Går det ens att förklara? Jag är närmare mina 50 än en frisk upplevelse av hur dagarna idag är. Vad fan vet jag? Inte mycket. Men jag var där. Hooja var där. För mig var det i början på 90-talet, för Hooja och många andra är det just idag. Än idag känner vi samma sak. Hooja är lika äkta som det är verkligt. Lika verkligt idag som i går.
Det är liksom jävligt längesen jag var ung. Ändå var jag nära att skicka ett meddelande till ”Hooja”. Jag ville berätta att jag är Du och att jag känner allt du gör. Ja, förutom att motorsågar och grejer är något jag inte fattar. Åtminstone ville jag säga att jag var där. I Gällivare, där jag växte upp och kände allt. Jag kände och gjorde det Hooja berättar om, och då ska vi veta att jag var en allmänt halvnördig trött pojk som helt säkert inte ansågs som så inne.
Helt plötsligt stängde krogen i Gällivare för alla yngre. Vi som var 18 och några år till kunde bara kröka hemma. Det fanns ingen annanstans att ta vägen om man inte var minst 23, eller 25. Även norrut var åldersgränser modernt på den tiden. I norr är det mer eller mindre utrotat idag. Visst, vi kunde förfesta hemma hos precis vem som helst. Vi fortsatte i bilen, destinationerna var bland annat Cleo i Luleå och Arran i Kiruna. Det är bara 12 mil norrut till Kiruna och vi hann ofta pissa till klar himmel i 30 graders kyla och norrsken ni aldrig sett. Inte ens på bild. Eller så åkte vi till Luleå 25 mil enkel väg. Vi hann med ett par tekniska pauser, lyssna på mycket musik – och efter att alla gjort sitt nere i nattklubbsgrottan var alltid planen Gällivares hemmaprodukt MAX för en burgare. En utpekad chaufför, resten sov.
Vi drack öl och hemkokt sprit. Jag blandade med CocaCola, oftast höger-vänster. Vi har alltid utvecklat våra sätt, helt utan banan, melon, kiwi och citron. Det har gått bra, och det smakar grogg liksom.
Ja. Vi for till Stockholm. Allt var stort och konstigt. Vi googlade inte på krogar, då kunde man inte det. Hos de man ändå hittade eller de man hört talas om var det alltid en skräll om man fick komma in på. Vi ställde oss i kö, men oftast var det helt hopplöst. Ibland var vi för packade, men oftast nästan skrattade vakterna åt oss och sa ”Gå gärna ett varv”. De inledde alltid med ”Är du ensam eller i sällskap?”. Väldigt svårt att fatta. Hemma var man liksom alltid i sällskap. Vi kände ju alla. Hemma sa vi: ”min polare kommer sen, jag pröjsar hans inträde”. Vakt: ”Det är lugnt, släpper honom sen. Visst menar du Micke va?”.
I Stockholm var du alltid tvungen att vara någon, med någon annan. Redan 1995. Kommer en random ”hooja” in på krogen i Tjockhult idag?
Spriten. Att blanda. 30 år efter höger-vänster är jag ännu där. Jag går på fina krogar och har råd att unna mig bra mat och för dyr dryck. Men, det här jävla blandandet. Jag vill ha en grogg eller en pilsner. Det får liksom skakas hur mycket som helst, men det dom häller i drinken är sällan där för att göra den god. Inte blir man ju päissä av det där?
Hoojas ord och uppenbarelse är renande. Därför slår den. Vi är Hooja, eller så har vi varit. Hooja laddar tillbaka det vi älskar och har i vår bakgrund där hemma. Hooja renar oss. Tack kompis.
”Hooja”.
___
Bilden är omsorgsfullt lånad av produktionsbolaget.
Skönt skrivit Johan. Det är viktigt att dela känslorna som återkommer för de som är där i livet, i stället för att försvinna i bitterheten för att man är inte det längre, som kan förekomma när man glider längre från dessa bekymmersfria tider.
Kom i kontakt med ditt blogg via detta sedan läste så många fler bra ord på sajten här. Har du en prenumerationslista?