Tack Malmberget för fina år. Tack för minnena. Tack för uppfostran.

Malmberget är snart slut och borta. I detta nu rivs Focushuset. När gamla Centralskolan jämnades med marken med dynamit 1979 tog pappa med mig dit och tittade. Jag har svaga minnen av det, fyra år gammal. Det sprängdes och det föll ned. Nu rivs ett av de sista stora landmärkena i Malmberget. Där runt körde vi lunchraggen. Där har vi varit på fest. Där bredvid låg Dannes Gatukök med världshistoriens mest magiska burgare: Specialhammisen. Ännu oöverträffad. Jag brukar äta den på MF’s när jag är i Gällivare. Alltså MD’s som nu ligger rakt framför pappas gamla köksfönster och i Jennys potatisland. Det är gott, men det är inte Dannes.

Tiden går. Världen består inte. Världen går vidare. Gällivare och Malmberget går vidare.

Men tiden tiger inte. När det rivs så är det som ett skrik. Till tider som var. Om tiderna då var bättre vet ingen, troligen inte. Vi har alltid tittat framåt och inte bakåt. Bakåt ska vi nostalgiskt blicka för att minnas, le och gråta. Bakåt ska vi också titta för att lära oss, för att förstå och veta varför vi är här.

En bit bort låg Välkommaskolan, min och mångas gymnasieskola. Svanparken. Sporthallen. Ishallen. Ni vet gymnasieåren som sätter sina sår och skavsår i livet. Fantastiska minnen och galna saker. Fester. Förälskelser och kärlekar. Svek. Slagsmål. Lektioner, och lärare som satt sina spår. Prov och betyg. Utspring och studenten. Vänner, och vänner för livet. Nordan och skoldanserna. Busstationen och Pressbyrån. Den enda snusprilla jag någonsin tagit. Det blev inga fler. Konserter på Nordan. Blåskontroll i insläppet. Ibland på fel sida, ibland på rätt. Några av de första fyllorna. Lagunen inne på LKABs område som vi ägnade en dag åt att bygga en bastu vid. Med presenning, träd, stenar och ett upphittat element som blev en utmärkt del av bastuspisen. Det blev varmt. Sedan badade vi i lagunen, en spricka i berget som samlat vatten och försäkringsbedrägerier. Och drack öl och grogg.