Det slutade ungefär som väntat med att allt grinade emot. En monsterräddning kunde inte hålla pucken utanför mållinjen trots tydligt besked på isen att den absolut inte var inne. Den här gången gissade inte situationsrummet och de något orättvist kritiserade domarna. Det var mål.
Det började på något sätt skrivet som att allting skulle rämna. Övertorneå kommun var matchsponsor, kanske en slump, kanske var det talande. De storas marker fick visa att det inte fasiken var idag länet skulle crasha. Medans kommunalråd Mörtberg fick en tröja av kapten Gustafsson i björngapet och försökte sig på någon typ av våg mot hemmaklacken, cirklade hemmasonen Linus Omark runt runt runt mittcirkeln. Han brukar stå och hänga vid sargen och vänta på att få möta hallens jubel.
Den tredje perioden var en makalös forcering vi sällan sett i Delfinen. Luleå vann skotten med 17-1, men Larmi i Växjös mål behövde inte göra sig riktigt till för att värja nätet från pucken. Visst var det nära emellanåt, men på inget sätt behövdes några tokräddningar. Det var liksom talande för säsongen.
Sedan möjligen en slutspelsförlust mot Skellefteå för 10-12 år sedan har vi aldrig varit så utmanövrerade som denna serie mot Växjö. Växjö har stora delar av matcherna varit helt överlägsna och kvävt vårt lästa spel exakt som man ska göra. Ibland har det känts som att det varit Jesper Sellgren mot Växjö Lakers. Sellgrens säsong och slutspel har varit enormt, i särklass lagets bästa spelare från en fjolårssäsong som var minst sagt knackig. En gigant.
Så inför den fjärde kvartsfinalen hade man på riktigt bestämt sig för att åtminstone försöka göra något annat, det tog alltså för säkerhets skull ända till säsongens match 59. Bulan, Kyrö, Stridh, Alamäki och Törnqvist hade tagit fram tombolan och lottat kedjor. Allard satt äntligen som sjunde back och Ludvig Jansson fick ta ansvar. Dessutom var han en av lagets bästa i kväll. Domarna ignorerades, och det fanns i sanningens namn inte mycket att orda om heller. Det har varit diskutabla situationer och händelser i matcherna innan, men att som Tyrväinen i match 2 totalt tappa skallen efter en crosschecking som gör ont – i ett läge där vi i tredje perioden faktiskt skapat momentum och hade dem på kroken – är ett tydligt tecken på en grupp utan harmoni och under stor press. Allt annat fokus på domarna likaså.
I kväll nådde trycket i Delfinen höjder vi lika sällan haft. Sittplats drog själva igång växelramsor och Johan Harju satt i en loge och sjöngs om. Janne Sandström fanns med oss, men tyvärr räckte det inte för att pimpa powerplayet ens med vacker sång och hyllning från H.
Till slut slutade det. Niklas Olausson och Jack Connolly tog sina sista skär inte bara med stålmannen på bröstet utan någonsin. Den avslutningen blev fin och ledsam. Många ögon var blöta på läktaren när två ikoner och ryggrader lämnade vår klubb precis där. Det var också Olli Nikupeteris sista match, och alldeles sannolikt även Juhani Tyrväinens. Trots jävligt tjuriga sportchefer undrar jag om det ändå inte också var Frederic Allards sista trots ett år kvar på kontraktet. Den fick han tillbringa på bänken. Brodecki kan aldrig få förlängt och jag tror nog det funderas en del över David Liljas framtid.
Säsongen har varit en monumental besvikelse. Målsättningen var hög och att det inte skulle gå lika pissigt som fjolårets debacle har varit uttalat. Det gick nästan sämre. Kritiken har varit, är och kommer fortsätta vara svidande. Kritiken handlar i huvudsak om det gamla säget ”Mycket snack och ingen verkstad”. Här är vi vana att förlora, det har vi gjort sedan 1996. Men måla inget annat som självklart om vi inte ens är nära. Vi har inte varit nära i år. Och vi har fortsatt göra och spela ungefär som tidigare. Det gick inte. Där ligger besvikelsen, i kärleken till vår klubb.
Linus Omark kom hem för att ta guld, en lagkapten förlängde för att göra samma sak. Utan förstärkningar och med en för tunn trupp in i säsong, igen. Även om traditionerna i vår klubb är goda i att inte skicka folk hit och dit undrar jag nog ändå om det trots allt inte är någon fler som inte finns kvar nästa säsong. Däremot ska man ha klart för sig att kommande säsongs lag mer eller mindre redan är satt mer än på antagligen några få platser.
Men till slut slutade det ändå. Det känns skönt. Vi är många som behöver tända om. Ingen vet, men kanske åker Linus Omark ännu runt där i mittcirkeln och laddar och Mörtberg står och gör vågen. För nästa år, då händer det!
’Vi ska aldrig sluta kämpa’ och ’Vi står där oavsett’. Förstår ni det.
Trots allt.