”Vi är förvånade” sa Svenska Ishockeyförbundets generalsekreterare Tommy Boustedt när ett helt landslag efter år av misskötsel till sist inte orkade mer.
Spelarna kan inte leva utan pengar på sina konton för att i alla fall betala hyran hemma. När de drar på sig de gulblåa tröjorna förväntas de vara stolta och känna en ära ända in i märgen. De måste bara vara där gratis, vecka efter vecka. På andra sidan jorden eller på läger på Bosön. De får kläder som är för män och nästan aldrig träffar de någon förbundsrepresentant mer än sin förbundskapten. Vem som är ordförande i det där förbundet är det inte säkert alla ens vet. De måste ta ledigt från sina jobb de har vid sidan om sin elitkarriär på isen. Men ingen ersätter det. Det är ju ett hedersuppdrag, inget annat. Tommy Boustedt kunde inte förstå hur det kunnat bli så här. Det är ju inte så när männen spelar.
Men när kvinnor spelar ishockey, och i stort i samhället annars, är det männens tolkningsföreträde som gäller. Efter att spelarna tillsammans med spelarorganisationen SICO försökt förhandla med Svenska Ishockeyförbundet och generalsekreteraren, som i början möjligen fått sig en liten uppsträckning, fick mysa i TV-intervjuer med att allt kommer att ordna sig och att man är så gott som överens – återkom pamparna i förbundsorganisationen i veckan med sitt avtalsförslag. Ingen försäkringslösning, ingen förlorad arbetsförtjänst. Respekten ska vi inte tala om. ”Det är SDHL som ska betala.” SDHL, som är damernas ligaorganisation, har gått med på att betala. SICO menar dock, med all önskvärd logik och tydlighet, att avtalet ska slutas med Svenska Ishockeyförbundet som är uppdragsgivare. Vem som sedan på sista raden pyntar stålarna får Boustedt lösa bäst han vill.
Det här är ett typexempel på många saker som händer när det skakar under fötterna och människor med makt känner sig hotade. I sig så visar det dels den oerhört starka avtalstradition vi har i vårt land, slutna avtal är det som gäller. Dessa ska tolkas ordagrant in till minsta kommatecken. Avtal är avtal. SDHL ska betala. Landslagsspel är heder, inte uppdrag. Det är samma visa när Svenska Fotbollförbundet jamar på om sitt.
Dels visar det hur ängsliga organisationer i kris direkt går i försvarsläge och tillbaka till sin formalia – istället för att se på situationen med skarpa ögon, läsa av opinionen, tänka på helheten och på sin egen image, ta ansvar för att det blir bra och rätt och lösa formalia eftersom det senare behövs. Det är så svenskt. Det är så grått. Det är så manligt. Det är så Hedenhös. Det är så amatörmässigt. Det är som vanligt.
Nu har Svenska Ishockeyförbundet dessutom valt att ställa in landslagsturneringen i Luleå i november med USA, Kanada och Finland. Det är så klart inget annat än en stridsåtgärd och ett maktmedel. De kommer inte vika sig en tum. Avtal är avtal. Landslagsspel är en ära, inte ett uppdrag. Männen med hundratusentals kronor i månadslön har ingen ersättning, då ska inte oavlönade kvinnor heller ha det.
Nu måste de som styr Svenska Ishockeyförbundet, alltså distrikten och landets föreningar, damma ner skorna i backen och få någon ordning på det här bottenlösa haveriet. Ta tag i demokratin! Ta ansvar för ishockeyn. Vem som i slutändan står för stålarna och var saker konteras får ni väl lösa under en bastukväll ni män emellan. Ni skämmer ut er själva och svensk ishockey. Vad det gör för elitsatsande hockeyspelare kan bli en historisk avgrund i den svenska ishockeyhistorien. Men det rör er inte i ryggen, bara alla avtal följs och ni mäns tolkning är den som gäller. När hälften av befolkningen, eller landslagsspelarna om ni så vill, uttrycker något annat är det ej korrekt.
Vilken skam. Vad tror Svenska Ishockeyförbundet detta gör för den så bristande respekten spelarna tryckt som mest på. I mitten av allt får den nya förbundskaptenen Ylva Martinsen stå, hon som tog över det sjunkande skeppet av pamparnas guru Leif Boork, utan att sannolikt ha någon makt alls i sina händer. Hon får bara sitta där och se allt vittra sönder. Jag tycker synd om Ylva som både vill och kan ta landslaget tillbaka till toppen.
Jämställdhet och kvinnors lika chans som män är så makalöst lätt att prata om och skriva in i strategidokument. Det är som ett mantra, den där jämställdheten. Men förändring och utveckling sker när man gör saker, inte när man pratar om dom.
Jag är så jävla trött på allt snack.
