Förord
När jag var yngre skrev jag mycket. Jag bloggade många år från tidigt 2000-tal, en historia som är raderad för alltid. Men i slutet på 90-talet skrev jag en del krönikor, en del publicerade både lokalt i Gällivare men också på andra ställen. Mycket av det jag gjorde i livet och med penna gjorde jag med Daniel. Daniel Persson, min väldigt nära vän. Vi fick saker gjort. Och många var med oss. Våra liv har drivit isär idag. Men vi lärde oss otroligt mycket, och vi drev. För vi trodde på ungdomarna.
Jag tror denna är från 1997 och publicerades som krönika i GLT, som under några år var en enkel lokaltidning i Gällivare och Malmberget. Det är något av det sämre jag skrivit, i stycken rent dålig faktiskt och jag skrev redan då alldeles för långt. Det jag slås av är att allt alltid är aktuellt på något sätt. Tiden går igen. Då handlade det om kommunens framtid och utmaningar. Då handlade det om utflyttning och om ungdomarna. Då handlade det om Dundret. Som idag. Jag flyttade, kom tillbaka ett år senare och flyttade igen. Nu när mamma bor här i Luleå och pappa gått bort är det Luleå som är hemma på alla sätt. Men jag har väldigt fina och ljusa minnen av min barn- och ungdom i Gällivare. Och visst har kommunen fått ett uppsving och är idag på många sätt en välmående kommun. Men utifrån sett är det oerhört tråkigt att behöva läsa allt tjafs om var ”det nya Gällivare” ska byggas, var anläggningar ska ligga och inte ligga och som vanligt att det är skitbra att det byggs. Gärna hur mycket som helst. Men inte så det stör mig.
Angående stavningen av Gällivare till Gellivare så var det de åren som Gällivare kommun ville byta stavning till det ursprungliga Gellivare. Lantmäteriet eller någon sa nej. Ska väl också sägas att jag inte drev något UF-företag själv, faktiskt ruskigt långt ifrån själv. Vi 16-17 pers, och återupplevde faktiskt lite av stämningen härom veckan i en tråd på Facebook – kika på den längst ner efter texten.
Mycket snack och liten verkstad.
Gellivare dör ut. Ingen vill bo här. Alla ungdomar flyttar härifrån. Herregud vad ska vi göra!?! Det verkar som om panik uppstår varje gång flyttningsstatistik presenteras. Kommunalråd intervjuas, arbetslöshetssiffror jämförs med växande flyttningsunderskott och det spekuleras i det mesta. Paniken visar sig också rätt tydligt när kommunalrådet i ett rubrikval på kommunens hemsida utbrister ”Kom Hit!”. Många verkar få panik. Inte jag. Visst, statistiken ljuger inte. Flyttningsunderskottet är högt, arbetsbristen gör att det inte flyttar hit några människor, skatteintäkterna minskar och därför menar man att det inte går att upprätthålla vård, skola och omsorg. Jag har inga invändningar men vill dels hävda att kommunen gör oerhört lite för att vända flyttrenden och till viss del de ekonomiska svårigheterna men också att vi i Gellivare har ett mycket starkt kapital att bygga framtiden på.
Faktumet att flyttningsunderskottet är högt: Ja men herregud, försök i varje fall! Jag pratar ofta med vänner som för många år sedan flyttat och nästan ingen har någonsin hört ett ord från sin hemkommun. Jag har själv bott i Luleå ett år och under den tiden var det enda från Gellivare kommun som damp ner på hallmattan en kontrolluppgift. Det ger ingenting att hålla på att utreda och ”se över saker”, det är näven i bordet som gäller, ett oerhört aktivt arbete med nya offensiva och lite uppkäftiga metoder som krävs. Om jag har några förslag? Absolut, en hel massa som jag inom någon vecka kommer att delge kommunstyrelsen och andra eventuellt intresserade.
Faktumet att kommunens finanser inte är de bästa: Med all respekt för att jag inte är den rätta att kritisera hur kommunen prioriterar sina besparingar och satsningar, men vissa uppenbara märkligheter är lätt att belysa: Är det inte dags att ta och göra verklighet av alla utredningar under åren som kommer fram till precis samma sak att vi inte har råd med dubbel service och att det inte finns underlag för detta. Vad ska vi till exempel med två badhus i tätorten till? Alla vet att det inte går, utredningarna säger samma sak. Politikerna har ännu inte vågat göra det dom är till för – besluta.
Faktumet med bristen på arbete: Här görs det något. Expandums arbete är beundransvärt, även om jag tycker att dom behöver bli lite vassare och delta mer i samhällsdebatten. Lärlingsverksamheten är helt suverän och Idéum likaså. LKAB och Boliden visar också gång på gång att man vill ta ansvar för den här bygden genom att man stöder, inte bara Expandums verksamhet, utan också många andra initiativ. Stora pensionsavgångar väntar också i den offentliga sektorn inom några år.
”Ja men allt detta kostar ju mycket pengar”. Visst, men det är småpotatis jämfört med vad det förhoppningsvis ger. Parallellen kan dras med den utredning som idag är ute på remiss om hur vi ska förebygga ungdomars missbruk. 1,7 miljoner är den ungefärliga uträkningen av vad det kommer att kosta. ”Oj, så mycket”, säger en del, ”Är inte ungdomars missbruk allvarligare än så?”, tänker jag.
Ett starkt kapital för framtiden
Bengt Flyckt berättade förra veckan kort bland annat om gymnasieeleverna som driver företag inom Ung Företagsamhet (UF). Jag skulle vilja trycka lite extra på just detta. Jag har själv drivit ett så kallat UF-företag när jag gick på gymnasiet och efter det även arbetat ett läsår som länsansvarig för verksamheten. Ung Företagsamhet är en helt ideell och opolitisk organisation där gamle Volvochefen Sören Gyll är ordförande.
UF erbjuder alla landets gymnasieskolor ett unikt utbildningsprogram där eleverna under ett läsår får möjlighet att praktiskt driva ett företag. Man går igenom ett företags alla delar, deltar på både regionala och nationella mässor och tävlar mot varandra i olika kategorier. UF-företaget är en pedagogisk konstruktion men drivs som ett riktigt företag, med riktiga pengar och riktiga produkter. Till sin hjälp har eleverna rådgivare från det lokala näringslivet. Vid läsårets slut avvecklas det. Det primära målet är absolut inte att alla elever som drivit UF-företag ska bli fullfjädrade företagare utan istället att dessa ska få prova på företagandet, nå en personlig utveckling och förstå att det är en möjlighet i livet att själv skapa sitt levebröd. Gellivares UF-företag når nästan varje år framstående placeringar i regionala och nationella tävlingar. Sedan 1993 har det i Gellivare utbildats 116 ungdomar i att praktiskt driva ett företag. Uppföljningar visar generellt att runt 20% är egna företagare inom några år. Motsvarande siffra för ”andra ungdomar” är ungefär 3%. Så visst finns det ett starkt kapital för framtiden. I åtanke ska vi också ha att det framförallt är praktiker som blir egna företagare och på Välkommaskolan har UF tyvärr ännu inte startats upp på de praktiska programmen.
Det är nu inte bara företagandet som kommer att bygga samhällena i framtiden. Än mer viktigt är den personliga utvecklingen och förmågan att som individ känna att jag är viktig, jag behövs. I snart 10 år har vi jobbat oerhört aktivt med våra ungdomar. Tongångarna hos dagens unga är mycket mer positivare än för några år sedan. Idag vågar man säga att man trivs här, att man vill att sina barn ska växa upp här och att man värdesätter annat än rulltrappor och den så omtalade närheten till allt. Det vågade man inte, eller hade kanske inte insett, för några år sedan. Men märk väl att dagens ungdomar också insett vikten av att åka iväg ett tag för att studera, arbeta eller bara få ett behövligt miljöombyte medan livet ännu är ungt. Vi kommer inte att se frukten av allt aktivt arbete med våra ungdomar förrän några år in i nästan århundrade.
Vi ser idag massor av exempel på nya initiativ och starka viljor: Dundrets ”pånyttfödande” är ett. Aftonbladets ansedda skribent Tom Hjelte skrev så här för några dagar sedan: ”…killarna bakom succéer som Bondi Café och Bo’s Bar har i helgen premiär för sitt nya projekt. Alla som varit på något av killarnas ställen vet att detta är the place to be i vinter, låt vara att stället ligger tio mil norr om polcirkeln”. Spindeln och ECCU-unionen är två till och det finns många andra att nämna.
Vi har ett otroligt starkt kapital för framtiden som inte många andra inlandskommuner kan konkurrera med. Med lite politisk vilja och framförallt styrka, nya offensiva och orädda metoder och med starka och handlingskraftiga ledare är Gellivares framtid inte mycket att oroa sig för. Jag flyttar nog snart men jag kommer tillbaka. Jag är inte ensam.