Ulf Lundell har gjort sin sista spelning. Säger han. Oftast har gubben visat sig från sin tjurigaste sida, men när det gäller turnéer är det inte första gången han sagt att det är slut. Jag tror inte att det är det. Hans behov av att rasa över alla dumskallar i samhället tror jag kommer att fortsätta. Hans avtryck senaste åren är få, trots mycket gjort, men jag skulle säga Mitt ansikte, Vi blir äldre, Är vi lyckliga nu? och 63 i november slår sig in rätt högt upp. Speciellt den sistnämnda. Episk.
Jag har närmare femton konserter med honom. Det är alltid bra, men få riktigt minnesvärda. Jag kommer främst ihåg en vacker sak på Skansen i ljuv och varm stockholmsk sommarkväll, en gotländsk stund på gamla A7 i Visby, en fin söndagkväll en tidig julidag på Gültzaudden i Luleå när han fick avbryta extranumret då det blixtrade och dundrade utöver fjärden och en fyra och en halv timme lång mangling i Pontushallen under Club Zebra-turnén. Men när han kom till Kulturens Hus för denna turné, som han säger är den sista, stannade jag hemma trots att jag hade biljett. Såg setlistan och kände bara att det var precis som vanligt. Ovärdigt på något sätt. Som om han inte kör på och gör det han vill. Det han vägrar med den äran är att spela en av hans sämsta alster Öppna landskap. Jag blir lika glad varje gång den inte är med i setlistan.
Det vackraste han gjort är veckorna på Tyrol. Han körde igenom nästan hela sin låtskatt, olika set varje kväll. Och jag var inte där. Men en fantastisk DVD lämnades efter.
Han vill säkert inte själv och är säkert nöjd med det sista han nu gjort. Men han borde få en värdig avslutning. En värdig kväll på Ullevi eller Friends Arena när det vackraste och vassaste får ljuda. Inte det random Öppna landskap-älskare vill höra. Det skulle bli utsålt.
Jag vill att han gör livet rättvisa och ger sig själv: En historia, Två blåa ögon, Museum, Orkney, Senare år, Håll mej… åh ingenting, 63 i november, Aldrig så ensam, Jorden till himlen, Låt inte ensamheten, Så mycket äldre, På fri fot, Alperna, Coco, Odessa, Vi som är kvar, Jag saknar dej, Ett stenbord i Toscana, Damaskus, Isabella, Soldat kommer hem, Skandinavien, Pojkarna längst fram, Gruva, Florens, Vänd dej inte om, Mitt ansikte, Under askan, Paradise Park, Connemara, Under vulkanen, Gränsen, Höga hästar och den fantastiska Lejon på Gotland. Jag kan hålla på i ett dygn med vackra saker han nästan aldrig spelar på konsert. Det vore värdigt.
Tack Ulf. Du betyder och har betytt mycket för så många. Du är en av landets största poeter och textförfattare genom tiderna. Du kan inte sluta nu. Du vill ge oss en värdig slutpunkt. För alla de trognaste och galnaste vännerna. Och alla de finaste saker du gjort. Do it!
Inte på något sätt en favorit, men en helt fantastisk version av Ett stenbord i Toscana: