Media har senaste tiden förtjänstfullt uppmärksammat hur hemskt det många gånger är för unga tjejer och killar som dömer fotboll. Vuxna människor, föräldrar till barn i domarnas egen ålder, blir till monster vid sidlinjen. Det gapas. Det skriks. Det används ord de hemma runt köksbordet aldrig skulle uttala, men när det är till en figur i domartröja i mitten är spärrarna borta. Samtidigt på nästa tidningsuppslag refererar media från gårdagens seniormatcher. Där är domarnas dåliga insats mer regel än undantag.
Självklart beter sig de flesta runt fotbollsplanerna alldeles utmärkt, men ett fåtal eller en enda per match är ofta slutet för många unga domarkarriärer. Att de allra flesta som gapar och skriker är män behöver jag egentligen inte ens berätta. Sportjournalisten och domaren Amelia Mauritzon frågade i en text i Metro nyligen om det är okej att vi kommer in och skriker könsord på era kontor?
Samtidigt på nästa tidningsuppslag refererar media från gårdagens seniormatcher. Där är domarnas dåliga insats mer regel än undantag.
Kartläggningar om ungdomsdomare har gjorts hos riksmedia och några hemska händelser har sista året uppmärksammats stort både i riks- och lokalmedia. Samtidigt pågår allt annat. Knappast konsekvent. Knappast med en trovärdig röd tråd.
Själv är jag i denna fråga både sakägare och färgad på många sätt. Jag började själv döma fotboll när jag var fjorton. Dömde min första match i herrarnas div 5 när jag var femton och blev förbundsdomare när jag var nitton. Jag slutade senare när jag inte orkade träna så mycket som behövdes. Sedan många år är jag förtroendevald i Domarkommittén i Norrbottens Fotbollförbund och har genom åren ägnat mycket tid till att instruera både nya och etablerade domare. Dessutom är jag en hängiven medlem i LuleåFans och missar ogärna en match i klacken i Delfinen. Jodå, jag har både åsikter och skriker åt domarna på isen. Högt och ibland elakt. Jag lever mig in. Adrenalin. Känslor. Så jag förstår. Ändå vet jag hur svårt de har det. Ishockeyn på elitnivå går dessutom så oerhört fort, och jag beundrar dem som vill och orkar. Jag jobbar ständigt med att själv bli bättre. Ett steg var att här erkänna för mig själv att det måste till en annan attityd till det man inte vet någonting om.
Jag har alltid sagt att konstruktiv kritik och rätt fokus kommer göra alla domare bättre. När vi utvärderar matcher tillsammans med domarna är det högt till tak och vi kan vara rasande tydliga när det blivit fel. Men utgångspunkten är alltid hur domarna nästa gång löser situationen bättre. Lärande och reflekterande. Konstruktiv kritik kommer aldrig från läktaren, aldrig från mig på en hockeymatch och definitivt aldrig från matchreferat i tidningar där spelare och ledare helt oifrågasatt får resonera med sig själva om allt möjligt där domaren har varit inblandad. De får däremot aldrig någon fråga från reportrarna om de inte hade kunnat göra några mål till, eller släppt in något färre, så hade inte domslutet haft någon betydelse. Lika sällan får domarna själva frågan hur de bedömde en uppmärksammad situation.
Bara senaste veckan har vi i Norrbotten några exempel. Bland annat från en match i Kalix där spelare i matchreferatet får gott om utrymme att berätta om en offsidesituation som tydligen helt obegripligt kunde vara offside med följden att ett mål därmed blev bortdömt. Till och med motståndarlaget sägs ha skrattat åt domslutet. Artikeln får rubriken: Fick mål bortdömt: ”Helt obegripligt”. Vad var korrekt? Inte det spelarna sade och motståndarna möjligen skrattade åt, och som skrevs i artikeln. Domarna gjorde helt korrekt bedömning enligt domarobservatör på plats. Den nästan hånande känslan mot domarna i artikeln blir obehaglig. Främjar vinkeln i referatet en positiv kultur mot matchfunktionärer och fotbollen?
Vad var korrekt? Inte det spelarna sade och motståndarna möjligen skrattade åt, och som skrevs i artikeln.
Har ni sett det förut? Fundera när ni läser matchreferat och kikar på rubriker i kvälls- eller lokaltidningarna. Det är nästan ovanligt att spelare och ledare inte får utrymme att kommentera domarna. I stort och smått. Emellanåt har de så klart i sak rätt och domarna har gjort en groda, men magnituden av det utrymme som skapas är bara tråkigt. Och nästan alltid oemotsagt. På ena uppslaget skildras vuxnas beteenden mot unga flickor och pojkar som är domare. På nästa uppslag är domarna i fokus i vart och vartannat matchreferat.
Måste allt alltid vara någons fel? Främjar det en positiv fotbollskultur? Främjar det att vi vill få bort allt skrikande från sidan mot domare? Främjar det att fler vill bli domare?
Domarna gör fel. Fantastiskt ofta. Deras fel är i verkligheten sällan matchavgörande. Även om känslorna blir stora. Tro mig, det finns dåliga fotbollsdomare. Och de gör dåliga matcher. Ena dagen gör media fantastiska insatser med att lyfta frågan om klimatet runt ungdomsmatcher. Nästa dag knyts inte säcken ihop. Domarens insats fortsätter att vara det viktigaste att rapportera om från matcherna. Polarisering. Någon eller något var fel.
Domarna gör fel. Fantastiskt ofta. Deras fel är i verkligheten sällan matchavgörande.
Visst har vi alla alltid en skyldighet att dra vårt strå till stacken för att göra fotbollen bättre, och till för alla. Även för de som vill vara domare. För publiken. För allmänbildningen. Media har en bit till att vandra på den fina väg de börjat.
Orka jobba linan ut – ända till vinkel, artikelinnehåll och rubrik. Det kan omöjligt vara så svårt. Själv ska jag också försöka jobba linan ut med mitt.
Jag gillar dina reflektioner och att det är viktigt att tänka på sin egen del i hur man uppför sig. Det är sannerligen viktigt för media att öppna ögonen och slå ihop ett plus ett när det kommer till orsak och verkan och dess vidare påverkan i hur man vinklar saker.