Det räcker nu!

Vet ni vad. Det räcker nu. Jag antar att det jag kommer skriva nedan är upplagt för missförstånd och tolkningar som kommer kantra fullständigt, så låt mig börja med att klargöra en sak. Det är faktiskt helt förkastligt att uttrycka sig på det sätt Petter Lasu Nilsson gjorde sekunder efter slutsignalen. Jag tycker också det är väldigt problematiskt och det har en större dimension än bara vad han säger. Det är en fråga om att vara en förebild och det är en fråga om hur hans arbetsgivare ska hantera detta, och givetvis är det en fråga som får åverkan på Luleå Hockey som varumärke. Men det här har faktiskt tagit sådana otroliga proportioner att jag bara blir ledsen. Hockeyn är det fel på. Tränare är det fel på. Allt som hör till hockeyn är det fel på. Det enda som det är riktigt fel på är Petters förstärkningsord och Svenska Hockeyligan.

Jag försvarar inte ett dyft de ord som kommer ut Petters mun. Att de kommer är det många som på ett bra sätt försökt sig på att analysera och förklara, bland annat Robert Pettersson hos Hockeysverige.se  och den ständigt briljante Johan Håkansson i Aftonbladet. Johan som tillsammans med Lena Edenbrink, Åsa Petersen och Carina Bergfeldt är mina förebilder i skrivandet.

Det är rent skakande hur media trummar på. Helt förblindade av klickstatistik och uppmärksamhet. Helt utan sans. Tweets från fans skrivs det artiklar om. Petters ord trycks i avskrift på förstasidor. Petters tårar kablas ut. Och så det här. Kanske en av Sveriges genom tiderna sämsta intervju, av en av TV4s mest rutinerade lokaljournalister. Det är pinsamt och skakande dåligt. Att Johan Harju inte exploderar och ber henne fara åt samma håll som Petter bad domarna fara är beundransvärt av den andre talespersonen för Luleå Hockey herrlag, deras lagkapten.

Petter har bett om ursäkt, han har gråtit i TV, han är bestört över orden men inte över sakfrågorna. Han står fast vid att han kommer att sluta. Luleå Hockey har tagit avstånd. Det räcker nu. På riktigt. Nu måste vi koncentrera oss på sakfrågorna och herrarnas hockeyframtid i Sverige. För den är på väg att crasha fullständigt.

I denna storm försvinner just sakfrågorna och kärnan i detta. Media orkar inte med det. Eller vill inte. Mest troligt är det inte intressant, det ger väl inga klick. Men vad är egentligen anledningen till att en elithockeytränare väljer att bli så ursinnigt förbannad på den produkt han verkar i? På den produkt som indirekt faktiskt betalar hans lön. SHL-klubbarnas ekonomi består till stora delar av de TV-pengar som SHL drar in. Vad är det som drar honom så otroligt långt att han där och då har bestämt sig för att det han älskar mest av allt ställer han inte upp på längre och meddelar att han slutar? Och dagen efter står fast vid det. Petter Lasu Nilsson är ingen skojare som Luleå Hockeys VD Stefan Enbom och Osten hittat i lunchserveringen och frågat om han inte vill vara tränare. Petter har spelat 488 matcher i före detta Elitserien, 382 av dem i Luleå Hockey. Han har spelat två år i tyska ligan. Han kan ishockey. Han har ett av de största Luleåhjärtan som finns. Han har tagit SM-guld med Luleå.

Hur kommer det sig att det han faktiskt säger, om man nu orkar skingra röken, får stöd runt om i Sverige? Jag har till och med sett massor av Skellefteåfans som tycker att han har helt rätt. Hallå? Jörgen Lindgren? Sover du? Jörgen Lindgren är SHLs VD och har som uppdrag att verkställa allt som SHLs fjorton klubbar bestämmer. För klubbarna är ligan. Luleå Hockey också. Och ligan har problem. Publik och supportrar sviker, klackarna enas och sjunger var och varannan match ”SHL Hockeymördare” tillsammans. Debatterna på forumen går heta om allt som är konstigt, inte längre är hockey utan istället jippo, klappor och vilsna ligaföreträdare. Till och med utnötta experter som Petter Rönnqvist, Niklas Wikegård och den ständigt offsidestående Arto Blomsten hintar om att det nog ändå är lite problem med Christer Lärking och hans Situationsrum. Tack förresten Lena Sundqvist för det grymma jobb du gör i denna annars så upprepande och trötta skara.

Varje år kommer SHL på nya saker som ska göra hockeyn bättre. En del bra, som exempelvis större ytterzoner, en del komplett sorgsna saker som hockey bockey i 3 mot 3 i Overtime. Det är som lika att lotta ut extrapoängen, straffläggning är i alla fall någon slags skicklighet om man nu inte vill att matcherna ska sluta oavgjort. Om 3 mot 3 säger de själva: ”Det har fallit väl ut”, och visar hur lite de har örat mot marken. SHL har gjort till sitt mantra att inte lyssna på publiken, alltså på de som förutom Cmore betalar för produkten. Jag antar att de lyssnar på Cmore. De har ju infört ett power break i varje period så Sanny, Niklas, Tommy, Lasse och Arto får berätta några intressanta saker, ofta samma saker. Den som hade något att komma med, gamle domaren, Thomas Kuben Andersson har de slängt ut och ersatt med… ta daa Christer Lärking, live från Situationsrummet. Och ingen blev smartare av det.

Hockeyn gör som hockeyn alltid gjort. Man lägger bombmattor inför säsongen med nya regler, nya regeltolkningar och nya glädjerop om hur bra allt nu ska bli. I 52 omgångar kör man på, man plockar utvisningar för ditt och datt och håller en helt okej nivå utifrån vad man sagt. Ja, förutom ”diving” (filmning) som det skulle bli krafttag mot. Det går säkert att räkna divingutvisningarna denna säsong på en hand. Men sen blir det slutspel och helt plötsligt var allt man gjorde i sista omgången två dagar tidigare helt bortglömt. Borta. I den andra åttondelsfinalen mellan Luleå och Malmö var det sorgligt att se, och så otroligt tydligt. Man blåser inte för någonting, och när det blivit lite för mycket skrik från läktaren och Lärking hunnit döma bort Luleås mål för något bara han såg – så plockar man en skit-interference på en Malmöspelare för att lugna ner lite. Det är faktiskt inte domarna som är dåliga. Det är en kultur.

I Sverige har vi världens bästa domare efter NHL, så det är inte deras fel. De är individuellt jämna och har de bara rätt direktiv så håller de en bra nivå och en bra dialog. De gör dåliga matcher, men inte i närheten lika mycket misstag som random välbetald spelare i vilket lag som helst. Det är något annat som gör att det blir så här. Den domare, domarrepresentant eller SHL-pamp som säger att tolkningarna är likadana i slutspel som i serielunk – de blåljuger. Och jag tror ingen skulle säga det. Det är sorgligt. Och det tar inte hockeyn framåt. Det är SHLs problem. Vi måste få ljuset på den frustration som supportrar, och bevisligen tränare, känner. Låt mig gissa att Petters telefon gått varm med SMS från tränarkollegor runt om i alla SHL-klubbar som tyst vill stötta och säga att de håller med.

Jag ska hjälpa er lite i media med det ni inte fixar själv. Vad kan ni göra av det här? När ställer ni SHL-pamparna och klubbarna mot väggen? När pratar ni med alla supporterföreningar? När gör ni anonyma intervjuer med elittränare och spelare som kan berätta vad de egentligen känner för vår produkt?

Ponera att Petter Lasu Nilsson sa detta, med en lite lugnare och mer sansad ton:
”Det är bara att kasta domarna åt helvete pipsvängen. Vi får regler inför säsongen och vi gör allt som står i vår makt för att inte ta oss in på kassen. Bill gör ingenting, sen är det tre stycken i deras lag som tar pucken och en back som slår in den i eget mål. Om jag parkerar på gatan så kan jag inte köra in i honom om han parkerar fel. Det är bara att glömma – ta bort.

De gnäller att vi har lite folk på läktarna… jag kommer att sluta som tränare, jag kommer lägga av som tränare, det lovar jag, här och nu.

Jag är så fruktansvärt besviken på domarinsatsen. Kasta domaren åt helvete pipsvängen, ge mig böter om ni vill, det är så jävla otroligt dåligt. Domarrummet kan de sluta med också, domarna behöver inte ta ett enda domslut en enda gång till, för de skyller på domarrummet hela tiden. Vi har otur, får 0-2 i röven men vänder matchen, sen ska de ta bort det.

De tar bort glädjen i hallar överallt, lägg ner verksamheten, kasta den åt helvete pipsvängen. Jag är så fruktansvärt less. Det är ingen kritik mot er i C More, men domarna är så jävla otroligt beige, domarrummet kan dra åt helvete pipsvängen.

Du förstår inte hur besviken jag är, jag skulle kunna mörda gråta i det här tillfället. Jag är så fruktansvärt jävla otroligt irriterad.”

Jag blir så in i märgen ledsen över att vi kollektivt inte orkar sortera i denna fråga. Petters ord är illa, verkligen illa. Men i trådar på sociala medier och på Twitter har det eskalerat fullständigt. Det är allt från att man är glad att ens barn inte spelar hockey, till att alla sponsorpengar borde läggas på andra sporter, hur hockeyfolk beter sig och hur fans beter sig. Det är fritt att tycka, men jag blir ledsen över att det ska eskalera utifrån en utsatt persons mycket dåliga ordval i en mycket pressad situation när allt som dämts upp bara exploderade.

I dagens samhälle måste vi hjälpas åt att skingra röken. Luleå Hockey drar mellan 4000 och 5000 åskådare till Delfinen varje match, i år 29 gånger. Ibland betydligt fler. Jag är så urless på detta många gånger nedklankande tilltalet mot ishockeyn. Det finns ett otroligt intresse för detta. Det är därför det blir sånt liv och sådana känslor. Det är inget nedvärderande av andra idrotter, inte på något sätt. Men jag och extremt många andra älskar och lever ishockey stora delar av vårt liv. I båset. I träningsrinken. På läktaren. Hockeyn har absolut sina problem med kultur och språkbruk. Ofta får vi fans skiten för det, och det låter illa emellanåt. Men kom och ställ er på vår läktare istället för att sitta och lyssna på alla gubbar med droppställning på sittplats så kanske ni får en liten annan bild. Ordet ”hora” har jag denna säsong hört från en enda person på vår läktare, en person. Han kan inget annat ord. Och varje match säger någon åt honom. Till slut kommer polletten ramla ner även där.

Jag tycker faktiskt Petters frispråkighet är befriande, inte hans ord. SHL behöver det. Vi som älskar denna sport vill verkligen att hockeyns problem måste upp på bordet, det måste klubbarna och Jörgen Lindgren också förstå. Hockeyns problem är också att språkbruket är åt helvete, ursäkta mitt. Det är bra att det också kommer upp. Det har gjorts mycket sista åren med att vara den man är, att klubbarna likt Luleå Hockey satsar på damernas hockey och att vi fans tagit emot det med hela vårt hjärta. I måndags ställde sig många av damerna i Luleås lag återigen på ståplats med oss, och i ett spelavbrott ställde sig de på räcket och tackade oss för i år. Och det kom en tår från lagets representant när hon stod där. Ni ska dessutom läsa NSDs Henrik Danielssons viktiga granskning av damernas situation i hockeysverige.

Jag vet på riktigt inte om jag orkar med en säsong till på SHLs läktare. Det är inte roligt längre. Så allvarlig är hockeyns problem. Hockey är känslor och passion, men också kultur och historia. Allt ska förnyas, även en trött 41-åring som jag. Men den kompletta avsaknaden av förankring i de som tittar på produkten och älskar sporten gör att jag tvekar om mitt hjärta håller mer. Det är bara sorgligt att se något så fint förfalla.

Förresten. Peter Forsberg skulle ”dra på han en smäll”, han är domaren Börje Johansson. Det verkar vi tycka är klassisk sporthumor. Petter bad folk dra åt ett dåligt håll, och han beskrev sina känslor med att han skulle kunna mörda. Illa. Men Foppa ville sänka domaren. Humor kanske idag. Men i Petter Lasu Nilssons fall så räcker det nu.