När kol utsätts för ett enormt tryck blir det till diamant. Henreksson har bommat det i sin forskning.

Den organiserade kritiken mot den gröna omställningen i norr betyder att den verkligen är på riktigt. Det är behållningen av Henreksson et consortes korståg mot norra Sverige. Deras agenda är simpelt denna: Viktiga naturresurser finns i norr. Människorna där är få. Därför ska resurserna i form av mineraler och råvaror, inte minst energin (fortsätta) skickas söderut till där många fler människor bor. Norra Sverige behöver förbli ett skafferi.

Allt som nu sker ska så klart granskas, gärna ännu mer. Det är dessutom önskvärt. Men just det här är i grunden faktiskt precis så enkelt, tro inget annat. Alla har vi agendor. I norr är vår agenda att förädla det vi har och inte skicka allt härifrån. Vi vill också ha ett gott liv och bidra till det globala klimatet. För att vi vet att vi kan det.

När SVT berättade att Kalle Anka ska sluta sändas på Julafton brakade stormen lös. I mina egna ögon en skandal. När Spendrups släppte att den alldeles för sällanköpta läsken Champis avvecklas red arméerna ut. Kalle Anka blev kvar i tablån och Champis kan ännu köpas i hyllorna. Riddarna tystnade.

Den industriella omställningen till något mer hållbart och grönt har gått fort. På 10–15 år skulle den betas av men marknaden sa något annat. SSAB tidigarelade sin omställning med 15 år och behöver vara klara till 2030. Ingen chansgissning från dem som dessutom är med och utvecklar HYBRIT-tekniken, tror ni? Kan skylten sitta kvar om 10–15 år om man inte ställer om? Är det ett alternativ för SSAB och Luleå? H2 Green Steel uppstod från människor med bakgrund i att förverkliga batterifabriken Northvolt, som inte alla trodde var möjlig att genomföra. Men ja, den står där. Deras poäng: göra grönt stål i Sverige, på den absolut mest lämpade platsen – nämligen Luleå-Boden. Med allt kunnande där, den platsen och mitt i värdekedjan.

Med internationella mått är både framtida SSAB och H2 Green Steels ståltillverkning en liten del av världsmarknaden. För ett år sedan lyssnade jag på ett panelsamtal under en vätgaskonferens i Bryssel. Där satt Europas största stålföretag och svarade på frågan om det verkligen finns en efterfrågan på fossilfritt stål. Den ena efter den andra skruvade på sig och mumlade om sina premiumprodukter i tydligt tyst budskap att de faktiskt inte är riktigt fossilfria, ens på sikt. Frågan landade till slut hos SSAB och H2 Green Steel. De tittade på varandra och SSAB sa ”Vi har redan tillverkat fossilfritt stål” och H2GS sa ”Vi har nästan fyllt orderböckerna”. För över ett år sedan.

En rapport har nu rullat ut i dagarna från forskare som milt sagt ifrågasätter de fossilfria stålsatsningarna i norr. LKAB bör ”bli vid sin läst”, alltså fortsätta sälja pellets – som inte är deras läst, men det kan vi ta en annan gång – och H2 Green Steel behöver helst inte alls bli av. Det har kommit en uppsjö av mothugg, en av de mer intressanta är ändå att åtminstone H2GS bett om att få bidra till denna viktiga studie med sina underlag och siffror. Men intresset har varit noll. Det är bara början på kritiken.

Rapporten kan vara sedelärande, så läs den gärna. För ett år sedan började Henreksson och hans kompisar svinga. Efter en spridd debattartikel mailade jag honom och hans artikelkollega och frågade hur det kommer sig att så klart journalister kan missa fakta och ha rätt källor, men att professorer borde vara skickligare, denna gång med exemplet Facebook i Luleå (läs här vad fakta är). De har så klart inte ens svarat på mailet.

Granskning är något av det absolut centralaste vi kan ha. Granskning är bra. Man ska granska, kritisera och diskutera alla saker och ting som sker och inte sker, inte minst kring denna gröna omställning. Omställningen är svår. Den görs inte i en handvändning. Den är dyr, åtminstone up front. Den ställer inte bara om industrin. Den måste också ställa om våra samhällen och pressar våra kommunala investeringsbudgetar som sjutton. Den har intressekonflikter. Den har historiska konflikter. Den är på ren svenska jäkligt komplicerad. Ingen har heller sagt att den kommer bli exakt som den planeras.

Det som händer i denna enorma hastighet är däremot tydligen en geografisk maktförskjutning. Det blåser liksom runt öronen hos det som varit alla industriella grundstommar i landet. Industrimagnater, konglomerat, koncerner, gubbar, intressen, ägarstrukturer, gubbar och historia. Industrihistoria. Det har gått så fort att de inte fattade vad som hände. Riddarna har klätt sig i rustning och gett sig ut i fält, jag menar media. Oklart emot vad, men för sina intressen är nog välgissat.

Det finns bara en annan viktig historisk och nutida orsak. De där livsnervande svenska industrierna står ofta på en starkt viktande del, nämligen norra Sverige och råvarorna. Vattenkraften. Mineralerna. Järnmalmen. Skogarna. Kunnandet. Och energin, elströmmen. I norra Sverige har den alltid funnits. En gång uppdämd genom våra älvar, slitandes sönder landskap, rennäring och samiska områden för att ge oss vattenkraften. Den där elen som ger Sverige ström till Xboxen i Svealand, och maskinerna i Stockholm. Den skickas norrifrån.

Varför just stål? Tja, fortsätter vi tillverka stål i världen på dagens sätt fortsätter vi skita ner planeten. Bara SSABs omställning i Norden kan minska hela Sveriges totala koldioxidutsläpp med 10%, och Finlands med 7%. Globalt står liksom ståltillverkningen för 7–8% av alla koldioxidutsläpp. HYBRIT-tekniken kan reducera behovet av kol i processen med 99,nånting%. Så betydelsefullt är det. I Sverige har vi satt tekniken, med förnybar energi i botten.

Alla har vi agendor och drivkrafter. Det är inget konstigt alls. Låt mig då återigen förenklat sortera i agendan som ligger bakom Henreksson och kompisars rapport och debatt sedan ett år tillbaka:

– Viktiga naturresurser finns i norr. Människorna där är få. Därför ska resurserna i form av mineraler och råvaror, inte minst energin (fortsätta) skickas söderut till där många fler människor bor. Norra Sverige behöver förbli ett skafferi.

Smaka på det. En sak vet vi med oemotsagd säkerhet. När kol utsätts för ett enormt tryck blir det till diamant. Det har Henreksson missat i sin forskning.