Jag tänker ibland på det när man ser gamla bilder från en svunnen tid, gamla kartor som faktiskt bara har 50–60 år på nacken, ändå med ett landskap som har förändrats så markant. Byggnaderna är gamla och har idag ersatts med moderna för vår tid. Men gator har dragits om eller försvunnit, hamnpirer är borta eller har kommit till, landområden som en gång var vatten bär idag höghus och skogsområden har blivit köpcentrum eller bostadsområden. Svartön var exempelvis för inte så väldigt längesen en massa kobbar och småöar. Helt säkert har det funnits många sura miner och människor som tyckt att alla de förändringarna förstört och mosat sönder idyller eller en utsikt. Som det alltid gör. Likväl som att många inte reagerat eller tyckt att det varit helt rätt utveckling. Vad visste man då om framtiden? Man hade så klart ingen aning. Lika lite som vi har en aning idag, mer än att vi med säkerhet vet att vi hela tiden blir mer tekniskt skickliga, dagens behov inte är morgondagens och att utvecklingen dit går fort.
En känsla jag ofta har fått då jag sett och följt utvecklingsfrågor, tillståndsprocesser och stora investeringsprojekt under många år är vilka som hörs och tycker mest i dessa diskussioner. På öppna samrådsmöten, i medieutspel, i kommentarsfält och i den allmänna debatten är det i huvudsak hög ålder som tar plats, inte sällan äldre män. Förlåt, nästan alltid. Jag funderar mycket på om det är ett problem eller vad det är jag reagerar på. Oavsett ålder eller kön så är den enskilda människans åsikt lika viktig som någon annans. Oftast är så klart rösterna också sakägare som är direkt påverkade. Men rätt ofta är det också bara ett brus av osaklighet, av människor som bevisligen vare sig läst fakta eller åtminstone velat förstå sammanhanget. Andras åsikter kommer in på andra sätt, genom inskickade synpunkter eller via mer organiserade intressegrupper. Men den äldre ålderskategorin ter sig ofta få ta plats i debatten och få sändningstid för sina perspektiv. Bra eller dåligt, jag vet ärligt talat inte. Ett perspektiv på det är i alla fall att den framtid vi bygger för är en framtid ingen av de äldre själva kommer vara en del av.
Människans känslor och upplevelser av idag styr framtiden. Som var infrastruktur ska byggas. Idyller hotas. Vägar ska byggas. Idyller hotas. Järnväg ska dras. Idyller hotas. ”De få pitebor som kommer att åka tåg till Kallax, varför ska man dra järnvägen dit för dem?”. Ungefär på det sättet. Norrbotniabanans dragning på alla platser den ska fram är ett gott exempel. Diskussionen tenderar hamna i vad som känns smartast idag, inte vad som med framsyn kan vara smartast i morgon. Eller i Norrbotniabanans fall om 20 år. Backar vi 20 år från idag är vi på år 2004, vad trodde vi då utvecklingen skulle behöva?
Det här är en svår sak att resonera om, för när sånt här ska byggas eller stadskärnor förtätas så påverkar det den enskilda människan. Det är nog få som jublar över att få en högspänningsledning rakt bakom sitt hus och igenom sitt potatisland. Än mindre en järnväg. Eller en bullrande hamn dygnet runt framför näsan och den solstol man i generationer vilat i. Men det är också morgondagens verklighet vi idag står och väljer. Vi måste välja rätt, det är jäkligt svårt att ändra sig när våra arvtagare – dagens unga – inser att vi valde fel. De unga som inte hörs nu, men ska leva med det vi skapar och förändrar i morgon. Dagens beslut i stort och smått bygger så klart på goda utredningar och stark sakkunskap, givetvis med framtidsscenarier och kvalificerade gissningar. Men jag undrar ibland om framsynen alltid är med. Att våga gå på det sannolika, istället för det som idag är mest safe.
Jag har inget svar på det här, men det slår mig hela tiden.
”Den dag Norrbotniabanan byggs kommer det nog vara en Inlandsbana på grund av landhöjningen.”
Politikern kanske får rätt. Om inte så ska järnvägen absolut inte stanna vid en flygplats, det var också för svårt att hitta en bro som klarar kraven, sjötrafiken skulle störas för mycket. Och så dyrt det blev, minst 2 miljarder extra.
Tyckte någon idag. Undra vad vi tycker i morgon.