Att inte värva är kanske att ta ansvar på riktigt.

De försvann en efter en. Johanna Olofsson slutade, Ebba Berglund flyttade, Nicoline Jensen drog, Tindra Holm åker över Atlanten. Anna Kjellbin och Frida Axell ersätter med klass.

Men Michelle Karvinen kom inte hem. Emma Nordin tvekade länge, men tog chansen att äntligen dra in åtminstone lite stålar på sin passion. Det var ingen skräll, men för oss beskådare var det kanske en skräll att även Michela Cava tog chansen. Hon var en av de viktigaste pjäserna i säsongens forwardsuppsättning. Även hon lämnar.

Nej, jag är faktiskt inte orolig som många är. Om målet alltid är att guldet till varje pris ska bärgas så förstår jag oron. Så klart vill vi alltid vinna och det är en viktig riktpunkt och tydligt mål för ögonen.

Genom åren som gått och gulden som rasat in har det skavt i mig att se några talanger mest stå och hänga över sargkanten om matcherna. Lisa Berglund, Sandra Rannerud, Zsofia Jókai Szilágyi och många fler genom åren. I viss mån Christa Alanko och senaste säsongen stundtals även en av de största Ida Boman – som nu blott 27 år lägger av. Spelare som i sina bästa år snurrat några minuter per match i istid trots att matcherna ibland varit utklassning och redan avgjorda efter första perioden. Det kan inte vara så kul har jag alltid tänkt och har inte för mitt liv förstått just det där. Inte ens när matcherna varit skrattmatcher har vi snurrat ordentligt och gett gott om speltid till de som inte normalt lirar så mycket. Någon kan säkert motbevisa mig med istid och jämförelser, men det är den känsla jag alltid haft. Jag tycker det känts tråkigt. Det här kanske är en säsong som kommer när det är dags att göra precis det där i stället. Låta NIU-spelarna få roller och kliva in på riktigt.

Jag tänker ibland på Mikael Renberg som någon gång i en intervju svarade på frågan om varför han inte spelade så mycket i sista perioden. Han njöt av att sitta på bänken och se ungdomarna fara fram på isen och pratade då om när Slavomir Lener lät Harju, Omark och Magnus Isaksson snurra i anfallszon i stället för toppkedjorna.

Det är klart vi är väldigt tunna på forwardssidan med åtminstone 2–3 spelare kort. Men samtidigt, när ska alla talanger äntligen få ordentligt med istid? Är det möjligen en faktor i rekryteringsproblemen, för jag antar att någon typ av ”nej tack” måste man fått, inte bara från Bouveng och Mrazova. Om du som spelare inte känner det rimligt att du kommer bända in dig i någon av de två toppkedjorna så kanske din istid kommer bli därefter, rätt skral. Sjukt bra träning, men prioriterar man att lira 15–20 min per match i ett mitten- eller bottenlag i stället för 3–4 min i Luleå Hockey/MSSK i en fjärde eller tredjelina. Liksom. Gissning utan substans kanske. Spekulation kallas det.

Visst behöver vi få in mer bredd på offensiva sidan, men att värva några ersättare till klippor som Emma Nordin och Michela Cava är ju knappt möjligt. Några svenska spelare finns inte, kanske någon finska eller nordamerikanska att få lös. Men är det rätt väg? Kanske är det hellre rätt väg att på riktigt slussa in de vi på sikt tror på. Kanske är det rätt väg att fortsätta utmana om guldet, men veta att nu är det 2021/22 och ett helt annat läge – och inte förra säsongen där silver varit ett misslyckande. I Luleå Hockey/MSSK spelar ännu några av Europas och världens bästa spelare ska vi ändå minnas.

Jag älskar att vinna guld. Men det kan inte vara det viktigaste vi håller på med så att vi måste värva ihop något för stunden. Luleå Hockey/MSSK vill driva utvecklingen för damernas ishockey i Sverige. Då måste vi hitta sätt att också hitta speltid på konkurrensutsatt nivå för framtidens svenska världsstjärnor. Att inte värva på sig för att gå för ett solklart guld även våren 2022 kanske är att ta ansvar på riktigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.