Tårarna. Tomheten. Glädjen. Slödderkällaren. Guldet.

Jag försökte hitta ord i går. Det slutade med ”Tårarna. Tomheten.” och på Instagram kom ”Det största. Det allra största.”. Någonstans där är vi. Jag gjorde inte som alla andra i går, senare på kvällen satte jag mig i soffan och försökte trycka ur mig vad som precis hänt. Det gick inte, det gick verkligen inte.

Att försöka skriva om det här blir för blödigt och kommer att bli allt för jag-centrerat. I går sa jag att jag bara lämnar det, det är mission complete eller något sådant. Kanske är det så, men jag har tyvärr ett för stort behov av att sätta saker i ord. I text. Så här är det, något naket, blödigt och som vanligt alldeles alldeles för långt.

Det enda jag kramade ur mig i går var meningen ”Marcus Hardegårds skott syntes från Älvsbyn att den skulle sitta i krysset. Där och då var spelet slut.” Det var korrekt, där och då slocknade Brynäs. Att Luleå Hockey i stort sett varit överlägsna från match 1 är inget som expertsverige orkat med. Man har masserat och myst med Brynäs och deras verkligt riktigt mäktiga prestation att som nykomling både vinna serien och kanske kunna ta guld. Att Luleå Hockey troligen är det enda lag som kommer kunna såra dem har varit under radarn. Brynäs hade, och visades sig ha, alldeles för skakiga målvakter, Brynäs fick blocket Simon Bertilsson skadad. Där tog det slut. När Hardegård bombade in 2–1 var det också slut. Delfinen skulle aldrig tillåta något annat, vi skulle bära vårt lag till slutet. Med det sagt, Brynäs har varit fantastiska hela året. Att vi får ha spelare som Jakob Silfverberg i SHL för att avsluta sina karriärer i topptrim är oss väl förunnat. All heder.

Stämningen i Delfinen har alla förstått. Till och med sittplats drog igång ståplats ett par gånger. Hans Abrahamsson i Sportbladet beskrev allt med ”Trycket som pumpades upp när pucken släpptes är bland det mäktigaste jag har upplevt. H-läktaren, hockey-Sveriges mest kompromisslösa ståplats, var under 60 minuter en mullrande vulkan – och arenan förvandlades till en enda stor ståplats.” och Brian O’Neills pappa som inte var här i går men såg tidigare matcher sa att ”Jag har sett Brian spela hockey i AHL, NHL, Finland och Schweiz, och jag har varit på NFL och NBA-matcher, inget av det kommer i närheten av det här. Jag överdriver inte. Jag tror det handlar om människorna.”

Där på H stod vi. Vi som stått där i alla satans väder. Vi som gnäller. Vi som druckit alla blaskiga Norrlands Guld. Vi som gjort stämningen. Vi som tyckte Allard var i klass med division 2 i Malå, de som älskar Brendan Shinnimin och de som tycker att han aldrig skulle värvats. En del har sagt att Linus Omark är slut, att Brian O’Neill är ytterligare en dvärg som inte kommer göra till eller från. Att Ludvig Jansson är en säkerhetsrisk och att David Lilja inte håller. För att inte tala om Thomas Berglund, ”Bulan” ska ha kickats så många gånger att ingen kan räkna. Alla hade vi fel, på våra sätt. En del har rätt, på sina sätt. Det är också det som är sättet en supporterläktare och kärlek till klubbar fungerar. Känslor, men inte alltid underbyggt med fakta. Fakta är inte klubbkärlek. I Luleå Hockey ska du vara för att du fixar det, för att du fattar vad vi är och vad vi ska göra. För att guld är viktigt, men inte alltid allt. För att du vill vara Luleå Hockey, annars kan du boka en biljett härifrån.

Överallt har alla spelare hyllats, jag håller med om allt. Men jag vill lyfta två andra: Ludvig Jansson, från att knappt fått spela till att gå in och göra runt 15 minuter per match i slutspelet, lite mindre sista finalerna, och knappt gjort ett misstag! Till Eetu Koivistoinen, han skulle många av oss också skicka i mörka november. Seg, gjorde inga poäng. För dålig. Men när slutet på säsongen kom och vår egen Iniesta, Jonas Berglund, hankades med skador så steg karln fram. Eetu har varit en gigant i det defensiva spelet, han har vunnit tekningar som få andra och han har varit stopp i mittzon oftare än Brynäs hunnit byta.

Jag har lärt mig mycket efter denna tjugonionde säsong efter senaste guldet. Bulan, Henrik Stridh och min gamla Gällivarepolare och lumparvän Ulf Engman har jag lyssnat till, man kan förändra sitt sätt att tänka. En komplett usel back defensivt som Frédéric Allard, sätts ihop med granit som Jesper Sellgren. Han fortsätter att vara rent katastrofdålig bakåt i ett antal månader, och jag själv var tydlig med att karln inte håller i denna liga. Det gjorde han inte, men att han kunde spela puck visste alla. Det syntes från början och sa även jag. Uffe berättade på ett medlemsmöte hur unikt skicklig han är offensivt, ”vi håller också andan ibland bakåt”. Jag har lärt mig att spelare må göra sämre saker, men i ett sammanhang så är det kalkylerat och jobbar man med att jobba bort de dåliga grejerna så är summan positiv. Senaste säsongerna har Luleå Hockey varit katastrofdåliga framåt, att då bakåt ha katastrofdåliga backar är vansinne. I den kontexten var Allard alldeles för dålig. I år har vi varit magiska framåt, emellanåt sämre bakåt, men i slutspelet satte vi allt. I den kontexten är Allard kung när han samtidigt blivit bättre defensivt och i huvudsak spelar med en backkollega som tar större ansvar bakåt.