Historia Del 3: Människans förfall.

Förord
När jag var yngre skrev jag mycket. Jag bloggade många år från tidigt 2000-tal, en historia som är raderad för alltid. Men i slutet på 90-talet skrev jag en del krönikor, en del publicerade både lokalt i Gällivare men också på andra ställen. Mycket av det jag gjorde i livet och med penna gjorde jag med Daniel. Daniel Persson, min väldigt nära vän. Vi fick saker gjort. Och många var med oss. Våra liv har drivit isär idag. Men vi lärde oss otroligt mycket, och vi drev. För vi trodde på ungdomarna.

Jag tror denna är från 1997 eller 1998. Jag var ruskigt trött på allt polariserande mot unga människor som satt och snorade bakom datorer och Internet. De programmerade, spelade spel och allmänt inte rörde på sig. För där låg debatten mest. De drack Jolt-Cola och ingen fattade vad de gjorde. Många drällde så klart, men då och ännu stör jag mig på det många gånger nedlåtande tyckandet mot ”Internet”, att sitta bakom en dator och producera saker eller att vi på något sätt projicerar ”sociala medier” som något parallellt universum. Förut ringde folk i telefonen. Idag kommunicerar vi på andra sätt. Jag blev iallafall trött redan då. Och skrev den här. Jag vet inte om jag till 100% skulle uttrycka mig likadant idag, men i huvudsak med någon annan vinkel. Idag kanske flockdjuren är det omvända. De som sitter bakom datorerna. Så det kan gå.

---

Människans förfall

Att surfa för mycket på Internet måste vara människans förfall. Man kan bli allt från beroende och enstöring till besatt och asocial. Framförallt är man inte normal, om man nu ska tro på, eller ens bry sig i vad undersökningar och olika forskning säger.

Jag förundras ofta över vilka normer och idealbilder vi sätter här i samhället. Jag är säkert själv inte ett dugg bättre än någon annan men det är ett rätt intressant fenomen att fundera över. Jan Gradvall skrev en alldeles underbar krönika i Expressen för något år sedan och belyste just denna märkliga bild av vad som tycks vara normalt och onormalt.

Så fort någon människa, oftast ung, visar ett stort engagemang eller rent av blir besatt av ett intresse eller en övertygelse kommer larmrapporter från alla möjliga håll. Det är oftast oroväckande, eller till och med onormalt, att sitta klistrad framför en dator i flera timmar, spela rollspel hela nätterna, kunna alla Backstreet Boys medlemmars livshistoria, vara enstöring eller att överhuvudtaget göra saker som ’vanliga’ människor inte gör.

Men nu gäller detta inte riktigt allt. Råkar man vara träningsnarkoman, eller besatt som man skulle kunna kalla det, genom att åka längdskidor två mil om dagen, dricka litervis med blåbärssoppa, ha snor och dregel isat längst hakan eller varje dag gå på gymmet och lyfta tonvis med vikter, dricka mängder med sportdryck och äta kosttillskott – då är det sällan någon fara och få höjer ögonbrynen. Men passa er om man sitter sex timmar bakom datorn några kvällar i veckan – det är inte riktigt normalt. Framförallt finns det risk att man blir beroende.

Varför anses normal/lagom vara ett bättre tillstånd än onormal/extrem? Varför är en brinnande vilja att åka längdskidor mer accepterat än samma vilja för datorer och Internet? Och varför blir forskare, myndigheter och föräldrar oroliga när deras barn formas till individer och inte till flockdjur? Tyvärr verkar vår syn på den ideala människan vara just ett flockdjur som ser ut och gör som alla andra. Individen är ointressant och därför dras vi människor ofta hellre till flocken än till oss själva för att bygga en egen identitet. Detta är människans förfall. Eller som Jan Gradvall avslutade sin krönika:

”En uppmaning till Kalle, 10, och Lisa 8:
Sitt inte 14 timmar framför datorn i morgon.
Sitt där minst 15.
Var inte normal. Var inte en zombie.”

Men är det nu besatthet vi ska prata om så kan jag meddela att jag själv är besatt av sömn, Ulf Lundell, Internet, CocaCola, sex, kvinnor och fotboll. Är jag normal? För det mesta, tror jag i alla fall. Men idealbilder är inte de lättaste att förändra.

Johan Sjökvist