Utrensningen.

Jag vet inte var jag ska börja. Det är något som är sjukt i klubben jag älskar.

Det har alltid pratats om vikten av lokal förankring, om kopplingar till Luleå och Norrbotten och om vikten av att ha riktiga vattenbärare med hjärta för klubben. Med en historia som gör att de alltid oavsett vad som händer kommer älska Luleå Hockey. De är uppväxta här, de har alltid drömt om att spela med stålmannen eller björnen på bröstet och de går över lik för att ta hem ett nytt SM-guld till där det hör hemma. I Luleå. I Norrbotten. Klubbdirektörer har pratat om det. Styrelseordföranden har pratat om det. Tränare har pratat om det och bedyrat hur viktigt det är. Mest har sportchefen yrat om det. Och det har bara varit komplett skitsnack.

De spelare som sista åren har stått för precis detta, Chris och Cam Abbott, var inte nog viktiga att ha kvar. Per Ledin, Luleå Hockey själv, han kunde packa väskan. Idag fick Per Savilahti-Nagander packa trunken och lämna laget. Istället för ett hjärta stort om världen har klubben valt att spela överbetalda finska rundningsmärken som inte presterat ett förbannade dugg mer än suttit i utvisningsbåset. Vi gillar typer som Ilari Melart. Det är spelare som Ilari som vinner hjärtan. Och det är inget ont om honom. Men i det här fallet har karln inte varit ett uns bättre än en luleåkille som växt upp och levt Luleå Hockey i sitt liv. Det är så sorgligt. Det är så förbannat sorgligt så jag vill bara skrika. Savva tog Luleå Hockey ensam till CHL-final i fjol. Han var en gigant mot Skellefteå i semifinalerna när det gällde som mest.

Jag vet inte hur länge jag orkar mer. Hur länge ska ens eget luleåhjärta orka bry sig när inte hjärtat finns hos klubben själv.

Jag är inte dum. Det finns en ekonomisk vinkel på allt. Det finns en tro på att individuell skicklighet vinner SM-guld. Det tror jag också. Men guld vinner man med hjärta, tro, skicklighet och rätt karaktärer. Jag finns inte i ett omklädningsrum varje dag. Jag vet inte vad spelarna pratar med ledarna om. Ingen av Luleås fans har en aning. Men vi vet var vår ryggrad är. Vi vet vad vår historia är och vi vet vad som är viktigt för intresset för idrotten. De som vill. De som har hjärtat. De som är som vi. Alla dessa skickar klubben en efter en som mat till måsarna. Det är något sjukt i Luleå Hockey. Tror ni det är en tillfällighet att alla vackra ramsor handlar om de som är Luleå Hockey. Om Janne, om Fabbe, om Ledda, om Abbotts och om Tobbe Lindberg.

Vart ska det här sluta? När jag har ont äter jag alltid inflammationsdämpande tabletter. Vart ligger inflammationen i Luleå Hockey? Inte fan var det i Savva? Inte fan är det i Jonathan Granström, en kille som inte har en enda koppling till Luleå Hockey men varje match, varje minut, ger sitt liv åt laget. Inte fan är det i hjärtana i tränarkonstellationen? Kompetensen kanske tryter, men inte är det hjärtat det är fel på. Denna utrensning är Luleås början till förfall. Om det då var så att man fyllde på med nya hjärtan från juniorled… nja det är väl milt sagt dåligt med det.

Karl Fabricius och Janne Sandström lär få hålla i hatten och njuta av de sista månaderna de får ha sin älskade luleåtröja på sig. Nästa år är de borta. Något annat är helt ologiskt i sviterna av denna utrensning klubben börjat med.

Det är en klubb i kris. I total kris. Att då skicka i väg alla som står för varumärket… det är elände på så många nivåer att jag saknar ord.