Något jag alltid haft som en av mina käpphästar är min trötthet över hur vi beskriver saker som råkar finnas på Internet. Hur Internet på något sätt verkar vara något abstrakt som inte riktigt är på riktigt. Vi använder våra fingrar och trycker på tangenterna, det skrivs saker på en skärm och vips så är det som något annat än när vi sitter och pratar med människor på jobbet eller möter någon i en affär. Något annat liksom. Jag har alltid stört mig på det där. På hur vi har så evinnerligt svårt att förlika oss med att Internet är samma sak som våra liv i övrigt. På Internet ska man därför också uppträda på samma sätt som man skulle göra i affären eller varhelst annars.
När jag jobbade med datacenterfrågor och pratade mycket om just Internet och data så var nästan alltid grundingången i alla samtal nästan oavsett med vem, en minister eller någon helt annan, att förklara att det inte finns några moln. Det fattar så klart alla att det inte gör. Internet finns inte ”i molnet”, allt på Internet har ett hem. Allt vi gör när vi skriver saker på nätet är verkligt och bor i en server kanske i ett datacenter bara någon kilometer ifrån dig. Med den inledningen trillade ofta femtioöringen ner. Nätet är på riktigt. Kommentarer i Facebooktrådar är på riktigt. Twitter är på riktigt. Mail som man skickar är på riktigt. Någon tar emot dem, läser, tar till sig, och påverkas. Precis som du själv gör när du får något till dig.
Det är just det detta ska handla om. Inte om moln och filosofier om Internets grundvalar. Det ska handla om tonen på nätet, om hatet, om hoten, om dreven och om hur i hela friden vanliga hyggliga människor totalt kan tappa greppet och hela sitt huvud.
Det är faktiskt helt horribelt det vi alla kan bevittna. Varje dag. Hela tiden.
Hemma i soffan har jag sagt att man borde flytta ett par hundra miljoner från Polisens budget till det produktionsbolag som gör Trolljägarna och till initiativet Näthatsgranskaren, göra programmet till en ständig produktion med sanslöst mycket mer resurser och pumpa upp Näthatsgranskarens möjligheter oändliga gånger. Att folk skjuter på varandra är allvarligt, jäkligt allvarligt. Men att vi mer eller mindre sitter och tittar på när till synes vanliga människor totalt tappar vettet bakom tangenterna och om något både sänker kvinnor och män, ofta unga, ner till fotknölarna. När de inte kan hålla sin frustration och ilska på sansade och sakliga nivåer så att politiker och kändisar en efter en kapitulerar för allt tryck, allt hat och till och med hot. Det, om något, är ett av våra stora samhällsproblem. Och det pågår hela tiden när sådana som du och jag sitter och vräker ur oss saker i kommentarstrådar, på Twitter och i mail om saker och om människor vi sällan har någon större aning om – mer än vad vår reptilhjärna ger oss.
Internet är verkligt. Internet är ingen parallellvärld du kan leka i. På Internet råder samma lagar som råder på Storgatan. Att människor kan bli så borttappade för att det är en skärm emellan är helt abnormt. Att människor har en så minimal förmåga att sätta sig själv i någon annans kläder och föreställa sig vad denne går igenom när kommentarer, hat och hån väller in. Ofta för att de gör sitt jobb.
Runtom oss finns allt detta. I dagarna är det ett högaktuellt faktum i Luleå. Tuffa politiska frågor diskuteras. Om det vore så väl att de bara diskuteras, men politiker och chefer får utöver vanliga hyggliga synpunkter vågor av både hat och hot till sig. Att ha olika synpunkter i frågor är helt naturligt och hela idén med demokrati. Att vara politiker och chef är också en roll som gör att man självklart får till sig allt från nya idéer och synpunkter från de som man är till för att serva – medborgarna. Det är helt naturligt. Men på det sätt trådar och grupper på sociala medier utvecklat sig bara i dessa frågor är faktiskt helt makalöst. Det är dessutom vuxna människor som bara kör och kör, där debatt övergår i vanvett. Där synpunkter övergår till hån och hat. Saker som alla skulle skämmas om de såg sina barn skriva, och säkert ta ett allvarligt snack med dom om. Debatt är bra. Men osaklig debatt och den hets som råder är devalverande för både människorna, samhället, stämningen, demokratin och dig själv.
Det är faktiskt bara du själv som kan hålla ordning på just dig själv, och bete dig som du själv vill bli bemött på Storgatan. Vad håller ni på med!?
”Att folk skjuter på varandra är allvarligt, jäkligt allvarligt” – det är också allvarligt när ett hel uppsjö av människor heja på att någon ska skjuta på en annan, och/eller att besriva den andra som ’lört’, ’djur’, ’kakelackor’, alla ord som definiera att den andra är inte lika värd som jag, eller förtjänar samma rättigheter. Detta ledar fram till att ’ensamma galningar’ – påjhejade av tusentals popcornätande edgelords liksom – göra sina sjuka dådar, likaväl som de som utför idioti för clout och likes och ytligare devalvera kultur till voyeurism. Lika sjuk som ett tilltalande grovhet i övergrepp för att få
’respect’ man inte förtjänar.
Tonen i verkliga livet informeras av tonen på den virtuella livet, i vilket det är den Amerikanska fantasty om ’fria tal uber alles’, utan konsevkvenser, allt rättigheter ingen ansvar, mm. som tar över, och speglas i alla delar, till och med i diskussion kring allvarliga frågor, till och med i vård och samhälle och politik. Ingen debatt, bara ’min åsikta är bättre än dina fakta’, eller ’jag har mina egna fakta’. Uselt utveckling, som underblåser cynisk egoism och rädsla klädd i övervåld.
Det är inte lika långt från ord till handling idag när ord kommer utan ansvar, och stavar och stenar kan brytar benar, när 1000 ord heja fram en med verkliga intention att skada. Vi behöver bättre än tekniska verktyg som multiplicera våran sämsta sidor, eller utnyttjas cynisk för att marknadsför till dem.