Så var det dags igen. Politikerna planerar att Norrbotten ska bli en region, eller ännu värre – gå upp i en storregion över hela stora Norrland. Hujedamej – det måste vara något skumt med det där. Eller som en radiopratare i länet uttryckte sig när debatten senast begav sig, om jag minns rätt ungefär: ”Det var väl för väl att det inte blev av”.
Det här ska alltså handla om den så kallade regionfrågan. Det är ett skittråkigt och långt inlägg om en viktig och misshandlad fråga. En fråga det är bra om du själv förstår. Du kommer inte förstå den genom att lyssna på nyheterna eller läsa tidningen. Rapporteringen är alldeles för raljant, visionslös, enkelspårig och bitvis rent osaklig. Jag säger inte att mitt perspektiv är facit. Jag försöker dock hålla mig till det sakliga och ge logiska perspektiv, och inte så mycket tyckande. Jag misslyckas säkert, jag är trots allt lite färgad i frågan och har jobbat med den tidigare.
Vad handlar egentligen regioner om? Det handlar inte om att Norrbotten ska försvinna. Inte om att Luleå som stad riskerar att raderas från kartan om det blir en storregion. Inte om att mänskligheten i denna del av landet sjunger på den sista versen. Det är inte så dramatiskt som den enda vinkel eller perspektiv media orkar eller förmår ha på frågan.
Regionfrågan handlar nedkokat egentligen om en enda principiell sak: Demokrati i praktiken. Tycker vi att makten över så många frågor som möjligt ska ligga så nära medborgaren som möjligt? Svaret är oftast, från de flesta, ett helt självklart Ja. Att det ska vara så svårt att sortera i denna fråga.
Att det ska vara så svårt att sortera i denna fråga.
Låt mig tidigt göra en tillbakablick på det som väldigt många glömt bort från samhällskunskapen i skolan. Det var inte hälso- och sjukvård som landstingen bildades 1862-63 för att pyssla med. Det är inte förrän i början på 80-talet som det ser ut ungefär som det gör idag. Landstingens viktigaste uppgifter var från början att arbeta med länens utveckling, sociala frågor och kommunikationer. Uppgifter man än i dag som enda folkvald regional nivå arbetar med. Landstingen är ingen hälso- och sjukvårdskonstruktion. Landstingen är en demokratisk folkvald nivå mellan kommun och stat. En demokratisk lösning som nära hela Europa och stora delar av världen har. Regionerna i de flesta länder i Europa och världen är starka, och nästan alltid folkvalda. I Sverige har vi starka kommuner, men för många. Och en stark statlig organisation som har enorma förväntningar på sig från allt och alla. Inte minst från små kommuner och landsting runtom i landet.
Landstingen är ingen hälso- och sjukvårdskonstruktion.
Den regionala röran
Sveriges län ska självklart styras med ett likadant system på alla platser i landet. Så är det inte idag. Idag är det på länsnivå helt asymmetriskt där vi har 10 regioner, 7 regionförbund och 4 län med Länsstyrelser vid rodret. Läs mer här hos Sveriges Kommuner och Landsting.
Regioner har direktvalda regionfullmäktigen med beskattningsrätt och ansvar för sin regions utveckling, hälso- och sjukvård, kultur och kommunikationer (ex länstrafik och planering av infrastruktur). Formellt byter man namn på landstingen och tillför andra uppdrag, som bland annat det regionala utvecklingsansvaret från Länsstyrelsen. Regionförbunden är en hybrid mellan det gamla systemet med Länsstyrelser och det nya med regioner. De är indirekt valda, har ingen beskattningsrätt och är anslagsfinansierade av sina medlemmar (kommunerna och landstinget). De får också ta över det regionala utvecklingsansvaret från Länsstyrelserna och tillförs statliga medel för det. Och så har vi det gamla gardet där Länsstyrelserna, statliga länskontor med statligt anställda tjänstemän, ännu är allena chef över allt utom hälso- och sjukvård, kultur och kommunikationer. Länsstyrelserna får precis som alla andra myndigheter i Sverige årliga regleringsbrev över lite förenklat vad de ska pyssla med under året. I Sverige är det fyra län som har kvar det äldsta systemet: Västernorrland, Västmanland, Stockholm – och Norrbotten.
Den demokratiska linjen
Relationen i detta avseende är linjemässigt samma sak som att tänka sig att landstingen skulle ha all makt och samordning över hur en enskild kommun styr sitt utvecklingsarbete och vad den enskilda kommunen väljer att prioritera. Det är nog för de allra flesta helt otänkbart. Med samma demokratiska logik bör det vara otänkbart att statliga kontor ute i länen ska styra över hur länen väljer att prioritera i sitt utvecklings- och tillväxtarbete. Alltså. Folkvalda politiker på regional nivå ska ha makt över och styra hur regionen prioriterar och vad den vill satsa på. Samma folkvalda politiker ska också av medborgarna kunna avsättas om de inte sköter sin regionala uppgift. På samma sätt som vi idag tänker kring hälso- och sjukvården som 99 av 100 norrbottningar tror är det enda uppdrag landstinget har att pyssla med.
Relationen i detta avseende är linjemässigt samma sak som att tänka sig att landstingen skulle ha all makt och samordning över hur en enskild kommun styr sitt utvecklingsarbete och vad den enskilda kommunen väljer att prioritera. Det är nog för de allra flesta helt otänkbart.
Låt mig ändå säga att jag angriper detta från en principiell sida. Länsstyrelsernas anställda och de utsedda landshövdingarna är så klart inga korkskallar. Undantagen finns så klart, precis som det finns människor som borde ägna sina dagar åt något annat än att vara politiker. Länsstyrelserna gör bra jobb och försöker på alla möjliga sätt att involvera både politik, andra myndigheter och intresseorganisationer i den regionala planeringen och styrningen. Men oavsett det så finns det inga argument för att vi ska behålla ett system som är asymmetriskt och konstlat. Hade staten för längesen valt att det är statliga kontor som ska sköta de regionala frågorna, fine. Men nu är det inte så. Länsstyrelsen i Norrbottens län har lämnat sin synpunkt på frågan. Helt väntad. Staten är bäst. Ingen protest. Politiker kan inte samordna och allt skulle riskera att splittras. Ja ungefär så. Vad gäller deras vinkel på det demokratiska perspektivet låter jag er själv läsa och fundera. Men Länsstyrelsen i Norrbotten är en vass och erfaren organisation, med många erfarna personer med skarpa hjärnor och goda hjärtan. Men återigen. Det handlar inte om det.
Ett sampratat Norrland blir att räkna med
Det gnälls ofta om att Norrbotten minsann är en utpost och vi bara ger och ger och ger till statskassan. Jag har behandlat det i en text här tidigare. Det sägs också ibland att det går så mycket statliga investeringar i infrastruktur och annat till Västra Götaland och Göteborgstrakten. Eller att staten istället för att bygga Norrbotniabanan satsar sjuka stålar på att bygga höghastighetståg mellan storstäderna där söderut. Det är så klart att det finns ett samband. När norra delarna av det här landet, eller de andra perifera länen med huvudstadsmått mätt, ska försöka lobba in viktiga utvecklingsområden eller avgörande infrastruktursatsningar så går det ju lite si så där. Jag menar vad gäller Norrbotniabanan har vi ju hittills – på jag vet inte 15-20 år? – lyckats få regeringen, oavsett färg, att börja bygga järnväg ända från Umeå Centralstation en mil upp till soptippen i Dåva. Det är 25 mil kvar.
Jag menar vad gäller Norrbotniabanan har vi ju hittills – på jag vet inte 15-20 år? – lyckats få regeringen, oavsett färg, att börja bygga järnväg ända från Umeå Centralstation en mil upp till soptippen i Dåva. Det är 25 mil kvar.
En sammanhållen region i Norrland har helt andra förutsättningar att bli en viktig samtalspartner och kravställare på en regering. Speciellt i takt med att allt utanför storstadsområdena tappar i röstetal i riksdagsvalen. Storstäderna och Stockholm blir starkare och starkare av en enda enkel anledning. De blir relativt fler än andra delar av landet. Normal demokrati. En levande landsbygd, som per definition med norrbottniska mått är allt utanför Luleås stadskärna, kräver att vi blir fler och starkare. Att vi gör saker tillsammans. I Norrland, oavsett det slitna uttrycket och vad det än må kallas. När Norrbotten ner till Västernorrland, eller till och med med delar av Gävleborg drämmer näven i bordet måste en statlig förvaltning lyssna. Att Sorsele gnäller. Eller lilla Norrbotten, eller Östersund. Det skiter man i – i praktiken. Eller det har praktiken visat. Men när Sundsvall, Luleå, Umeå och Östersund säger samma sak. Oavsett om det är om gruvan i Kaunisvaara, om Norrbotniabanan eller om ett strategiskt viktigt utvecklingsområde i Jämtland så är åtminstone möjligheten att få gehör milsvid större än om Krokom gnäller själv.
Varför är det så jobbigt och så svårt att försöka se denna fråga som en oerhört viktig fråga för ”Norrland” som helhet och vilken håla i Norrbotten enskilt. Ja, svaret är ganska enkelt. Vi är protektionistiska av naturen. Och vi tänker gränser. Vi tänker avstånd. Det är det enda vi förmår. Det är den enda analysen en journalist med deadline orkar ge det. Vi frågar någon på Storgatan vad de tycker om att Norrbotten snart kanske inte finns mer. Och vad de tycker om att det kanske blir långt att åka för ”mina politiker i Pajala” som ska sitta i ett framtida regionfullmäktige, med ännu oklart säte. Faktan om regionbildningen förblir en liten faktaruta ute till höger i tidningen.
Låt mig tydliggöra att landstingen eller politiken inte på något sätt är några fenor på att lyckas paketera budskapet om regioner och varför de är nödvändiga. Där ligger en stor del. Men samtidigt är det så klart oerhört svårt att ta sig igenom bruset i den ständiga bevakningen av vården och allt som landstingen gör dåligt. När läser eller hör ni en nyhet med positiv klang från landstingen eller en kommunal förvaltning? Man får leta. Och det är så klart inte representativt för vad skickliga kvinnor och män i organisationerna sliter med varje dag, och vad politiker som 24 timmar om dygnet är på jobbet – försöker förbättra.
Ja, jag är säkert färgad efter många år nära politiken och i dessa organisationer. Och jag blir uppriktigt ledsen många gånger när det blåser storm kring människor som gör sitt bästa. Och gör det bra.
Och jag blir uppriktigt ledsen många gånger när det blåser storm kring människor som gör sitt bästa. Och gör det bra.
Jag är så fruktansvärt trött på den här polariseringen som hela tiden ska målas upp. Folkvalda människor är inte dumma i skallen för att de är politiker. Det som hittas på i offentliga korridorer är inte per default dumt. Regionfrågan handlar om att värna medborgares demokratiska inflytande och större självbestämmande närmare där frågorna ska ha effekt. Och vår möjlighet att bli starkare i norra Sverige. Det är inte svårare än så. Politiker är inte dumma. Jo, ett par är det. Men generellt inte.
Det som hittas på i offentliga korridorer är inte per default dumt.
Regioner är bra. Det kommer vara inkörningsproblem och startsträckor. Det kommer att kivas om var eventuella administrativa resurser ska placeras, vilken stad som ska vara regionsäte och annat. Men det är den enda riktiga väg som finns. Om vi inte vill att det ska bli ännu längre till besluten. Vår Länsstyrelse i Norrbotten är skicklig på många sätt. Det här är ingen nedvärdering av deras jobb. Men systemet är principiellt galet, och det är inte heller deras fel.
Det är för enkelt att ge frågan perspektivet ”Vad tycker du om att Norrbotten ska försvinna? Nä, det känns inte bra. Här som är så vackert.” Norrbotten kommer att vara kvar. Fast starkare. Kanske inte direkt. Men för framtiden.
Frågan om vem som ska styra över den regionala utvecklingen och länet har pågått under minst 15 år. Under den tiden har jag jobbat på länsstyrelsen i Luleå och haft regelbundna kontakter med politiker och tjänstemän på NLL och kommunpolitiker och kommuntjänstemän.
Hela tiden har det varit landstingspolitiker och deras politiska tjänstemän som har drivit frågan om att ”Demokratin i praktiken” skulle innebära bättre beslut och bättre utveckling. Om befolkningen inte är nöjda ska ”Politiker kunna avsättas”. Väldigt få kommunpolitiker har varit drivande i frågan. Vad kan vara orsaken till det om det kommer att bli så mycket bättre?? Vilket påhejarna från NLL hela tiden framför.bhar vi sett några politiker som avsatts, utom Kent Ögren den enda starka politiker vi haft. Han avsattes av de egna partikamraterna och inte av folket.
Att länets befolkning till 99% tror att NLL enbart har ansvar för sjukvården är inte svår att förstå. Mer än 95% av NLLs budget berör nog sjukvård. Länsutveckling, kultur och kommunikationer är till stor del finansierad med EU-medel och statliga medel. Samtidigt ser befolkningen att landstingspolitikerna inte förmår att göra de nödvändiga prioriteringar som behövs pga byatänkande. Alla ska ju ha rätt till sjukvård i sin kommun. Vilket är helt orimligt att genomföra om kostnader och kvalite’ ska uppnås. Kent Ögren fick utstå mycket obefogad kritik och drev i media för att han försökte. Han drev det rätta men fick ge sig. All heder till Kent som verkligen vågar stå för det han tror på.
En större region ger större inflytande!!! Självklart är det så. Min erfarenhet är tyvärr det att så inte är fallet. Umeå anser sig med all rätt vara Norrlands största och starkaste centra. Luleå och Sundsvall tror att dom båda kan konkurrera med Umeå. Så är tyvärr inte fallet i verkligheten.
I region Norrland kommer Umeå pga geografi, storlek och kompetens (Umeå Universitet, Regionsjukhus och stark tillväxt att vara det naturliga utvecklingscentrat.
Ett enigt Norrland är en orealistisk vision. Demokratin kommr inte att bli större. Norrbotten kommer att förlora i det långa loppet.
Bra skrivet Johan men du är tyvärr indoktrinerad från din tid som ploitisk tjänsteman på NLL.
Norrbotten är det län som sticker ut. Varför ska vi införlivas i begreppet Norrland och acceptera att bli kallade Norrlänningar som vi tyck så illa om.
Upp till försvar Norrbotten som län och region!
Men tänk om inte demokratin fungerar i praktiken. Partier är inte längre rörelser. Medlemmarna behövs inte för ekonomin fixas genom partibidrag. Ett litet fåtal utser de som skall stå på listorna och för att inte minska partiorganisationens makt ser man till att personkryssen ej påverkar så mycket. Eller som vid landstingsval att ordningen på listan gäller!
Partierna besväras bara av väljarna vart 4:e år och har blivit fackföreningar för de smorda! Då kanske det är bra att vi har statlig förvaltning som styr i vissa frågor.
Jag är rädd att utvecklingen går mot ointresse, politikerförakt och ”Trumpisering eller andra konstellationer”
Oberoende av regionfrågan så är utvecklingen dålig vad gäller demokratin så argumentet att det handlar om politisk demokrati är lite ihålig.