Tårarna. Historia skrevs i kväll i gamla Gavlerinken i Gävle. Ingen trodde riktigt på att det var möjligt i år. Ingen förutom klubben och spelarna. Men det är väl det som är viktigast.
Viivi Vainikka var magisk, Linn Peterson var obarmhärtig, Klara Kenttälä fantastisk, Jenni Hiirikoski dominant, Noora Tulus sammanhållande, Astrid Lindeberg underbar, Petra Nieminen avgörande, Wilma Sjölund briljant, Pernilla Forsgren storartad, Johanna Fällman legendarisk, Jenna Pirttijärvi enastående, Wilma Hjelm formidabel, Anna Kjellbin hissnande, Ronja Savolainen obeskrivlig, Josefine Persson drivande, Noemi Ryhner sagolik, Sofia Skriver fenomenal, Frida Axell lysande, Emma Nordin saknad, Michelle Karvinen älskad och… Sara Grahn fullkomlig.
Mikael Forsberg och hans coachteam med Oskar Häggström, den tidigare backgiganten Johanna Olofsson, Klas Gustafsson och Carina Marneus – var iskalla.
Det har varit mycket synpunkter och kritik kring Luleå Hockeys lagbygge. De försvann en efter en efter förra säsongen. Johanna Olofsson slutade, Ebba Berglund flyttade, Nicoline Jensen drog, Tindra Holm åkte över Atlanten, Michela Cava skulle vara bärande – men drog. Emma Nordin, en av de största valde välförtjänt att tjäna lite pengar även om hon sedan vände hem på lån några matcher. Egentligen kom bara Anna Kjellbin och Frida Axell in, och senare två finskor på lån varav Jenna Pirttijärvi blev kvar. ”Att inte värva är kanske att ta ansvar på riktigt” skrev jag i slutet på augusti innan säsongen. Jag tror jag hade en poäng, och jag tror jag hade rätt. Det byggde något mer. Det såg vi i kväll.
Vi har slitit hårt på 8–10 spelare, större delen av laget var i väg till Kina och spelade OS. Det märktes när de kom hem. Josefine Persson gick inte att känna igen. Finskorna såg urladdade ut. Linn Peterson var rätt osynlig. Men sedan kom slutspelet och björnens blick började glöda igen. Josefine Persson gör sin bästa match för säsongen i den avgörande finalmatchen. Petra Nieminen var avgörande, och Jenni Hiirikoski. Jag orkar inte ens beskriva henne.
Efter den fjärde finalmatchen menade lokaltidningens profilerade krönikör Pelle Johansson att ”Luleå Hockey har skämt ut sig” och att ”Ingenting – ingenting – pekar på att de ska klara det”. Det kanske det inte gjorde. Mer än drivet, viljan att vinna, kylan och erfarenheten av att prestera när det gäller. Och så Jenni Hiirikoski och Sara Grahn. Det är just det som betyder något. Kanske också en krönikörs sågning. Jag tror det var hela syftet.
I Gävle vaknade staden till. Herrarnas lag har inte sedan Thomas Bulan Berglunds närvaro varit något att räkna med. Inte i år heller. Inget riktigt tryck och inte riktigt på riktigt liksom. Ikväll var det på riktigt, i finalmatch nummer tre var det på riktigt igen. Det är ett fantastiskt arbete som Erika Grahm med personal och hela staden gjort. Brynäs är över en hel säsong klart bäst med massor av talang och massor av spetskompetens, och inte minst bredd. 16.08 in i tredje perioden i kväll försvann guldet. Storstjärnorna Lara Stalder kommer upp i offensiv zon och vänder bort Luleås back för att vicka in pucken till Katerina Mrazova – som missar, eller den tidigare Brynäsaren Sara Grahn räddar. Grahn som Luleå Hockey/MSSKs ikon Emma Eliasson i en TV-dokumentär en gång beskrev som en målvakt med ett psyke som ”en påse skridskor”. Sedan gav hon upp sin satsning i Brynäs, där kunde man då inte utvecklas som man ville. Och skrev på för Luleå Hockey. Där tog hon guld på guld. Och stängde femte finalmatchen i sin gamla hall. Psyket är som en norrbottnisk malmkropp i berggrunden.
Det här är inte slutet på en era. Det är början på något mer. Mycket mycket mera. Men den femte finalmatchen och SM-guldet 2022 var nog ikonen Johanna Fällmans sista i Luleå Hockey/MSSK. Vi ser nog tyvärr inte heller Noora Tulus och Linn Peterson här nästa säsong. Tre otroliga kulturbärare som varit obeskrivligt viktiga för Luleås ishockey. I morgon tar andra över här. Luleå Hockey ger sig aldrig. Vi vill alltid ha mera. Men inte på bekostnad av långsiktig utveckling. Det har vi visat, vi tog inofficiellt SM-guld för juniorer i år.
Jag har följt Luleå Hockey sedan året innan herrarna gick upp i Elitserien 1984. Varje mål, varje assist. Varje spelare och varje värvning. Jag har aldrig varit så nervös som under den här finalmatchen. Jag har nog aldrig skrikit så mycket som när målen trillade in, eller när slutsignalen äntligen ljöd. Ikväll skrevs något speciellt. Jag har nog aldrig varit så stolt. Så stolt över min klubb, deras satsning, deras dedikation och deras driv. Aldrig så stolt över dessa elitidrottare som ger oss detta. Aldrig så stolt över deras blick och hunger att vinna, och att vinna åt andra. Åt Luleå Hockey, åt damernas självklara plats på världens hockeyrinkar och i världens och hockeyns rampljus, så stolt åt oss och Norrbotten. Och jag har aldrig varit så stolt över Brynäs driv och gåva till utvecklingen.
Varje dag är spelarnas blick framåt, aldrig rädda att misslyckas och alltid vetandes om att vi står där. Bredvid och bakom er.
Vi kommer följa er i hela våra liv. I med och motgång, och i strid.