Är det synd om oss här uppe?

Är det synd om oss här uppe? Är det så att ingen ser oss och att allt vi gör går alla viktiga beslutsfattare och pampar förbi? Nej, det är troligen inte mer synd om oss än någon annan och givetvis är det många orsaker till att ting, människor, län och hundar utanför tullarna nästan alltid på alla de möjliga sätt känner sig förbisedda. Exempelvis när en förbifart på några kilometer i Stockholm verkar vara ljusår viktigare än en Norrbotniabana. Dessutom är den väl mycket dyrare. Men förstår dom inte?!

Det känns ändå som om vi medvetet eller omedvetet tar på oss en offerkofta alldeles för ofta. Och vi kan väl börja där – med hur vi vill uppfattas och vad vi gör för att uppfattas rätt.

Jag är rätt trött på den vanliga bombmattan kring hur bra det går för Norrbotten. Jag är rätt trött på uttryck som att vi måste berätta om allt positivt som händer i Norrbotten. Visst måste vi det, för visst går det rätt bra. Relativt sett så ligger vi i topp i de flesta mätningar som rör tillväxt. Och det är klart vi ska berätta. Men hur uppfattas vi, trots det?

Jag är rätt trött på den vanliga bombmattan kring hur bra det går för Norrbotten. Jag är rätt trött på uttryck som att vi måste berätta om allt positivt som händer i Norrbotten.

Hur är vi norrbottningar egentligen? Lever vi på bidrag, är vi tystlåtna och antingen gruvarbetare eller kommunalanställda? Är det synd om oss för att vi minsann är Aktiebolaget Sveriges stora råvarureserv och intäktskälla och vi inte tycks få tillbaka en spänn för det? Måste vi ha denna eviga Norrbotniabana byggd? Förstår inte staten att de måste rädda gruvan i Kaunisvaara? Och hur kommer det sig att trots att Luleå så gott som varje år knäcker hela Sverige i solligan så var det ingen söderut som brydde sig om det heller? Ja, jag raljerar lite. De flesta konkreta frågor är komplexa. Men det handlar inte om det, det handlar om hur vi uppfattas. Uppfattas vi som offensiva, modiga, självsäkra och självskapande eller uppfattas vi som kravställare, gnällspikar, bidragstagare, exotiska och Sveriges avkrok. Förstå mig rätt. Det är inget egentligt fel på de senare. Men gagnar det Norrbotten? Vill vi uppfattas så? Nej, det är jag rätt säker på. Men då måste vi också lära oss att skifta perspektiv och sluta argumentera med att det behövs jobb och utveckling i stackars Norrbotten. För jag tror faktiskt det är så vi uppfattas många gånger, omedvetet. Fundera på det nästa gång du läser ett uttalande eller en debatt kring vad som behöver göras och skapas på någon plats utanför Stockholms tullar. Alla faller oftast i samma fälla. Och det tycks vara synd om oss. Och nu måste näringsministern rädda gruvan och säga åt LKABs styrelse att de beslutar fel. Jag har ingen aning, det kanske han måste och LKAB kanske är helt ute och cyklar. Men gagnar argumentationen oss?

Och nu måste näringsministern rädda gruvan och säga åt LKABs styrelse att de beslutar fel. Jag har ingen aning, det kanske han måste och LKAB kanske är helt ute och cyklar. Men gagnar argumentationen oss?

I våra argument, vår utgångspunkt och våra ord är vi ofta redan fel ute. Vi väljer att ställa krav istället för att ha perspektivet att lösa moder Sveas problem, en ministers dåliga samvete eller att vi driver utvecklingen för Sverige, ligger längst fram i Norrbotten och att allt vi gör gagnar vårt land – inte bara vårt lilla Norrbotten. Det är de små orden, på det sätt vi väljer att lyfta en fråga som ger perspektivet. Det är klart att vi är jäkligt offensiva och säger rätt i många saker, och det tar ändå stopp i det statliga systemet. Men det löser sig, det är bara fortsätta mala. Fall inte tillbaka. Det tar tid att vända en malmbåt. Speciellt vid Slussen.

Om staten (eller någon annan) satsar på X kommer vi i Norrbotten få 1000 nya jobb. Staten behöver satsa mer på X så kan fler jobb och utveckling komma till Norrbotten. Eller: Med rätt förutsättningar och ert engagemang kan vi i Sverige leda utvecklingen och skapa 1000 nya jobb. Det är Norrbotten beredd att ta ansvar för.

Det ännu ej påbörjade bygget av Norrbotniabanan är en av de stora mysterierna det senaste decenniet. I mina ögon är Norrbotniabanan en av få saker där vi tagit oss utanför vår egen box och belyst värdet ur andra perspektiv än vårt eget. Vi gick via EU för att få staten att förstå åtminstone lite av värdet. Idag är det EU-beslut som mer eller mindre driver Sverige framför sig i denna fråga. Hade vi inte tagit det greppet tror jag banan om möjligt varit ännu mer avlägsen. Nu finns det hopp. EU förväntar sig att den ska bli av och med utvecklingen i Arktis kommer dessa förbindelser bli än mer centrala. Vi maler på, och den kommer byggas. Visst har vi gnällt om den också, men utgångspunkten i resonemanget har varit att skapa värden för Sverige och EU.

Men visst är det ändå svårt, så svårt. Det är svårt för en beslutsfattare som varje dag tar tunnelbanan till jobbet och troligen inte behöver åka mer än 2-3 stationer för att ta sig in till city. Och de gånger denne är utanför tullarna är för att åka Arlanda Express till flygplatsen i Sigtuna kommun, för att därifrån ta en långweekend till random europeisk huvudstad för att sippa champagne och äta kontinentala läckerheter. Då är det svårt. Så svårt. Både med perspektiven och med att förstå sammanhanget av gemensamma värden. Man ser och kan förstå det man har sig närmast. Och då måste vi hjälpa till. Inte bara med att berätta hur bra det går i Norrbotten utan genom att se världen med de ögon de som ska bestämma ser världen.

För det börjar där. Att se saker med andras ögon. Både människan själv och systemen i kring oss är hopplöst dåliga på just det. På utifrånperspektiv. Och ska vi nå framgång i det vi vill måste vi prata andras språk, inte vårt eget. Vi måste beskriva det vi vill ur andras perspektiv, med deras siffror och använda deras argument. Inte ge frågan ett norrbottensperspektiv. Och vi måste alliera oss och göra gemensam sak. Till det ska jag återkomma en annan gång.

Vi uppfattas som vi själv uttrycker oss. Och vi uttrycker oss oftast rätt dåligt. Är världen omkring oss dåliga på utifrånperspektiv så ska vi bli bäst på det. För vi måste. Annars är det lika bra vi fortsätter gnälla, och jag vet inte vad vi förändrat genom det.

Jag ska också återkomma till vad “Norrbotten” är för något. Behövs det? För vem?