Det skulle inte få hända igen. Silvret och förlusten. Den där monumentala tomheten. Bria Goss och Brooke McCarty-Williams hade inte tänkt tillåta det. Kanske var det därför de förlängde kontraktet ett år till. Kanske var det också något mer.
Luleå Basket dammade hem sitt åttonde SM-guld i går. Det var en uppvisning i jävlar anamma. En uppvisning i bestämdhet. En uppvisning i lagkänsla. En uppvisning vi alla i Luleå och Norrbotten kan lära oss mycket av när vi pratar om att bli mer attraktiva. Vad det nu betyder. En uppvisning var det inte minst av Ellen Nyström.
Att tro att det är enkelt att sopa hem ett guld i en av världens största idrotter är fantasier. Basket är en av världens mest populära idrotter, mer eller mindre oavsett vad du önskar mäta. Kanske inte i löner, WNBAs bäst betalda spelare är Jackie Young i Las Vegas Ace, blotta 252 000 dollar – alltså nästan 2,6 miljoner i årslön. Hockeyspelaren Connor McDavid tjänar 12 500 000 dollar per år, svenska Erik Karlsson är faktiskt bara en miljon dollar efter. Bäst betalda mannen i världsbasketen är Stephen Curry som cashar in strax över 48 000 000 dollar. Per år. Några jämförelser. Att glassa hem ett guld i denna idrott oavsett lönekuvert är enormt svårt, i en enormt komplicerad men stor sport. Fundera gärna en stund i studiecirkel vad våra spelare här cashar in för det de gör.
Ellen Nyström ja, det är liksom dags att även hon får en egen LLT-buss. En sådan vinnarskalle och härförare hittar vi inte så ofta. Där hjärtat är hemma brinner ögonen starkast. Hennes ögon i går och sedan hon vände hem är svåra att skapa av annat än rotad kärlek till sin plats på jorden.
Det var 2014 allt vände efter alla silver, finalförluster och frustrationer. Där förstod klubben hur man vinner och där och då sågades förlorarmentaliteten bort. Jag kramade dåvarande klubbdirektören Anna Jonsson hårt den kvällen i Pontushallen och sa ”Du ser, det går om man vill”. Anna är inte kvar, men klubben har inte glömt hur man vinner. I går var det tydligare än någonsin mot ett väldigt bra och profilstarkt Södertälje innehållandes några av Sveriges genom tiderna bästa spelare i Eldebrinkarna, Louice Halvarsson och den fantastiska Klara Lundquist.
Att som plats vilja bli mer attraktiv är bland det tröttaste uttrycket jag vet. Varje gång jag hör det ilar det efter min ryggrad, lika mycket som det alltid gör när vi så där abstrakt försöker förklara vad vi måste göra utan att egentligen veta vad vi ska göra. Eller vad vi är. Vi vill bara bli något. Allt bestäms av betraktaren, och det bestäms av hur man ser ut och vad man gör. Attraktiviteten synas också direkt av vad man de facto är. Sminket kan lätt rinna av och kletas bort. Inte minst av silvertårar. Men det man är består. Som lag, som människa, som stad och plats. Luleå måste vara något.
Att Luleå och Norrbotten har några av landets bästa idrottare avgör inte enskilt vår framtid. Men det är viktigt. Det är det här som bär oss framåt även när vi inte stämplat in i vår arbetsvardag och skapar intäkter och förtjänar vår lön. Förebilderna och livet här. Som inte bara är stål, industrier, gruvor och för den delen teknik och IT-företag. Det jobbar långt långt många fler i IT-sektorn i Luleå än i stålindustrin. Ändå är hockeylaget Stålmän och kvinnorna Stålkvinnor av bara farten och metaforen av det obräckbara. Idrotten, kulturen, föreningslivet, friluftslivet och de korta avstånden i de långa avstånden – geografiskt och mentalt. Det är det vi ska och måste stå på.
En bekant sa att när han har besök i Luleå brukar han peka mot Delfinen på Skutviken och säga ”…och där är vår kyrka, eller ja inte riktiga kyrka, men där samlas 6000 personer några gånger i veckan”. Han kan också peka på Luleå Energi Arena. En arena för en sport som drar i princip lika många åskådare oavsett om det är kvinnor eller män som studsar boll. Vi får leta i landet efter det. Vi får leta i världen efter det. Det säger och betyder något.
Jag har sagt det förut, och säger det nu igen. Att inte fler företag ser uppsidan med ett samarbete med den här typen av exponeringsytor är en gåta. Vad jag vet saknar väl Luleå Basket ännu en huvudsponsor… det borde vara straffspark, öppet mål och motståndarna bortfintade till korvkön på läktaren för företag som för i sammanhanget modesta sponsorpengar vill skapa stor och nästan exklusiv exponering. Jag hoppas att fler företag ser hur damernas lag även rent ekonomiskt och marknadsmässigt kan skapa vad de vill. I hockeyn, i basketen och över lag. Tänk vilken chans vi i Luleå har att vara unika.
Allt det här är ryggraden. Vårt nervsystem som ger oss chansen att göra det vi vill, att vara det vi vill vara. Attraktiva för andra och för fler. Kanske var det Luleås attraktivitet som fick Bria och Brooke att stanna ett år till. Som gjorde att Katie Bussey stannade många år. Som gör att fler som kommer hit av en slump, eller jobb, väljer att återvända eller hamra ner bopålarna direkt. Kärlek, jobb och liv är det som flyttar människor.
Tack Luleå Basket för allt ni gör. För allt ni betyder för Luleå, inte bara för medaljer och stolthet. Luleå och alla vi här har mycket att lära oss.
Det jag egentligen bara ville säga är samma sak som kommunen gjorde i en tackannons för några guld sedan:
”Men framförallt ett stort tack för det som är mer värt än guld.”
Foto: Andrés Alfvin