Under veckan som gick var det lite för mycket gapande.
I veckan blev Kiruna kommun förbannade. Regeringen nyttjade trots allt ganska väntat en paragraf i plan- och bygglagen för att förelägga kommunen att anta en detaljplan. Det har aldrig gjorts förut och är helt unikt att köra över en kommuns planmonopol, så det är klart kommunen blev förbannad. Om detta finns mycket att säga, massor av perspektiv åt båda håll och det finns många olika meningar. Det har börjat snurra inlägg på sociala medier om allt möjligt kring detta, bland annat om företaget i fråga Talga. Jag avstår från att recensera även om det kliar i fingrarna, men jag är så evinnerligt less på all lägerpolitik i allt sånt här. Antingen är något åt helvete eller så är det fantastiskt bra. Antingen är något kolsvart eller kritvitt. Världen är inte så. Samtiden är inte så. Det som är ren fakta oavsett vad man tycker om frågan i sig, om gruvor överhuvudtaget eller om kommunens eller regeringens agerande – är att ett företag kläms emellan. Ett företag som enligt svenska lagar, bestämmelser och förutsättningar gjort alla rätt och har fått alla tillstånd. Ett företag som i det här fallet förvisso är ägt i Australien och har sitt huvudkontor i Perth, men varit aktiva i Norrbotten i närmare 15 år. Talga AB är svenskt och bildades redan 2018.
I veckan begav sig tusen personer till Skellefteå för att återigen som bortalag ha hemmaplan. De tog ledigt från jobb, de trotsade snöoväder, packade trangiakök, långkalsonger, en och annan öl och täckbyxor – och när matchen skulle börja hördes knappt hemmalagets klack. Uppumpade av adrenalin och tända till tusen kan nu tänkas Luleå Hockeys pojkar glida in på isen. Rentav givet. Istället åkte hela gänget omkring och vickade på rumporna i tre perioder, ”hittar ingen energi alls” sades det efter matchen. Det var en skamligt dålig insats, pinsam, och det är faktiskt otroligt märkligt att alla samtidigt kan totalt tappa det i en match som om någon har energi i sig.
I veckan hade LKAB också ”första spadtaget” för sin demoanläggning i Luleå. Det var inte första spadtaget ens formellt, men kalendrar ska ju synkas och jul och nyår kom emellan. I narrativet som byggs från oftast agendadrivna både professorer, debattörer och media så har gröna omställningen mer eller mindre havererat. ”Grön psykos” har det kallats. Nja, det är egentligen inte knappt värt att gå i polemik med. Så okunnigt är det. Sen är det helt okej att ha synpunkter och känslor. Men LKABs start är ett exempel till på att det händer. SSABs start likaså, Stegra sedan länge. Under en föreläsning jag höll i höstas om just det här avslutade jag nyktert och sammanfattande, som jag alltid sagt:
– Har vi något val i världen? – Nej
På tal om det där med Kiruna så levererade i veckan statliga analysmyndigheten Tillväxtanalys en rapport om kommunerna och regionernas utmaningar när stora skiftesskapande etableringar eller investeringar sker. Man har gjort fallstudier på Boden, Luleå och Skellefteå. Bland annat kommer myndigheten fram till att det finns goda skäl att skapa system för någon form av statligt stöd till kommuner och regioner när sådant sker. I riksmedia blev Bodens kommun utskrattade för att de skickat in en ”bidragsansökan” för några år sedan. Det var ingen ”bidragsansökan” utan en redogörelse för extraordinära merkostnader i statens intresse som nu kommer uppstå i och med Stegras investering, i en given idé att svenska staten givetvis måste hitta sätt att stödja platser som står inför stora utmaningar. När det är kris har det alltid varit lätt, bilfabriker och varv har akut räddats eller samhällsinsatserna lokalt stöttats upp. Men när krisen är så att säga positiv, då är det förbannat svårt. Det här är något ingen regering löst oavsett färg. Men nu kommer statens egen analysmyndighet fram till det givna, att det så klart är sant det vi sagt i flera år. Det finns goda skäl. Kommunerna här har heller inte gapat efter ”bidrag” och ”stöd”, vi har unisont pratat om riskdelning. I frågan om Kiruna sade vice statsministern i veckan att hon vet och förstår kommuners utmaningar, nu är det dags att hitta former för att lösa detta. En kommun ska inte behöva föra rikspolitik, det var det Kiruna gjorde med i sak goda skäl. Regeringens besked var trots allt inte förvånande.
När Melodifestivalen denna vecka inleds i Luleå visar det sig att säkerhetsarrangemangen är större än när Anthony Blinken med Secret Service i hälarna intog Luleå. För att Luleås supportrar skulle ens få hämta flaggor och sin trumma från förrådet i hallen krävdes något utöver det vanliga. Det skulle inte komma på tal. Men det löste sig i mindre skala har jag förstått. Mello är större än USAs utrikesminister.
Under veckan har jag också tyst följt en debatt om kulturens roll i samhället och nu i omställningen. Men, jag orkar inte ge mig in där.
Så, ja, så var det med den veckan.