En vecka med intryck. En vecka med ett jäkla gapande. En vecka med en ligavinst och en mer eller mindre skamlig tillställning mot ett danskt sopgäng, tack och lov med juniorer på isen som ordnade lite heder och gruppseger. En vecka med tendenser, eller åtminstone känslor av tendenser. Det är det allt det här handlar om. Allt liv kring Luleå Hockey, fansen och Isac Brännström. Glidning.
Jag hade inte tänkt öppna munnen, jag skulle säkert stått kvar med det beslutet. Det går en dag och allt är helt tyst. Tystnaden ger också känslorna och huvudet lite slack att boota om och värdera. Sedan hade jag Spotify på shuffle, och där ramlar den in: Movits! & Zackes ”Halvvägs”. Så jag ändrade mig men skrev om allt.
Kan vi börja med att sortera ut några saker först. Isac Brännström är en fin pojk som tagit stora kliv i Luleå Hockey. Att bilda familj och få nya prioriteringar i livet är underbart. När det händer så är det andra saker som kanske aldrig tidigare betytt speciellt mycket som nu är högst upp. Att man vill hemåt är inget konstigt. Så är vi alla. Hemma är hemma, släkt och vänner. Trygghet och familj. Luleå Hockey har alltid aktivt jobbat för att få norrbottningar och tidigare Luleåspelare att vända hemåt. Det är inget konstigt alls.
Att något jävla stolpskott tar besvikelsen till en sådan nivå att man bestämmer sig för att bege sig till en spelares bostad och härja är fullkomligt sanslöst. Det finns ingen, ja en då kanske, som inte tycker det är helt förkastligt, ledsamt och rent åt helvete. För denna persons totala tanklöshet ber vi alla om ursäkt till Isac och hans flickvän. Och, för alla klappkorkade uttryck, okvädesord och skit som strömmar ut på sociala plattformar ber vi, de allra flesta, om ursäkt för vad våra medmänniskor inte har huvud eller ordförråd till att beskriva besvikelse med.
Att spelare alltid ger allt de kan i alla situationer tror jag de flesta med sorterat tänkande förstår. Det kommer även Isac göra och alla andra som också redan teoretiskt eller mentalt gjort klart med någon annan klubb. Det är klart det finns sjuka teoretiska situationer, men självklart är alla här och nu. Däremot är kropp och huvud komplexa varelser.
Det här handlar inte om just det där. Det här handlar inte om hemlängtan. Det här handlar inte ens om Isac. Det här handlar om glidning.
Det finns ett ständigt mantra från klubbledningen som i alla sammanhang bygger på att vi är en medlemsstyrd klubb, en klubb som inte bolagiserats likt många andra och en klubb som värnar om historian. Stålmannen kom hem efter ett reklambyråhaveri med bjärven. Dialogen är bra, rent av väldigt bra vad jag erfar. Det är det säkert även denna vecka när det stormar. Klubben höjer devisen ”Vi gör det tillsammans” i alla sammanhang, häromåret fick båda representationslagen dessutom spela in en klubbsång med samma namn. Den spelas ännu i Delfinen. Ibland känns tillsammansskapet. De senaste dagarna gör det faktiskt inte det för väldigt många.
Ska man komma någonvart måste man kunna hålla isär olika frågor och i denna fors av diskussioner sortera sig. Om man orkar titta bortom allt helvete med hot mot spelare så är detta fakta i målet:
[Här man kan scrolla ner till mina slutsatser]
- En kontraktsbunden spelare har med största sannolikhet avslöjats med att, vad vi vet sju omgångar in i innevarande säsong, bestämt sig för att flytta till en ligakonkurrent. Avtalet ska till och med vara påskrivet. Erfarenheten från de journalister som avslöjat detta är också att de sällan haft fel. Det visar sig i princip alltid vara korrekt.
- Spelaren och klubben är till en början rutinmässigt tyst och vi väntar alla på färdigsatta citat som rullas ut dessa gånger. Dessutom är spelaren en av lagets stjärnor i det faktum att sportliga ledningen ännu inte lyckats rekrytera det de säger att ska rekrytera för att stärka forwardsbesättningen och väga upp alla herrans massa poäng firma Omark och Andreasson producerade i fjol.
- En rikstomte besöker spelarens bostad och härjar, och hotar. Vi vet inte riktigt eftersom det inte verkar vara polisanmält. Konstigt i sig.
- Klubben går ut i ovanligt uttalande kring spelaraffärer, fördömer givetvis bra och självklart hot som utförts. Bekräftar samtidigt att Isac Brännström inte blir kvar i klubben kommande säsong. En av sportcheferna pratar om dialogen med Isac, förståelse och att de är tacksamma för tidigt besked.
- Isac Brännström bekräftar i en intervju att han kommer lämna klubben efter säsongen, men inte till vem. Givetvis och självklart med mycket fokus i ögonblicket på mående kring situationen och faktumet med rikstomtens hembesök.
- Senare på kvällen intervjuas lagkapten Erik Gustafsson i en tidning. Han är förbannad. Han skyddar givetvis sitt lag, sin klubb och sin lagkamrat. Han säger att ”Det är så här ’businessen’ är inom hockeyn”, ”det är så här det fungerar och det sker varje år inom hockeyn, hela tiden och det är så det går till. Bara för att man skriver på för en klubb, vilken det än är, så innebär det inte att man ska behöva spela för den klubben resten av livet. Jag är så besviken, det är bedrövligt av våra fans” och ”Ska man supporta Luleå Hockey på det här sättet – då behöver vi det inte”
- Det blir ett jäkla liv. På morgonen känner sig helt väntat klubben nödgade att gör ett ”förtydligande” [extern länk], eller Erik Gustafsson gör ett förtydligande. Han säger att han avser den som betett sig illa och besökt Isac, och troligen alla som säger jävligt elaka saker på Internet. Han ber inte om ursäkt utan ”förtydligar” att han älskar fansen och att klubben inte är någonting utan dom. Lagkaptenens ”förtydligande” berör dock inte det han framförde om att det är ”business” och att det är så här det funkar, vad gapar ni om liksom…? Fritt tolkat.
Personligen har jag sedan dagen nyheten kom ut att Luleå Hockey är intresserade av Brendan Shinnimin kritiserat just det. Jag trodde på riktigt inte det kunde vara möjligt. Det visade sig möjligt och redan där kände åtminstone jag att glidningen bort från vad vår stolta klubb står, eller stått, för börjar vackla. Shinnimins första säsong var inte mycket att hänga i julgranen. Hans början på denna andra säsong sprider inget ljus heller, om det nu är själva hockeyspelandet som betyder något. Idag har han dragit på sig två filmningsböter, han kunde haft fler när dessutom den senaste är klart tveksam. Han gör säkert en del bra och får mycket stryk som inte beivras. För mig får han liksom göra 30 mål och avgöra en SM-final, jag tycker ändå inte en sådan spelare ens i den vildaste fantasin ska kunna komma upp på vår klubbs radar. Alla tycker inte som jag, men kanske är det en bild av vad supportrar som står för klubbens publikintäkter värderar. Med det sagt. Jag är helt säker på att Brendan är en superbra kille på alla de sätt i övrigt. Men det är en glidning från det vi är och tror på.
Allt det här handlar om vart klubben är på väg, eller vad det kan visa för tendenser till var vi är på väg. Supporterskaror, och jag, är upprörda för att vi är rädda om klubben. Vi ska ju vara en medlemsstyrd organisation med avståndstagande från bolagisering, affärsupplägg och plast.
Att Isac Brännström får stå modell för allt är liksom sorgsamt. Men likväl har han högst sannolikt skrivit på ett nytt anställningsavtal med en konkurrerande klubb till nästa säsong. I en artikel var han ledsen över påhoppet i hemmet, så klart och självklart. Förjävligt. Men i sakfrågan så var han mer besviken över att det hade ”skrivits en artikel” om det här. Fine annars?
Man kan liksom tycka det är helt okej. Man kan också tycka att det är helt åt helvete. Perspektivet avgör. Man kan tycka att ”det är businessen” idag och att det är bara köpa att svensk elitishockey fungerar så här. Det fungerar på ett sätt som professionell idrott i större delen av världen inte fungerar, inte ens i Sverige. I den privata världen är det mer regel än undantag att om man bestämmer sig för att börja jobba för en konkurrerande verksamhet så kan man inte vara kvar. Man börjar antingen tidigare än planerat, eller så blir man arbetsbefriad från sitt nuvarande jobb. Det är vanskligt att jämföra, men dock ändå. Så är det inte i ishockeyn. Ligan, klubbar och spelare anser det helt okej. Det är ”businessen” och som det är. Supportrar och fans i stora skaror håller inte med. Allt handlar liksom om det här. Att vi tenderar bort från det vi säger om ”tillsammans” och vackra saker, till affär. För det är ”som det är”.
Det som nu sker, sannolikt inte alls bara med Isac, är att vi mer och mer devalverar värdet av allt ”tillsammans” och ”inte bolag”. Kan vi tro på det när vår klubb ser ut att tycka det är helt okej att våra spelare signas av en konkurrent en hel säsong innan deras kontrakt går ut? Vi gör säkert samma sak själva? Ska vi vara en del av det? Eller måste vi vara det så länge alla andra gör på samma sätt. Jag har extremt svårt att se att vår egen klubb är helgon. Jag är också tämligen övertygad om att SHL som liga inte har något intresse alls av att förändra detta utan har kapitulerat för att det här är ”businessen”. Spelare kan skriva på för andra klubbar precis när som helst. Ligan är inte intresserad av att förändra detta eftersom ligans klubbar är ligan, på gott och ont. Det finns inga incitament för att ändra detta. Så länge alla accepterar att det är så här, så är det fine med alla. De enda som kan sätta sig emot detta är supportskaror, alltså medlemmar i klubbarna.
Det supportrar i allmänhet avskyr mest, oavsett klubb, är bolagisering och alla affärstendenser i hockeyn. Att säga att man ”Älskar Luleå” och är så dedikerade till vår mission riskerar att bli saker som spelare säger. Man tycker om sin klubb och arbetsgivare, men brinner man lika mycket som supportrarna?
När det kommer till kritan så tycker SHL och dess klubbar att det är okej att det går till på det här sättet. Luleå Hockey tycker rimligen också det. Det är vad lagkaptenen och klubben ger sken av, och det är i stora drag därför känslorna är så uppskruvade.
Supportrar älskar sin klubb därför att man tror på saker tillsammans. Förhoppningsvis tillsammans med sin klubb. Vi är snornära, en stolpträff, från att vinna SM-guld i våras. Säsongen efter här har klubbledningen ännu inte lyckats reparera bärande spelarförluster trots uttalade ökade budgetar och allt går så bra ekonomiskt.
Ska vi acceptera att det går till så här, bara för att det är ”businessen” vi lever i? Supportrar över lag gör inte det. Det är bara titta på reaktionerna från hela Sverige, det är mycket medkänsla denna vecka. Det är sällan Luleå Hockeys fans får medkänsla. Alla vet att deras stjärnor säkert också är både jagade och kanske redan bortlovade till en annan konkurrent. Det kommer skava sönder SHL.
Stålmannen och klubbmärket är liksom större än namnet på tröjan. Vill man inte spela i Luleå så är det allas val, många gånger med godtagbara skäl i familjesituationer eller vad det kan vara. Men klubben och lagkaptenen ger sken av att det är komplett oproblematiskt att det är på det här sättet och att spelare redan nu till och med skrivit på anställningsavtal hos en konkurrent till kommande säsong.
Låt mig avrunda med att jag älskar vår klubb. Det allra mesta är enormt fint. Stefan Enbom gör ett glimrande jobb, jag förstår att dialogen är bra med supportrarna, Erik Gustafsson är en av våra största kaptener. Jag förstår att Erik försvarar allt han kaptenar över. Men jag tycker det gick lite för fort och för otänkt i steg två. Men det är jag. Jag slutar inte älska vår klubb, men suget att dra till Delfinen har fått sig en törn. Det får det ibland. Jag vill inte vara någon som rycker på axlarna och gråter av glädje att ett inköpt lag med hockeyknektar vinner något guld åt Norrbotten och Luleå. Därav.
Det här handlar inte om Isac. Det här är en långt mycket större fråga. Klubbens agerande med lagkaptenens ord och inställning är oroväckande för att fortsätta på vägen mot att hockey är affärer och inte föreningsliv, tillhörighet och dedikation. Supportrar i stora skaror vill inte vara en del av det. Det är en glidning från vad klubben säger att de är och tror på. Och det supportrar tror på.
Det är inte ”tillsammans”. Det är faktiskt halvvägs. Vi kan bättre i vår stolta klubb. Vi är aldrig halvvägs.