Alla är inte som vi i Sverige. Vi är stora, starka och skickliga. Vi har en liga som efter NHL och KHL är bäst i världen. Alla andra är för dåliga. En åsikt som verkar finnas rätt frekvent är att vi väl bara kan skita i alla andra och spela på här hemma för oss själva.
Champions Hockey League, Europas försök till att skapa en tävling där kontinentens starkaste ishockeylag spelar mot varandra, möts med klart sagt blandade känslor och åsikter. Inbitna supportrar menar att det är skit. Allt som inte är Elitserien och träklubbor är bara trams. Allt var bättre förr. Om CHL är lite jippo, kommers och ibland lite tramsigt? Jo vars, det finns det en del fog för. Men vi är lite väl blinda. Är det bara tiden mellan första nedsläpp till sista periodsignalen exklusive alla jippoavbrott som är väsentligt för ishockeyns liv?
Hursomhelst, ikväll inleddes årets upplaga av CHL. Till Luleå i Norrbotten, 10 mil från Polcirkeln, hade ett rallargäng från Münchens västra utkanter tagit sig. Augsburger Panther, i fjol utslagna i semifinal i tyska slutspelet och med en hel hop transatlanter i laget. De flesta enbart med halvsunkiga AHL-meriter. Men ändå en klubb med anor, faktiskt bildad 1878. Alltså Artonhundrasjuttioåtta!
Till strax söder om Polcirkeln hade de fått med sig runt 300 fans. Trehundra! Delfinens bortasektion kokade, för kvällen adderad med hela sittsektionen ovanför. Till Luleå har bortafans knappt hittat i lika många antal om man ens summerar förra säsongens alla bortaföljen. Jag vet inte ens om jag överdriver. På stadens enda pub av anseende var det fullt till sent på kvällen.
Delfinens bortasektion kokade, för kvällen adderad med hela sittsektionen ovanför. Till Luleå har bortafans knappt hittat i lika många antal om man ens summerar förra säsongens alla bortaföljen.
Champions Hockey League må ha haft sina hundår med varierande uppväxtproblem. På en del ställen verkar det vara helt ointressant, på andra är det en blodådra. Spelare, föreningar, ledare och fans får mötas i mer eller mindre allvarliga sammanhang. I ishockey tävlar vi alltid. Vi vill vinna. Men vi förenas också. I CHL hjälper vi varandra att lyfta. Klubbar och städer.
Champions Hockey League är precis vad ishockeyn behöver. En sammankomst som gör mer av idrotten än bara smeker den inhemska ligan. Ishockeyfolk är uppväxta med att gnälla. Är det inte spelarna i klubben som är för dåliga så är det något annat. Någon annans supportrar är sämst. SHL är hockeymördare och CHL ett kommersiellt jippo. Europamästerskapet i navelskåderi fortsätter årligen.
Ishockey är tradition och kultur, men i alla tider har också människor velat gå över gränser. Att jämföra ishockeyn med fotbollen eller något annat blir bara bakvänt. Det är bättre att försöka se det för vad det är. En idrottsgemenskap. Matcher mellan olika länders lag, där fans får mötas och se varandras städer och hockeykulturer. Där vi dessutom får tävla för att vinna mot andra än de vi ständigt tragglar emot.
CHL handlar om att på riktigt förena Europa även inom hockeyn. CHL handlar om att stärka oss alla. Att det ska behöva muttras även om det.
Själv ser jag hellre en CHL-match mot ett annorlunda motstånd än ännu en bortamatch mot Linköping i mitten på januari. Fatta bara hur många SHL-lag som måste kånka sig upp till smällkalla Luleå flera gånger under säsongen. 300 tyskar sjöng hela vägen upp från Augsburg och under hela matchen. De sjunger nog ännu på flyget hem.
_______