vår läktare.