”SHL – Hockeymördare” ljuder igen i arenorna. De enda som är förvånade är SHL själva. Det om något, Jörgen Lindgren, är citat ”otroligt att det kan bli så fel”. Eller hur du nu uttryckte det.
Men Jörgen Lindgren har faktiskt helt rätt. På en punkt. SHL och hans uppdrag är att leverera det deras ägare säger. SHLs ägare är de fjorton klubbarna i Svenska Hockeyligan. På samma sätt ska klubbarna leverera det deras medlemmar sätter upp riktlinjerna för.
Det finns något klokt med att människor, företag eller klubbar organiserar sig. Att alla var och en ska ha egna åsikter och driva egna frågor gagnar inget i längden. Kollektiva synpunkter, avvägda eller demokratiskt fastställda, är så klart att föredra. Utan enhetliga ståndpunkter är det också mer eller mindre omöjligt att komma framåt i gemensamma utvecklingsfrågor eller för den delen i förhandlingar om TV-rättigheter.
Att ett antal klubbar i Hockeyallsvenskan väljer att gå med egna ställningstaganden till Svenska Ishockeyförbundet och SHL istället för att budskapet kommer från ligans kollektiva representation – är så klart inget annat än ett gigantiskt underkännande av sin egen ligaorganisations förmåga.
På samma sätt är det varje gång lika tröttsamt att höra kommunpolitiker och klubbrepresentanter inom fotbollen runt om i landet tjura över de arenakrav ”som Svenska Fotbollförbundet” har satt upp. Nej, det är faktiskt inte förbundets krav. Det är klubbarna själva som tagit fram och fastställt kraven. Kommunpolitikerna ska hänga sina egna klubbar i kommunen för dåligt, eller bra, jobb i sin demokratiska ordning. På samma sätt är det SHLs klubbar som styr SHL och Jörgen Lindgren. Och medlemmarna styr SHL-klubbarna.
Om SHL lyckats förhandla ett TV-avtal som ger klubbarna över 40 miljoner per år, vardera, så är det ju fantastiskt. Strukturen idag är sådan att SHL förhandlar sina avtal, Hockeyallsvenskan sina. Det må vara en struktur som är ur tiden, men dock ser det ut så. Jag tycker inte det är där problemet ligger. Att tro att SHL skulle strössla stålar i något slags humanitärt syfte till klubbarna i Hockeyallsvenskan är att tro för mycket. Det är inte det uppdrag klubbarna gett sina ligaföreträdare. Och det är uppdraget det är fel på. Eller så är det Jörgen Lindgren som prioriterar fel i sitt dagsverke, men knappast. Hade det varit så hade han fått sparken för längesen. Jag utgår från att klubbarna anser att han gör ett glimrande jobb.
Att tro att SHL skulle strössla stålar i något slags humanitärt syfte till klubbarna i Hockeyallsvenskan är att tro för mycket.
Problemet är att Svenska Ishockeyförbundet totalt släppt kontrollen. Problemet är att människor som får makt innanför västen och stålar i sikte tycks tappa allt vad omvärldsbevakning och helhetsperspektiv heter. Problemet är att dollartecknen i ögonen bara för SHL-pamparnas drömmar till egna nya stjärnvärvningar och en patetisk positionering mot KHL. Och problemet är att själen, drömmen, historian och det genuina hockeyintresset totalt håller på att haverera. Och SHL med dess klubbar bara drömmandes står och tittar på: ”Vi får ju en massa pengar nu.”
Problemet är att människor som får makt innanför västen och stålar i sikte tycks tappa allt vad omvärldsbevakning och helhetsperspektiv heter.
Och det sorgliga är att SHL är allt annat än skickliga på kommunikation. Det om något, Jörgen Lindgren, är också ”otroligt att det kan bli så fel”. Kommunikation är vad andra uppfattar. Vad supportrar uppfattar. Vad Hockeyallsvenskans klubbar uppfattar. Vad Anders Larsson som ordförande i Svenska Ishockeyförbundet uppfattar. Vad Aftonbladet och NSD uppfattar. Oavsett om det är på Twitter, av Christer Lärking i Situationsrummet, av Disciplinnämnden, av Jörgen Lindgren själv, eller vad random klubbdirektör i ägarklubbarna uttrycker. Det är vad utomstående uppfattar. Kommunikation är inte att tweeta hur det gått i matcherna i sin liga, ha en informativ webb, bra appar, eller dumpa ut ett pressmeddelande som ett helt ogenomtänkt proaktivt motdrag mot det kända brevet som några klubbar i Hockeyallsvenskan skulle skicka ut. Om jag hypotetiskt som kommunikationsrådgivare fått frågan om ett sådant pressmeddelande hade svaret varit ”Är ni helt galna!”. Och ja, ni såg vad som hände. Det blev fel, helt fel. Igen.
Kommunikation är vad andra uppfattar.
Det är begripligt att SHL vill dra in pengar till sina ägare. Och det är bra. Det är begripligt att Jörgen Lindgren säger som han säger. Det är vad han har i uppdrag av sina ägare. Det är däremot obegripligt att SHL inte tycks ha ett helikopterperspektiv på vilken betydelse det har för svensk ishockey när deras liga blir så mäktig att det i praktiken är en omöjlighet att utmana de som redan är där. Det är obegripligt att svensk ishockey prioriterar pengar och position före hjärta, drömmar och svensk serielogik. Sämsta lagen åker ut. De bästa vinner guld eller går upp en division. Det är mest obegripligt att man bevisligen inte är intresserade av vad supportrar och hockeyintresserade på läktaren uttrycker, är rädda för och är helt emot. Supportrar vill vinna guld. Ja. Men mest vill vi betala och stötta det vi älskar för att det skapar spänning och är en del av drömmen. Man kan vinna guld, men man kan också åka ur. Varje match ska ha den kniveggen. Idag är vi inte ens nära. Det är obegripligt att ”utveckling av ishockeyn” består av intäktsskapande, matchjippoarrangemang, klappor på läktaren före nerv, historia, hjärta, seriestruktur, vinna eller förlora och att hålla drömmar levande och realistiska.
Jag tvivlar inte på att Stefan Enbom och alla klubbdirektörer ute i landet sliter dag och natt för det bästa. Dialogerna är på många platser bra med supportrarna, men pratar vi om klappor och matcharrangemang eller ska vi kanske mer prata om hjärta, vad vi står för och vad hockeysupportrarna vill. Det kan inte undgått en enda klubbdirektör att deras fans tycker att ligan mördar deras hockey. Varför kan vi inte prata om det?
Jag vill också vinna SM-guld igen. Men inte till priset av att mitt otroliga hockeyintresse och kärlek till Luleå Hockey skulle bestå av läktare med klappor, popcorn, match efter match som inte betyder ett förbaskade dugg, 4000 på Delfinens läktare varav 3500 gnällande gubbar sittandes på händerna och inte ett barn i sikte mer än på Kidzday. I sådana fall spelar jag hellre med Luleå Hockey i Hockeyettan och tar emot SK Lejon en fredagskväll och beger mig till Björknäshallen och Lombia ett par gånger per säsong. Där själen finns och hockeyn är hockey. Ska det vara så svårt att fatta. Jag väljer nästan play-off och kval neråt än att spela pajas-grejen Play in eller spelat klart årets säsong innan adventsstakarna hunnit plockats ner från fönsterna. Inte går vi på damernas matcher för att det är guld som hägrar. Vi går på och älskar matcherna därför att det är äkta hjärta, slit, kärlek från spelarna och så nära hockeydrömmen vi kommer. Blod, svett, tårar och genuin glädje till sin idrott. Utan löner upp över öronen. Bara hjärtan och drömmar. Tänk om bara 5% av SHL-klubbarnas nya stålar från TV-avtalet tingas till att gå till damernas löner så de får betalt för det värde de har.
I sådana fall spelar jag hellre med Luleå Hockey i Hockeyettan och tar emot SK Lejon en fredagskväll och beger mig till Björknäshallen och Lombia ett par gånger per säsong. Där själen finns och hockeyn är hockey.
Det är som den briljante Marcus Leifby skrev i Aftonbladet. Det är nog dags att byta ut Cmore-abonnemangen mot medlemskap. Då hanterar landets hockeyintresserade denna fråga på samma sätt som Jörgen Lindgren. Ett annat sätt är att slänga blindkäppen, dra ur öronpropparna ur öronen, gnugga ögonen och faktiskt lyssna på vad som sjungs och skanderas på SHLs läktare. Det måste vara fakta nog.
Hur var den nu?
”Ligan har startat en häxjakt. Med lagar som säger så här: Ta bort alla känslor från sporten, för då blir den mer familjär. Men så länge vi står här på läktarn kommer ishockeyn aldrig att dö. Supportar får sporten att leva, försök aldrig stoppa vårt stöd.”