Luleå kommun har gjort en affär med Rikshem. En stor affär, det står helt klart. En bra affär? Kanske. En dålig affär? Kanske. Debatten har fullkomligt rasat sista månaden. Verkligen rasat. Och jag som alltid undrat vad detta ”rasar” är när media beskriver någon eller några som är förbannade, frågande eller missnöjda. Nu vet jag.
Jag har hållit mig från att tycka något. Jag har kanske inte känt mig direkt påverkad. Visst, jag bor i hyresrätt hos Lulebo – men i Centrum – ett område som känns högst tveksamt att bli aktuellt för utförsäljning. Men man vet så klart aldrig. Det finns andra anledningar också. Främst en egen kunskap i hur väldigt komplext och många perspektiv det finns i en offentlig verksamhet. Saker är aldrig så enkla som de verkar framstå. Men kanske den största anledningen till att jag inte gett mig in i diskussionerna är obehaget.
Obehaget på ”sociala medier” – det så urvattnade och slarviga namnet på något som ingår i de flesta människors dagliga liv. Där har debatten nästan varit outhärdlig. Jag har läst väldigt mycket av det. Det är nästan så att ovärdigheten många gånger ramlat under tidningarnas kommentarsfält. Och det säger inte lite. I vågorna av framsidan av det vackra och fantastiska med en öppen debatt som bland annat ”sociala medier” ger, har det i denna och närliggande sakfrågor gått till mastodonta proportioner. Det spelar som ingen roll vilken vinkel eller eventuell ”sida” man stått på, om man känt sig överkörd, känt sig lurad eller vad man än tycker. Jag har blivit rädd för nivån på debatten. Jag har blivit fundersam. Jag har mått lite dåligt. Faktiskt. Engagemang hos människor är fantastiskt, men när man får en obehagskänsla av all debatt, hårda ord och svallvågor som rullar kring detta – ryggar då jag tillbaka och avstår. Vad är det som händer? Vad håller vi på med? Och är det en bra affär?
Jag har blivit rädd för nivån på debatten. Jag har blivit fundersam. Jag har mått lite dåligt.
För jag tycker faktiskt det finns ett perspektiv som debatterats och diskuterats alldeles för lite, knappt alls. Ytterst lite i tidningarna. Knappt alls i debatterna. Är det en bra affär? Vad säger oberoende sakkunniga i frågan? Jag har läst några enstaka försök på nätet där någon försökt bottna i jämförelser, statistik, summor och analyser – att försöka se bortom om det är ideologiskt rätt eller fel att sälja ut. För det är mest där debatten legat, förutom allt kring Lulebos anställda, styrelse och VD.
Alla i Luleå har känslor i denna fråga. Med all rätt. Jag har verkligen all respekt för alla perspektiv. Hyresgäster runt om i staden som känner sig oroliga, en VD som fått lämna sitt jobb, en bolagsstyrelses agerande, oroliga och oinformerade medarbetare hos Lulebo, politiska beslut, ledande politikers styrning, på det sätt affären genomförts, det ideologiska perspektivet med allmännyttan – och inte minst allmänhetens alla frågor.
Men är det en bra affär, eller inte? Den debatten har nästan uteblivit. Utan att ha räknat kan jag inte påminna mig om speciellt många artiklar där just affärens värde, ur olika perspektiv och med oberoende bedömare och sakkunniga, tagits upp. Det tycker jag faktiskt är mest sorgligt. Med allas perspektiv kan vi debattera i all oändlighet om det här är bra eller dåligt för Luleå.
Är det en bra affär? Jag vet då inte. Vet du? Eller känner du bara?
Debatten har handlat mest om känslor. Och då kommer stormen och översvämningen. Precis som när Luleå Hockey förlorar ett gäng matcher i rad. Jag tycker debatten har handlat för lite om det sakliga i affären. Är det en bra affär? Jag vet då inte. Vet du? Eller känner du bara?