I går blev jag provocerad. Riktigt provocerad. Efter att telefonen var nära att åka i havet försökte jag sätta känslorna åt sidan och fundera på varför jag reagerade. Att jag blir irriterad på saker hör till vardagen, men det här var ett par nivåer till. Var det bara min avstängda sommartrötta hjärna, mitt egna stora intresse och vattenhål som någon trampade på eller var det en fullt rimlig och behövlig reaktion? Jag såg snabbt att jag inte var ensam om att reagera. Det fullkomligt stormade i mitt flöde. Företrädesvis av andra hockeyintresserade kvinnor och män.
Upphovet var kulturkrönikan ”När idrott skapar våld” publicerad i Norrbottens Kuriren 18 juli. Krönikören vill resonera om kopplingen mellan idrott och våld och om idrotten som fostrande rörelse. Gott så. Det är en bra och viktig diskussion även om jag tycker den är för omfattande och komplicerad för att reflektera över i en kort krönika. Inte ens för att så ett frö till en diskussion, och ska man gör det behöver man ha både lite djupare kunskap i frågan och åtminstone på riktigt försöka hitta rätt ingångar och utgångspunkter för diskussionen. Forskningsrapporter är bra, men för att på något sätt till att börja med sätta an tonen och skapa diskussionsingångar blev krönikan pannkaka.
I texten exemplifierar krönikören sina ståndpunkter bland annat med att denne ”besökt många skolor i länet och där vittnar lärare” om att idrotten kanske inte alls är så positivt fostrande som ”gärna framställs” då pojkar, pojkar alltså, ”med uniform”, alltså klubbdressar, visar vilket lag de spelar med vilket skapar ”attitydproblem”. Inte så välunderbyggt kanske. Någon typ av uniform eller utmärkande drag har krönikören redan tidigare i sin text avverkat då hen senast var på match, helt underförstått, i Coop Arena slogs av att den unge man som ledde hejaklacken ”inte bara hade ett kroppsspråk utan även en frisyr som tagen ur Hitlerjugends innersta krets”. Ni läser rätt. Däremot kan du inte läsa det mer på Norrbottens Kurirens webb då tidningen redigerat bort just den delen. Däremot är det både tryckt och kvar i e-tidningen. Vidare har krönikören slagits av lämmeltågen av supportrar som beger sig hem efter matcherna i Coop Arena och funderar djupt över hur männen, männen alltså, kanske tas emot där hemma av redan oroliga familjemedlemmar när all frustration under alkoholintag ska ut. Ni läser rätt.
Krönikor handlar om att från ett personligt plan reflektera och flyta ut runt någon företeelse eller något ämne. När texter sprids är de oftast just personliga och ställningstagande, eller roliga och igenkännande. Så ska det vara och det ska vi bevara.
När jag skriver, som nu och alla andra gånger, funderar jag ganska länge på formuleringar, exempel, referenser och förstärkelseord. Det är som hela krönikans idé. Den är personlig med mina ord som jag ska stå för. Bli hängd för, hyllad för eller helt oläst. Ofta det senaste. Ibland med lite skrämmande stor spridning. Jag har evinnerligt svårt att tro att inte andra fungerar på samma sätt. Ändå får en Hitlerjugend-referens plats i texten när den skickas in. Rimligen efter stor omtanke. Jag tycker det är anmärkningsvärt.
Krönikören avslutar också sin text med en parallell till Petter Lasu Nilsson som slängde ur sig några otroligt dåligt valda ord efter Luleå Hockeys uttåg förrförra säsongen. Jag har själv skrivit om det tidigare. Jag tycker det är en anmärkningsvärd parallell att dra efter att tidigare själv ha funderat om LuleåFans hejaklackledare uniformslikt faller in under Hitlerjugends innersta krets. Anmärkningsvärt.
Det finns en distinkt skillnad mellan krönikörens kategorisering och Petter Lasu Nilssons ord. Petter Lasu Nilsson står i direktsändning, med en mikrofon under näsan i all frustration efter att en säsong precis tagit slut – bland annat efter några märkliga domslut. Han säger något väldigt dåligt. Krönikören här har sannolikt haft ett par veckor på sig och kommer fram till att hejaklacksledaren kan liknas vid något inom nazismen. Men kanske ännu värre – det slinker igenom för publicering hos redaktören. Reagerade ingen? Är det ingen som läser texterna? Kommer ni förresten ihåg denna sak som också slank igenom – i Norrbottens Kuriren?
Efter publicering kl 06.00, lagom till lunch under onsdag 18 juli, efter ungefär 6 timmar på webben och redan tryckt i papper och i e-tidning, plockade Norrbottens Media bort delen om Hitlerjugend. Texten markerades aldrig som uppdaterad eller reviderad, någon information fanns inte om det och dröjde ända till torsdag eftermiddag 19 juli innan texten fick en information om att vara uppdaterad.
Istället publicerade Norrbottens Kuriren en ny text av krönikören där denne får vika ut sitt resonemang lite till och programenligt poängtera hur hen är en vän av det fria ordet, att det är viktigt att diskussionen återgår till det viktiga ämnet, att allt om Hitlerjugend ”var ett oklokt val i min association” och att hen bad om ursäkt, men samtidigt poängterade att ingen person var utpekad och att det inte heller står någonstans om vilken match hen sett. Är det inte konstigt att samtliga med bara lite insikt, och jag antar rätt många stadiga besökare i Coop Norrbotten Arena, på en sekund hade förstått vem krönikören menade. Det finns nämligen mer eller mindre bara två stycken att välja på. Det hade krönikören vetat med lite research. Är det rimligt att krönikören inte var på en Luleå Hockey-match när hen reflekterade över detta, om man läser resten av hens text? Förresten, Petter Lasu Nilsson grät i TV och bad om ursäkt. Efter det slutade han som tränare.
Jag blir så ledsen. Men tidningens agerade är så klart programenlig och helt väntad. Jag hade ändå ett uns av hopp att man skulle kamma till sig ordentligt då jag läst några kommentarer på Facebook från chefredaktören där denne tydligt tar avstånd från Hitler-referensen.
Som jag ser det är det här faktiskt ett av medias stora problem där man inte alls hängt med. När man gör dåliga saker ber man om ursäkt. På riktigt. Man gör en pudel och man utvecklar sina rutiner så att liknande saker inte händer. Så agerar seriösa organisationer och företag. Det skulle till och med sannolikt stärka tidningen och mediahuset om man skulle hantera sådana här saker på ett bättre sätt. Eller hantera det alls. Här stryker man en välgenomtänkt formulering från en krönikör, utan information, det tar ett dygn att få ut något om det och när det kommer ut är det krönikören själv som får försöka kamma till sitt misstag. Jag tycker det är anmärkningsvärt. Jag tycker det är ledsamt.
Själv funderade jag i solstolen idag vilka det egentligen är som skulle behöva medieträning. Undra exempelvis hur många tweets @nkuriren fått sista dygnet i frågan? Vet ni hur många de har svarat på? Exakt noll stycken. Nu har jag inte sökt så mycket, men det är i princip bara sportchefen (!) som ens interagerat i frågan på något sätt. Hur råder kommunikationsstrategin, finns det någon? På Facebook har heller inget gjorts i frågan. Inte heller har vare sig krönikan eller krönikörens tydliggörande delats där. Däremot bildextra från Luleå skärgård ”Ännu en härlig dag i Luleå skärgård”.
Handlar det här om samma sak som när män i största allmänhet blir rasande över när någon uttrycker sig om just män som män i grupp? Denna gång om hockeysupportrar. Nej, jag tycker inte det. Att alla män har ansvar för hur vi män uppträder och behandlar våra medmänniskor, kvinnor främst, är en självklarhet och något för få män fattat. Vi hockeysupportrar har också ett ansvar att jobba tillsammans för att vår egen kultur tar steg framåt. Det gör vi varje dag. LuleåFans är föregångare. Jag har stått på ståplats i många herrans år även om jag håller låg profil, och gjort avbrott ibland när det låtit hemskt. Det är många år sedan just det var anledningen. Det kommer ännu en del skräp får en del insiktslösa människor, men är det någonstans man ska sätta sig om man vill höra hemska ord och skit från läktaren så är det på sittplats bland alla gubbar och tanter med droppställning. På H håller vi ton, men kan och ska ständigt bli bättre. Vad som händer när människor kommer hem till sina familjer är bara smaklöst att fundera runt. Hockeysupportrar är ett genomsnitt av alla andra i samhället. På H är vi kvinnor och män, lågavlönade och välavlönade, unga och gamla. Vi jobbar som mer eller mindre enda supporterklubb aktivt och stödjer Luleå Hockeys andra representationslag som råkar vara kvinnor. De är våra förebilder och idoler likaväl som herrar med några hundratusen i månadslön.
Det här är en anledning till att jag och vi andra på H-läktaren blir så provocerade. Vi lever ishockey som ett av våra stora intressen. Att krönikören kanske skulle mena någon annan läktare i någon annan hall är så klart bara trams och försök till undanflykt. Vi är som alla andra, men med hockeyn som intresse. Att beblandas slentrianmässigt i någon sömnig och förutfattad exemplifiering av våld inom idrott och uniformskultur gör oss förbannade och provocerade.
Diskussionen om våld i samhället är otroligt viktig. Idrottens roll som fostrande för våra unga likaså. Det fria ordet är något supporterkulturen kanske mer än andra står upp för, men att ishockeyintresserade människor insinueras med uniformskultur, får nazistreferenser och med hagelskott gissas runt vad som händer när vi fulla kommer hem till våra familjer är bara för mycket.
Jag tycker ett seriöst mediahus officiellt ska ta avstånd ifrån det. Det räcker inte med att gömma sig bakom det fria ordet och krönikörers frihet, och släppa igenom krönikörens egna bagatelliserande och översmetande ord och till känno påtvingad ursäkt. Det skapar inte förtroende. Det kommer inte ta lokalmedias otroligt viktiga roll framåt. Agera som ni vill att andra ska agera.
Vi måste tillsammans ta större ansvar för hur orden rullar i vårt samhälle. På läktaren och på tidningssidorna.