Det är väldigt många år sedan jag som liten knatte satt hemma vid radion i Gällivare och grät när IFK Luleå på Ruddalen missade att gå upp i Allsvenskan i fotboll för herrar. Det är några färre år sedan jag trots att jag fyllt 20 år sprang upp på den högsta snöhögen jag hittade och satte Luleå Hockeys ’stålmannenflagga’ på toppen när vi vann SM-guld 1996. Med Torbjörn Lindberg, Mikael Lindholm och Thomas Bulan Berglund i laget som härförare.
Det var kallt i Piteå idag. Den 27 oktober ska man kanske helst spela fotboll inomhus på denna del av jordklotet. Men inte i Piteå. Där har drömmen vuxit. Där har, i och för sig, inte så sakta men säkert en klubb, en känsla och en dröm vuxit. Där har Norrbottens talanger fått sitt steg till det stora fotbollslivet. Till att bli svenska mästare. Till att representera Sverige i Champions League och landslag. Till att bli bra. Till att kunna göra det de älskar, på riktigt.
Och kanske bli bäst. Förstår ni.
Piteå IF DFF är svenska mästare. Det är det största som hänt Norrbotten inom lagidrott. Kanske över huvudtaget. I ett drama utan dess like, där ingen kunde andas ut. Ingen. På läktarna i Piteå var det olika bud om vem som faktiskt hade den bästa kollen på vad som egentligen hände på Ullevi. För Rosengård hade efter två blixtsnabba mål i början på andra halvlek riktigt slagläge. Sen kom det ett skott i ribban och en hög med riktigt farliga hörnor, och en Caroline Seger som sprang över hela planen och gjorde allt. Men det räckte inte. Kopparbergs/Göteborg hade en plats i Champions League att vinna. De vann. Och Pauline Hammarlund fick se sitt gamla lag som byggde henne till en riktig elitspelare ta SM-guld. Jag tror hon ikväll gråter glädjetårar också för det.
Det här är så stort. Så mäktigt. Så vackert. Så rättvist. Så rättvist för allt fantastiskt som görs i Norrbotten för att kvinnor ska kunna hålla på med idrott och elitidrott på samma villkor som män. Norrbotten har sedan länge tagit facklan.
Ännu kallas den högsta serien för damer i fotboll för Damallsvenskan. För att hitta resultaten behöver man på Svenska Fotbollförbundets hemsida scrolla ända förbi en avlägsen serie i Division 2 Herrar för att bli upplyst. Damer sorteras och är inte norm. I Norrbotten har de blivit det de ska vara. Idrottare. Människor. Bäst.
Vi i Norrbotten har tagit täten för att kvinnor ska ha samma möjlighet som män att hålla på med idrott och elitidrott. Vi gör allt snabbare än någon annan. Det är tack vare så många kloka människor som trycker på för att jämställa kvinnor och män mer och mer inom idrotten. Norrbotten håller fanan högst med Luleå Hockey/MSSK i ishockeyn, med Piteå IF DFF och Assi IF i fotbollen, med Boden Handboll och med Luleå Basket. Förstår ni, nu då!
Idag kostar det mer att driva ett halvmediokert lag för herrar i division 2 än damernas svenska mästare. Det är inte klubbarnas fel. Det är inte hårt satsande herrar i division 2 fel heller. Det är vårt sätt att se på människor och deras plats, fel. Där kan du och jag och alla företag göra skillnad. Som så många nu gör.
Diamant är den hårdaste mineralen som förekommer i naturen, guld är egentligen bara skit. I Norrbotten har vi nu skapat oss diamanter. De får vi aldrig släppa. Aldrig. Diamanten är vår regionala utveckling, vår region, vårt liv och våra förebilder.
De må vara hänt att de sinar lite malm i gruvorna i Malmfälten. Men Kiruna har fostrat Selina Henriksson till svensk mästare. Sen kan ni räkna alla andra ställen i regionen som gjort samma sak med någon annan.
Och idag grät jag igen.
Jag har aldrig varit så stolt som norrbottning.