Jag saknar att skriva. Väldigt mycket. Men det är som det ska vara och jag har tagit ett uppehåll på obestämd framtid. Det funkar inte riktigt med min roll numera. Kalla mig nostalgisk och ha överseende, men jag tittar ofta tillbaka på gamla ord.
Jag började blogga någon gång i slutet på 90-talet. Att skriva och att pysa ut saker från huvudet har alltid varit skönt och viktigt. Jag slutade 2011 och allt det där är raderat idag. 2015 kände jag att jag behövde komma tillbaka och mer kontrollerat säga saker. Försöka sortera i samhällsfrågor och allmänt på samma sätt få ut saker ur huvudet. Jag har genom åren skrivit om högst kontroversiella saker som regional utveckling, Norrbotten, Norrland, jämställdhet, politik som sådan, en del om media och inte minst – eller alldeles för mycket – om ishockey och SHL.
Jag går ofta tillbaka till gamla texter och läser igen. Muttrar över dåligt språk, perspektiv jag kanske inte riktigt har idag eller rentav ler för att jag inte riktigt förstod vad jag fick det där ifrån eller hur just den där formuleringen, meningsbyggnaden och passagen kom till.
En del ord och texter har varit viktigare än andra. Åtminstone för mig själv. För att jag tycker att jag fick sagt saker. För att jag själv fick skriva av mig. För att jag fick till det.
Jag har samlat de texter som ligger mig närmast. En dag skriver jag nya egna saker. Här är de.
Jag funderade mycket på hur en högt uppsatt politikers vanliga dagar är. Jag försökte skildra det. De reflektioner jag fått är att det är nära. Mycket nära.
Avicii, Tim Bergling, tog livet av sig. Jag blev väldigt berörd och skrev om mig själv. Om att vara introvert. Det var en väldigt svår text, men jag valde att säga det.
En text om ett ständigt ämne som verkar ha svårt att sjunka in. Facebooks närvaro och investering i Luleå och Norrbotten betyder oerhört mycket. Denna text läses ännu dagligen av många. Jag tror den har bidragit till att skapa lite sans i bilder av att ”ingen jobbar där”.
Sveriges då bästa fotbollsspelare tog emot ett pris på en gala. Hon sa viktiga saker. Och helsike så det skakade hos provocerade män. Det skakade en del i min mailbox också.
En krönikör i Norrbottens-Kuriren kallade en klackledare i Delfinen för något inom ”Hitler jugend”. Tidningen duckade. Duckade. Och det blev översmetat. Det blev en sorglig, ytterst sorglig historia. Jag var riktigt provocerad.
Svenska Ishockeyförbundet har i alla år gjort allt för att det inte ska bli så jobbigt när också kvinnor tycker om att spela ishockey. Haveriet fortsatte, år ut och år in. Jag vet inte om jag tror att det kommit så långt ens ännu. Elithockeyspelande kvinnor slutar varje år för att de inte har råd att lira. Alltså vi pratar om landslagsspelare och olympier.
Ett bottenlöst haveri – Jag är så jävla trött på allt snack!
Tre texter, eller ska vi säga granskning för ingen annan gjorde något ens i närheten av detta, inför valet 2018. Det blev stökigt och jag tappade tron på mycket. Jag till och med avpublicerade allt ett par dagar. Spår som ärligt talat ännu sitter i. Men det var viktigt.
Michelle Karvinen är en av de största som spelat med en Luleå Hockey-tröja. Hon lämnade Luleå.
Det brann i hennes ögon när hon kom hit. Tårarna som fälls nu kan aldrig släcka de lågorna.
Inte alls någon av mina bästa texter tycker jag själv. Men den överlägset mest lästa med närmare 120 000 läsare genom åren och då den skrevs blev det stökigt. Jag menar jämställdhet är ju enormt kontroversiellt. Herrejösses, ännu 2020.
Det finns också mycket annat. Läs gärna. Vi ses och läses.